Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det här var en av de sidor Jeanne älskade som mest hos Ivor. Att han alltid behöll sitt lugn, oavsett vad som hände och med det även såg till att hon höll sig lugn.
"Tack." sade hon, kunde inte släppa oron helt för vad som skedde i balsalen men smärtan i magen distraherade henne från det, fick den att hamna mer i bakgrunden. På vägen tillbaka till deras sovrum blev hon allt mer övertygad om att det inte bara var något falskt alarm utan att barnet faktiskt var på gång ut. Blev allt mer övertygad om att det var värkar som smärtade henne, samtidigt som yrseln blev värre ju närmare de kom. Väl inne på deras rum igen var det en lättnad att få slå sig ner på sängen, även om det kändes som om världen snurrade minst lika mycket runt henne för det. Hon flämtade lågt till av en värk kraftigare än de tidigare, som fick det att nästan skimra lite framför ögonen.
"Nån vill verkligen ut..." Mumlade hon och skakade svagt på huvudet.
"Jag får lägga mig, det här går inte. Hela världen snurrar." Suckade hon samtidigt som hon försiktigt drog upp benen till sig så hon istället kunde lägga sig halvt ner på sängen. Lite bättre åtminstone, men inte bra. Den här yrseln var inget hon kom ihåg från Ravnas födsel, och hon började få en obehagligt krypande känsla inombords av att något kunde vara på tok.

I samma stund som de kom in i rummet ställde läkaren ner sin väska på ett av borden och började rota ibland allt däri. Fick fram några mörkt lilaaktiga blad som han smulade ner i ett litet glas, räckte sig efter en karaff med vatten för att hälla ner några droppar av det däri innan han gick fram till kungen på sängen igen.
"Drick." Bad han och Rowan gjorde genast som han bad, vätskan brände hela vägen. Men i samma stund som den brännande känslan gått förbi lungorna kunde han äntligen dra ett djupt andetag där han faktiskt kunde fylla lungorna med luft igen, vilket var en så ofantlig lättnad. Kände hur mannen lade handen över hans bröstkorg och mumlade några ord. Ägnade en kort stund åt att tyckas undersöka Rowan, som sakta kände hur bröstkorgen började kännas bättre igen.
"Du är en tursam man. Din skadade lunga brast igen, men inte helt - om jag får gissa utan att undersöka mer, så har du ansträngt den för mycket. Jag vill göra lite fler undersökningar, men så vitt jag kan se borde det inte vara värre än så här. Mer än att du behöver vila den bättre." Sade han, vilket var en lättnad för Rowan. Han klarade inte av att bli sämre likt han var förut, han hade inte tålamodet till det. Det här lät ändå som en betydligt bättre diagnos än så.

Medan Jeanne lagt sig i sängen hade Ivor fått beskedet om Rowan från en vakt. Rowan var hos läkaren och blev undersökt i samma stund. Ivor beslöt sig för att säga tillräckligt, utan att oroa Jeanne. ”Jag skickar efter en läkare.”, svarade Ivor sin hustru. Han gick till en av tjänarna som försvann iväg för att hämta barnmorskan åt de. Ivor återvände till Jeanne och slog sig ner på en stol bredvid sängen. Han tog Jeannes hand i sina händer. ”Bebisen vet vad den vill. Det är ett bra tecken. Barnet är starkt. Som sin mor.” Han log mot Jeanne. Pausade. Det var dags, nu när de var ifred i rummet, att berätta vad han visste om Rowan. ”Rowan blir undersökt av en läkare just nu. Vi vet inte mer. Men så fort våra vakter vet mer så meddelar de oss.”, sa han. Var inte säker på att det var lugnande ord att höra precis, men Ivor ville vara uppriktig och ärlig. Om något hände hans egen far, så ville han också veta.
Strax därpå kom en barnmorska in i rummet. Hon var gammal, såg erfaren ut, i Ivors ögon. ”Nå, är det dags, prinsessan?”, frågade kvinnan med blicken på Jeanne. Verkade bara ha ögonen för henne. Kvinnans uttryck såg stramt och strängt ut, men hennes röst var vänlig. Hon gick fram till sängen och ställde sig bredvid Ivor, fokuserade bara på Jeanne. Ivor backade undan för att ge barnmorskan plats. ”Låt mig känna efter.”, sa hon och lade försiktigt sina knotiga händer om Jeannes mage för att pressa försiktigt med fingerspetsarna. ”Mmmh.. Jaa..Ja, just det..”, tänkte hon högt för sig själv. Hon såg ut som att hon beräknade något i tankarna. Funderade. ”Var har du ont någonstans, ers höghet?”, frågade hon Jeanne med händerna kvar om prinsessans mage.

