Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Hon hade gärna varit uppe och pratat mer med honom, och hade haft det som plan, men hon hade inte kunnat hindra tröttheten ifrån att ta över. Hon trodde dock inte att han skulle ha någonting emot den saken - det var ju trots allt han som bett henne att vila.
Vilket hon hade en känsla av att hon skulle behöva mycket framöver. Då hon väl vaknade igen ett bra tag senare, så kände hon sig visserligen inte lika trött men definitivt inte heller utvilad. Även fortfarande väldigt svag, visserligen inte riktigt lika illa ännu men betydligt svagare än vad som var normalt ändå.

Edvard satt med pojken i famnen och vaggade honom sakta för att han skulle sova djupare och vände blicken mot Sienna och log större.
"Godmorgon." Sa han och flinade sedan.
"Elle ja godkväll." Poängterade han och studerade henne lite. Hon hade sovit väldigt länge. Men det måste vara bra.

Det var en härlig syn hon vaknade till, att få se hennes man ihop med den lille sonen. De var så vackra båda två. Hans hälsning lockade fram ett leende hos henne - alltså hade hon nog sovit rätt länge, men det hade nog behövts med tanke på att hon fortfarande inte kände sig pigg på långa vägar.
"Sov jag länge?" frågade hon med ett litet leende.

Han skrattade lågt och nickade.
"Otroligt länge." Flinade han och vände sig mer mot henne.
"Vill du hålla i den lille?" Frågade han och såg på henne.
Hon hade ju inte hållit honom speciellt mycket eller länge.

Sienna log mjukt, hade väl misstänkt det och hans gulliga reaktion stärkte ju den saken.
"Gärna." log hon med en nick, ville väldigt gärna få hålla honom - hon hade ju bara gjort det snabbt innan och i dåligt skick. Hon lyckades dra sig upp till mer sittande ställning istället, för att bättre kunna hålla honom.

Han gav försiktigt över sonen till hennes armar och pussade henne på huvudet.
" Säg bara till om du vill ha en paus." Viskade han leendes och smekte hennes kind lätt och såg sedan på de båda två och det var en otrolig lycka som han kände när han såg på dem båda.

Sienna log ännu bredare av att få ha sonen hos sig igen, det var en helt fantastisk känsla. Han var så liten, men ändå så fin och perfekt - hon fastnade med blicken en bra stund hos honom innan hon vände upp den till Edvard istället då han pratade.
"Tack." log hon stort, så lycklig trots omständigheterna av att ha blivit så dålig.

Han log mot henne och la rätt en hårslinga och lutade sig sedan bakåt i stolen och sträckte lite på sig.
"Barnen har tjatat länge om att få komma hit, men det är upp till dig när du orkar det." Sa han och log svagt.
"Jag tror de är mer upprymda vad gällande deras lillebror än oss faktiskt. De har inte riktigt koll på att du blev så dålig. De vet att barnet är fött." Sa han ärligt.

Sienna log lite då han påpekade att barnen ville hit, vilket hon förstås blev glad över - hon ville ju också få ha dem hos sig.
Iallafall nu när hon kände sig piggare, för hur härliga dem än var så krävde det energi.
"Dem får jättegärna komma hit." log hon, säg fram emot att få se när de små fick träffa sin lillebror för första gången.
"Jag har nog inte riktigt ens varit samlad nog för att vara så glad som jag borde ännu." skrattade hon lätt till, hon hade antingen varit helt borta eller mått för dåligt, eller rättare sagt haft för ont, för det.
"Hur mycket tycker du vi ska berätta än?" frågade hon.

"Ska jag ringa hit dem nu?" Frågade han och tittade på klockan, det var ju förmiddag så de skulle med största sannolikhet vara vakna.
Edvard såg på henne och skrattade lågt. "Det kommer, det måste varit en chock." Viskade han och lekte lite med hennes hår.
Suckade lågt och ryckte på axlarna. "Jag vet inte hur mycket de kommer förstå i vilket fall. Men vi borde berätta att vi inte kommer hem på ett tag. Eller ja du." Sa han och bet sig lite i läppen.
Var otroligt ovillig att lämna henne här men samtidigt om hon skulle vara inne i nån vecka eller längre så borde han vara med barnen.