Thessa återvände till Rowan efter att Aiden lämnat de. Hon stannade bredvid Erland och kastade en orolig blick åt Rowans håll. Såg på då läkaren tog hand om kungen.
Erland upptäckte Thessas oro och lade försiktigt en hand om hennes händer då hon masserade de av oro. Thessa stannade upp i en rörelse och bytte en blick med Erland. Såg hans lugn. Hon skulle behöva agera likadant för att inte få känslorna att ta över.
Erland tänkte på Rowan. Det såg illa ut, men läkarens uttalande lugnade kaptenen något. Rowan skulle bli hel igen. Han var bara överansträngd.
”Thessa, gå till din Jeanne. Jag har ett öga på Rowan. Han är i trygga händer.” Thessa tvekade och bytte en blick med Erland. Men sedan nickade hon. Hon förstod. Hon skulle ge Rowan plats. Och hon visste att han var säker här. Hon gick fram till bädden, på andra sidan om långsidan, för att inte störa läkaren. Där iakttog hon sin make. Kände oron krypa inpå igen och tårarna ville rinna, men Thessa blinkade frustrerat bort de. Rowan skulle inte få se att hon var rädd. Det var mycket möjligt att hormonerna spelade henne ett spratt här. Försiktigt lutade hon sig över och placerade en kyss på Rowans panna. ”Jag är inte långt bort. Du är trygg.”, viskade hon och mötte Rowans blick samtidigt som hon strök undan hans hår från ansiktet. Lät sig dröja några sekunder innan hon pressade fram ett leende och drog sig sedan tillbaka. Igen bytte hon en blick med Erland innan hon lämnade rummet för att leta reda på Jeanne.

Jeanne kände inte helt igen sig från Ravnas förlossning. Den hade varit smärtsam - men normal för att vara en förlossning. Denna kändes annorlunda. Hon kände sig... Svag. Någonting kändes inte rätt, utan att hon kunde sätta fingret på exakt vad det var.
"Det verkar inte bättre." Log hon, det fanns åtminstone inget tvivel om att barnet ville ut. Det om något var hon säker på, även om det inte hade världens bästa timing. Hon såg tacksamt på sin make, glad att han tänkte på att ta reda på det - det stillade hennes oro något. Hon ville tolka det som att det inte lät alltför allvarligt, men hon var långt ifrån säker på sin sak.
"Tack." viskade hon i samma stund som barnmorskan kom in i rummet och hon rätade lite på sig i ett försök att istället ta sig upp till mer halvliggande position. Fann att den lilla ansträngningen fick det att dansa prickar framför ögonen, och hon kände oron växa inombords igen. Att räta på sig var inte på långa vägar lika ansträngande som att föda - och om bara det helt plötsligt kändes svårt, hur skulle hon klara detta?
"Här, och nån märklig huvudvärk som jag tror är vad som får mig så yr." Sade hon och lade handen emot den högra, övre delen av magen för att visa barnmorskan vart smärtan var som värst.


Det skar i hjärtat att se sättet som Thessa såg på honom, smärtan och oron han såg i henne. Den som han visste att han orsakade och hade orsakat så många gånger förut. Nu var det förvisso inte hans förtjänst att han gång på gång varit skadad, men i grund och botten så var det ju ändå han som oroade henne och han hade på ett vis dåligt samvete för det. Hon om någon förtjänade att få slippa det. Hon förtjänade allt, för att hon fanns där för honom igenom allt sånt här.
"Jag vet. Gå till Jeanne, jag klarar mig." Log han, rösten var lite svagt kraxig efter hostandet men han kände sig uppriktigt bättre redan. Följde henne med blicken ut innan läkaren kom fram till honom igen och lade ena handen emot hans bröstkorg och mumlade några ord varpå Rowan kände en värme sprida sig över bröstkorgen. Han såg upp på läkaren, och blev lite konfunderad - trots sina tidigare lugnande ord, så tyckte han sig se ett uns av bekymmersamhet i läkarens ögon.
"Har ers höghet haft några magsmärtor det sista?" frågade han och Rowan fick tänka efter innan han tog till orda.
"Möjligtvis om jag haft det stressigt, men inget jag lagt någon vikt vid." Sade han, lite förvirrad över vad det hade med detta att göra - men vad visste han, sånt där kanske kunde hänga ihop också. Bredvid Rowan låg en näsduk som när han tagits hit i all hast använts för att torka upp blodet med, som läkaren nu plockade upp och tog med sig bort till den väska han haft med sig. Väl där letade han fram en liten flaska och hällde några droppar över näsduken, och tycktes granska resultatet. Rowan tyckte sig kunna se den där bekymrade minen spridas från ögonen till hela ansiktet. Något stod inte helt rätt till.
"Du har varit tillräckligt hos mig för att jag ska känna igen den där minen. Vad står på?" frågade han, även om det delvis var en lögn - den kändes lite allvarligare än vad han sett honom förut, i klass med när han varit skadad efter kriget mot Clavius. Då när han varit som mest illa däran. Läkaren dröjde en stund innan han tog till orda igen, lite väl länge.
"Jag hade fel. Jag är rädd att det inte är något som hjälps av vila. Eller annat heller." Läkaren gjorde en paus igen, tycktes leta efter de rätta orden. "Din lugna kommer bättra sig jämfört med vad den är nu. Men inte för länge. Du skadades illa i kriget, och även om det läkt, så är de organ du skadade sköra och bara tillfälligt läkta. Detta är bara en början - de är skadade och med tiden så kommer de att ge upp. Vilket inte är något jag kan göra något åt, och jag kan dessvärre inte uttala mig i hur länge till de håller. Det kan handla månader, det kan handla om år. Jag är ledsen." Hjärtat sjönk i bröstet på Rowan då han förstod vad det var läkaren försökte få fram. Det han trott var en god prognos var alltså raka motsatsen.
"Tack. Du kan gå så länge, så kallar vi efter dig om du behövs igen." Sade han, lite också för att få vara lite mer ifred från läkaren som nickade emot de båda och sedan i tysthet gick ut ur rummet igen. På ett vis var Rowan glad att det var Erland som var här och hörde det från läkaren istället för Thessa. Thessa som verkligen inte behövde detta, som redan varit med om för mycket när det kom till Rowan. Men det innebar också att Rowan skulle bli tvungen att berätta för henne istället, vilket han insåg nog var ännu värre. Han suckade och såg upp på vännen.
"Hur i hela friden ska jag kunna berätta det för Thessa? Fan, jag kan inte lämna henne. Inte nu." Utbrast han, insåg hur mycket värre det var när han kom att tänka på barnet hon bar på. Deras barn, som han då med största sannolikhet inte skulle få följa i livet lika länge som han ville. Skulle han ens hinna få träffa det? Det var ändå en bit kvar tills dess, och läkaren hade inte kunnat ge mycket tidsmässigt.

Ivor ställde sig upp. Han kände sig hjälplös. Ville bara hjälpa till, och se till att Jeanne blev bra igen. Han förstod att hon nog hade en del känningar, speciellt om barnet ville ut nu. Han tog Jeannes hand och tittade mot hennes ansikte. Han kunde kanske inte säga något för att trösta eller lindra hennes smärtor, men han kunde finnas där. Det kanske var tillräckligt? Barnmorskan verkade veta vad hon gjorde. Det var bäst att låta henne sköta sitt jobb.
Barnmorskan kände försiktigt där Jeanne visat. ”Mm, just det.”, sa hon igen, mumlade en del. ”Förlossningen har startat tidigare än beräknat. Det är dags att barnet kommer nu. Jag ska göra dig redo.”, förklarade kvinnan och tittade på Jeanne. ”Andas.”, tillade hon när hon anade en rädsla hos prinsessan.
Kvinnan lämnade Jeanne för att gå och tappa upp vatten i en balja och lägga fram olika tygremsor för att använda som trasor och handdukar.
Thessa klev in i rummet. ”Jeanne!” Thessa gick fram till sin dotter, ställde sig på andra sidan av sängen för att ta hennes hand i sin. Hon böjde sig över och strök Jeannes ansikte. ”Älskade barn.”, fick hon fram. Kände sig omtumlad efter att varit hos Rowan och nu fick se deras dotter i en påfrestande situation. ”Är det redan dags?”, frågade hon, nästan viskade fram. Ivor svarade Thessa. ”Ja, Jeanne har ont, med vi har kallat på barnmorskan som ska göra Jeanne klar för förlossningen.”, förklarade han.
Thessa såg upp på Ivor. ”Ers höghet.” Kvinnan hälsade på Thessa och gick fram med baljan i sina båda händer för att placera den framför sig. Thessa släppte Jeannes hand och gick för att rätta till sin dotters kjol och hjälpa henne av med underkläderna. Det skulle kanske kännas bättre att det var Thessa som hjälpte till än barnmorskan.
Efter att de fått av Jeannes underkläder tog barnmorskan ett fast grepp om Jeannes ena ben för att böja det. Thessa gjorde detsamma om Jeannes andra.
”Nu, ers höghet, det är dags att krysta.”, förklarade kvinnan.

”Nu överdriver du, Rowan. Alltid så dramatisk!”, retades Erland. Leendet svalnade dock strax därpå. Han hade hört läkarens uttalande och förstod allvaret. Det var inte konstigt att Rowan var rädd.
Erland gick fram till sängen och slog sig ner på sängkanten. ”Behöver du berätta för henne då? Läkaren visste inte hur länge det skulle ta?” Erland tvekade. Det var kanske inte det bästa alternativet. Han var säker på att Thessa ville veta vad som hade hänt hennes make. ”Thessa kommer att förstå. Och hon kommer att hjälpa dig.”, sa han sedan. ”Hon är stark. Men Rowan..”, Erland pausade och suckade. ”Du då? Hur mår du?” Erland sänkte rösten. Det var ju inte bara Thessa som skulle förlora sin make. Erland skulle förlora sin bästa vän. Men ännu levde Rowan och andades. Erland skulle inte ta ut något i förskott. ”Finns det något jag kan göra?”

Jeanne skänkte sin mor en tacksam blick, glad för att också hon var där. Ivor var hennes stora stöd, inget tvivel om den saken - men hon uppskattade att ha sin mor där, kände sig något tryggare med fler där.
"Tack. Hur går det med pappa?" Hon borde väl veta, men Jeannes funderingar dränktes strax av smärtan från en ny värk och hon kved till av smärtan.
Efter att krystandet började kändes det som om det aldrig tog slut på smärtan, och för varje värk så kände sig Jeanne sämre. Smärtan tycktes bli värre för varje gång, och ändå kändes det knappt som om de kom någon vart. Det var som om hennes huvud blev mer och mer dimmigt, mer täckt av smärtan och hon kände hur hon fick allt svårare att fokusera på krystningarna och vad som skedde runtomkring henne ju längre tiden gick vilket också gjorde det ännu svårare att faktiskt krysta ordentligt.


Bara tanken var... Främmande. Visst, alla var ju medvetna om att man en dag skulle försvinna. Men den hade alltid känts långt bort, och nu var det plötsligt så mycket närmare inpå. Det var nog ändå inte det som Rowan tyckte kändes tyngst, när det nu inte fanns något han kunde göra åt det - den dagen han var borta, var det ju inte han som skulle ha ont av det. Det som kändes jobbigast var de han skulle lämna kvar runt sig. Thessa, och det ofödda barnet. Han ville inte tvinga sitt eget barn att växa upp utan en förälder, på det vis som han hade gjort. Nu skulle de två situationerna vara ganska drastiskt olika, men han ville inte att barnet skulle ens ha en bråkdel av det han gått igenom innan. Han ville inte lämna Aiden och Jeanne, han ville få se Ravna och det kommande barnbarnet växa upp, ville få se Aiden komma till ro och skaffa sig en familj. Skulle han vara redo för vad det innebar om Rowan dog? Det ansvar han skulle få ta över? Han skulle förvisso ha stor hjälp runt sig, både Thessa och Airdan hade stenkoll på vad som krävdes. Men Rowan hade velat få involvera sonen mer innan det var dags, få in honom mer och mer i vad som krävdes av en kung. Han hade inte velat börja ännu, hade velat låta sonen få ha sina ungdomsår, vara lite mer fri ett tag och landa lite mer i sig själv innan han blandade in honom mer. Skulle det vara för sent för det nu?
"Kanske inte, men jag skulle bli tvungen med tiden." Sade han, tanken var lockande att inte behöva ta det ännu. Men han kände sin fru, och hon kände honom väl - han anade att hon skulle förstå att något stod på tok. Han suckade.
"Det är hon, den starkaste jag träffat. Men hon är också känslig. Särskilt nu. Hon.. Hon är med barn igen. Det kunde inte ha vart ett sämre tillfälle för detta." De hade väl egentligen tänkt dröja ytterligare lite med att säga något, men det var Erland det handlade om - det var väl främst att de inte velat gå ut med det till allmänheten riktigt ännu. Han suckade än en gång av frågan på hur han själv mådde.
"Jag vet inte." Sade han uppriktigt, han ville nästan inte känna efter. Rädd för att gräva sig ner för djupt i det - och dessutom var det oron över de han lämnade efter sig som tyngde honom mest.

Thessa gick tillbaka till Jeanne och tog tag om hennes hand. Tvekade när hon hörde frågan om Rowan. Thessa hade inte varit med på utlåtandet, men hon hade lugnat sig med att läkaren och Erland var där för att se efter hennes make. Hon gillade dock inte tanken på att skrämma upp sin dotter, inte när hon var i det här skicket och strax därpå skulle föda. Thessa skulle säga tillräckligt och när det blev tillfälle så skulle hon berätta mer. ”Rowan är med Erland och läkaren just nu. Han verkar bara vara överansträngd. Det är bra att han får vila nu.”, sa hon och strök Jeannes panna med sin hand.
Thessa kramade om sin dotters hand. En känsla av surrealism slog till henne. Det gick upp för henne att om en tid så skulle det vara Thessas tur att föda. Hon noterade tyst i sina tankar att hon snart skulle få berätta för sina barn om barnet i hennes mage. Hon lade fokus på Jeanne igen och drog ett djupt andetag, bara för att stelna till då Jeannes grepp om Thessas hand lossade. Faktum var att Jeanne verkade något så när inpå att tappa medvetandet. Ivor var snabbare att reagera.
”Jeanne!” Han tog tag om hennes axlar för att försiktigt skaka liv i henne. Han sökte efter hennes blick. Thessa såg orolig ut och tog varsamt en hand om Jeannes haka för att rikta Jeannes ansikte mot sig. ”Vad händer, mitt barn?”, sa hon i ett andetag, lät alldeles tunn på rösten. Den bar inte hela vägen.
Barnmorskan gick fram för att iaktta Jeanne närmare. ”Ers höghet! Prinsessan!”, kraxade hon och nöp Jeanne i armen. Kanske det skulle väcka henne? ”Du måste stanna här. Barnet vill ut nu.”, förklarade kvinnan, hade inte samma oro som Thessa på rösten.

Erland lyssnade under tystnad. Han förstod honom. Han skulle bli tvungen att berätta förr eller senare. Men så överraskade Rowan Erland med sina ord. ”Va?”, utbrast han med ett leende på läpparna. Det var en underbar nyhet. De skulle få ett tillskott i familjen. Men leendet svalnade något när han insåg.. Rowan skulle inte få tiden att se sitt barn växa upp. Det var grymt orättvist. ”Det måste finnas något vi kan göra.”, sa han då. Mer bestämd på rösten. ”Alatar, eller Airdan.. Någon måste väl veta om något botemedel? Något som kanske inte läkaren kan hjälpa till med?” Han pausade och såg på sin vän. ”Vi kan inte ge upp. Vi måste försöka, Rowan.”

Jeanne försökte tvinga sig att fokusera igen, men det var svårt - det innebar att fokusera på smärtan, vilket förstås inte var alltför lockande. Men hon måste. Vad hade hon för val? Förlossningen var igång, det fanns ingen väg tillbaka och ingen riktig vila att få. Hon visste det, men ändå var det så svårt. Hon fick ändå lyckats tvinga sig till lite mer fokus igen, och fick fram ett stön när nästa värk drog igång igen. Hon gjorde sitt bästa för att krysta sig igenom den, försökte fokusera på att bara ta sig igenom värken - tänka enbart på den, och inte hur många till hon behövde genomlida.
Det kändes som om värkarna pågick i en evighet, som om smärtorna aldrig ville ta slut. Men så äntligen, äntligen så var det över och hon hörde barnets skrik spridas i rummet. En sån otrolig lättnad spred sig igenom hennes kropp - inte bara för att det värsta var över, men också för att barnet gjorde liv ifrån sig.

Vännens första reaktion gladde honom ändå, satte ord på hur Rowan själv först hade känt. Beskedet hade varit så oväntat efter alla dessa år, men självfallet välkommet. Men att nu inte få vara där under hela vägen... Det gjorde ont, även om Rowan gjorde sitt bästa för att inte grotta ner sig alltför mycket i de tankarna ännu. Rädd för att känna efter för mycket.
"Kanske, vi måste försöka vad som än går." Instämde han, samtidigt som han på ett sätt inte ville få upp förhoppningarna alltför mycket i rädsla för besvikelsen det kunde medföra om det inte gick vägen.
"Vi kan alltid hoppas att det finns något mer att göra." Tillade han, tyckte ändå att det rimligtvis borde finnas något för att om inte annat förlänga den tid han hade på sig åtminstone.

Thessa pustade ut av lättnad när Jeanne samlat styrka och återgick till krysta. Thessa hade inte märkt det, men hon hade hållit andan. Lättnaden sköljde över henne och sedan tog glädjen över. Barnet var här.
Barnmorskan tog emot barnet i sina armar, tvättade det rent och virade in den i en filt för att sedan försiktigt placera barnet på Jeannes bröst. ”En flicka, och en alvflicka sådan.”, sa kvinnan och Thessa kunde se att barnmorskan log. Thessa böjde sig över för att se på den lilla krabaten. ”Åh, hon är så fin..!”, ögonen fylldes av tårar igen, men den här gången den utav glädje. Det var en lycka att få träffa sitt barnbarn.
Ivor log stort och kysste Jeannes panna. ”Älskling. Vad fin hon är.”, sa han i ett andetag och kysste Jeannes hand också samtidigt som han betraktade den lille.
Barnmorskan hade gått för att tvätta Jeanne ren och hjälpa henne på med underkläderna igen. Hon plockade undan redskap och verktygen för att sedan niga åt Thessa, Jeanne och Ivor. I tystnad lämnade hon rummet. Och därefter visade sig Aiden i dörröppningen. Thessa tittade förvånat upp- var hade han tagit vägen efter deras samtal utanför Rowans rum? Det spelade ingen roll nu, Aiden var här.
”Kom och träffa din systerdotter.”, sa Thessa istället med ett leende och vinkade åt Aiden att närma sig.

Erland nickade. ”Vi frågar Airdan och Alatar. De kanske vet något?”, föreslog Erland. Han försökte tänka efter om det fanns någon annan som kanske kunde hjälpa de att hitta en lösning. Insåg att han inte kom längre än så. Det var möjligt att kanske Rowans far och farfar kunde hänvisa de till någon annan.
”Pappa?” Sunniva öppnade dörren till rummet och stannade upp i en rörelse då hon såg Rowan ligga i sängen, svag eller skadad, eller bådeoch. Sunniva var inte säker. ”De sa att du var här.. Jag ville bara..”, började hon och hittade inte helt orden. Omtumlad av vad som just hade hänt- Aiden och Drew i slagsmål och Rowan skadad efteråt. ”Kom in.”, sa Erland och vinkade åt sin dotter att kliva in. ”Rowan vilar sig.”, förklarade han. Sunniva slängde en osäker blick åt Rowan håll. Kände sig en aning skyldig för hur illa Rowan blivit. Hade hon inte kysst Aiden så hade han inte varit i slagsmål med Drew och då hade inte Rowan behövt att gå emellan. Han hade inte blivit skadad då.
”Jag ville bara..” Gråten när vara. Istället för att avsluta sin mening kramade hon om sin pappa och gömde ansiktet i hans bröst. Erland såg överraskad ut, men höll sedan om sin dotter i sina armar. ”Såja. Ingen fara.”, sa han och strök med handen över hennes röda hårsvall.

All smärta var nästan som bortglömd när hon fick den lilla dottern vid sitt bröst, och hon äntligen kunde lägga armarna om sitt barn. Hon var så perfekt, så otroligt vacker. Hur kunde något så litet vara så sött? Hon såg lyckligt upp på Ivor, såg att han tycktes vara lika lycklig som hon nu kände sig.
"Hon är perfekt." Log hon stort till svar, för det var hon verkligen. Hon ville sig kunna se lite av Ivors drag i henne, mer än det uppenbart alvlika förstås, men det kanske också var något hon gärna inbillade sig också. Oavsett vilket, så kunde hon inte bli finare.
Hon lade inte märke till att någon mer dykt upp förrän Thessa sade något, och hon lyfte blicken för att se sin bror där.
"Kom in." Bad hon leendes, glad att ha dem alla där. Hon och Ivor skulle ha gott om tid ifred med dottern senare.

Rowan nickade instämmande åt Erlands förslag, det var en bra start. Någonstans att börja nysta i om det skulle finnas någon annan väg.
Han blev nästan lite lättad då Sunniva kom in, det styrde iväg samtalet ifrån detta. Det var säkerligen bra att tala om, men också tungt och han kunde behöva tid att processa det hela. Hälsade vänligt på henne, men det var ju ganska uppenbart att hon ville ha tröst från sin far nu - och det var på ett sätt fint att se de två, Erland var en bra far. Rowan gillade Erland och Siennas barn, önskade att han kände dem lite närmare än vad han egentligen gjorde - nu var det ju främst genom vad Erland berättade som han kände dem. En lätt knackning på dörren fick honom att se upp igen och denna gången var det Sienna som stod där.
"Där är han ju. Stör jag?" frågade hon, i allt kaoset som blivit efter bråket så hade hon tappat bort Erland men ganska så fort anat att han följt med Rowan.
"Absolut inte." Snarare vore det väl tvärtom, Sunniva hade väl knappast ont av att ha båda sina föräldrar där.
"Jag anade väl att det var du som stulit Erland. Är du okej?" frågade Sienna med det första sagt i en retsam ton, varpå Rowan skrattade lågt. Det värkte lite i lungorna av det, men bara en dämpad smärta. Sienna hade alltid känt sig ganska bekväm i hans sällskap, men det gjorde hon väl också med de flesta och Rowan hade hon vid det här laget känt länge genom både Erland och Thessa.
"Jodå." Svarade han enkelt.
Sienna såg bort mot sin man och dotter igen, suckade lågt då hon såg hennes upprörda min.
"Men hjärtat..." Utbrast hon och klev fram till de två i hopp om att kunna vara till någon hjälp.

”Hon är perfekt.”, instämde Ivor och betraktade den lille hos Jeanne. Log med hela ansiktet åt henne. ”Vad ska vi döpa henne till?”, frågade han och tittade på Jeanne.
Aiden gick fram. En aning osäkert. Det kändes för någon sekund att han trängde sig på. Det stämde säkert inte. Men han var omtumlad efter bråket med Drew. Han hade gått in för att han trodde han gjorde det rätta och ville rätta till det hela med Drew, men så blev det bara fel. Helt fel. Och nu var Rowan skadad. Var det Aidens fel?
Han såg sin mors och Ivors leenden. Och när Jeanne hälsade honom välkommen att kliva in i rummet gick han fram. Det var ju faktiskt helt otroligt att han nu blivit morbror till ännu en. Att Jeanne fött ännu ett barn. När han såg bebisen log han, det gick helt enkelt inte att låta bli. Hon var en solstråle. Så otroligt söt. ”Ivor, det är ju du på pricken!”, utbrast han och skrattade då. Ivor skrattade han med. ”Jag tycker jag ser både mig och Jeanne i hennes drag.”, sa Ivor.
Aiden nickade och tittade sedan upp då han kände Thessas hand om sin rygg. Hon log vänligt, men trött. Det hade varit en lång kväll. Och så vilken kväll, när de trott att de skulle festat och fira hela natten och så blev det såhär istället. Men Thessa verkade inte särskilt ledsen över det. ”Aiden. Jeanne.. Ivor.” Thessa sökte Ivors blick med. Det var väl egentligen inte någon fara i att Ivor skulle få ta del av nyheten nu. Han var hennes svärson och en del av familjen.
Thessa hade bestämt sig för att berätta om sin graviditet. Hon trodde att de kunde glädjas tillsammans. Jeanne och Ivor med sin nyfödda och Thessa och Rowans kommande. ”Jag måste berätta en sak.”, sa hon, fortfarande med ett litet leende på läpparna. Hon kramade om Aidens hand. Aiden trodde för en sekund att hon skulle säga något om Rowan. ”Ni ska få ett till syskon.” Undermedvetet lade hon en hand över sin mage. ”Jag är gravid.”, förtydligade hon när hon såg Aiden kolla oförstående mot sin mor för att processa det han nyss hade hört.

Sunniva ryckte till då dörren på nytt öppnades och hennes mor steg in i rummet. Sunniva tittade åt Siennas håll och snörvlade till. Det var tjockt och knutet i halsen. ”Det är bra.”, kraxade hon fram. Det var inte sant. Men hon ville inte gråta mer. Det kändes som att hon störde. Och hon ville bara att det hela skulle vara över. Hon svalde. Sedan gick hon till Sienna och kramade om henne med. ”Jag vill gå härifrån nu. Är det okej att jag tar ett pass på värdshuset?”, frågade hon. Det skulle vara skönt att få lägga fokus och tankarna på något annat. Hemma skulle hon förmodligen bara återuppleva och spela upp för sig själv vad som hade hänt under kvällen. ”Solmyr behöver alltid hjälp där.”, försökte hon. Det var en halvlögn. Vissa kvällar var det väldigt lugnt på värdshuset. Men hon gissade att med alla gäster som färdats för att fira Thessa och Rowan, så skulle det säkert finnas en del att göra inne i värdshuset.
Erland såg en aning skeptiskt på Sunniva, men gav en blick till Sienna som visade att hon kunde bestämma om det passade sig. Erland skulle stanna kvar hos Rowan.
”Rowan, vill du ha något?”, frågade han istället sin vän för att fokusera på honom igen. Gissade att Rowan var alldeles för artig för att säga till ifall han ville bli lämnad ifred.