Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Siennas mor såg oroligt emellan de båda, ändå lättad att det verkade vara bra förstås. Med dem båda - eller ja, hennes dotter verkade ju fortfarande något medtagen och trött. Men med tanke på omständigheterna var det inte särskilt underligt, utan hon misstänkte att de skulle få hälsa på henne här den närmsta tiden. Då Edvard visade upp sonen log hon mjukt och gick fram för att hälsa på den lille med en gång, självklart väldigt nyfiken på barnbarnet.
"Han är så gullig." log hon, redan förtjust i den lille - men å andra sidan, vem kunde låta bli att bli förtjust i söta små bebisar?
Sienna hade mest bara betraktat de båda leendes, var glad att hennes mor dykt upp - självklart njöt hon ju också av att bara vara med Edvard och barnet, kanske särskilt nu när hon var trött. Men det var alltid roligt att få besök av föräldrarna.

Edvard log stort och såg på Siennas mor.
"Vill du hålla? Han är väldigt liten." Log han och studerade henne.
Kände att det kunde vara jätteskönt om så bara varade en minut att få ägna hela sin uppmärksamhet åt Sienna.

Hon nickade genast med ett litet leende, tog försiktigt över den lilla bebisen ifrån Edvard.
"Det är han, men det är ändå otroligt att dem båda är så välbehållna." log hon, extremt lättad över det - det hade ju ändå varit flera veckor för tidigt.
"Ni kanske vill vara ifred lite? Jag går gärna och talar med läkaren så länge i sådana fall." sade hon vänligt, insåg först nu att de antagligen knappt hunnit vara ensamma innan hon dykt upp.

Edvard såg på henne och nickade.
"Tala gärna med läkaren du." Log han och såg henne sedan lämna rummet och han försvann snabbt till Siennas sida och kunde hålla båda hennes händer och krama dem.
"Hej där." Viskade han och kysste henne mjukt.
"Hur mår du? berätta nu." Sa han och smekte hennes kind lätt och smekte undan en av hennes hårslingor.

Hur illa det än lät så var hon ändå glad att hennes mor gick för en liten stund, glad över att få en stund bara med Edvard. Hon besvarade hans kyss och kramade lätt hans händer, hade inte mycket till ork men fick göra det bästa av den hon hade.
"Jag är skakad, och helt slut. Men jag har iallafall inte så ont längre." sade hon, allt det här hade gått så snabbt ändå - ifrån att de bara var påväg till middagen, till den enorma rädslan att förlora barnet och till det här till sist.

Han nickade sakta, lyssnade noga på hennes ord.
" Det förstår jag." Viskade han men gav henne sedan ett litet leende.
" Det måste vara ett gott tecken." Sa han ärligt och såg på henne med kärleksfull blick.
"Jag älskar dig." Viskade han och pussade hennes panna, hennes kinder och tillslut hennes läppar.
Det kändes som om han inte kunde kyssa henne nog, denna upplevelse eller händelse, olycka hade öppnat hans ögon ännu mer om hur skör tiden var för dem alla.

Sienna vilade blicken på honom för att nicka lätt sen, hon ville tro det - hon ville ju komma härifrån så snart som möjligt. För vem gillade att ligga på sjukhus? Hon ville komma hem till barnen igen, på både gott och ont - hon längtade hem och trivdes inte helt här, samtidigt var det kanske lättare att verkligen vila här utan barnen runtomkring sig hela tiden.
"Vi får hoppas det." hon tänkte då verkligen hålla tummarna för det. Hon log smått igen, både av orden ifrån hans läppar och kyssarna.
"Jag älskar dig också." log hon, besvarade mjukt hans kyss.

"Men låt oss inte oroa oss för det just nu." Viskade han och log mot henne.
" Du kanske ska vila, så du blir bra. " Föreslog han med ett svagt leende.
Ville verkligen se till att hon hade det så bra som möjligt.
För att kunna återhämta sig så snabbt som möjligt och så fullständigt som möjligt.

Sienna nickade lätt instämmande, hade inte tillräckligt med ork för att oroa sig om den saken för tillfället.
"Kanske." log hon svagt, kände för det men samtidigt njöt hon lite av att bara ha en stund såhär ihop med honom. Bara få vara, men samtidigt var hon också otroligt trött efter kejsarsnittet. Hon kramade lätt hans hand, och det dröjde inte särskilt länge förräns hon än en gång föll i sömn trots att hon tänkt försöka att iallafall hålla sig vaken. Vilket inte blivit så lyckat då, men vad gjorde det?

Han log mot henne och höll hennes hand mjukt och lät den andra handen smeka över hennes ansikte och nickade.
"Kanske? Låt oss prata då." Viskade han leendes och hade precis hittat ett samtalsämne när hans älskling än en gång föll i sömn och han log varmt mot henne och pussade hennes kind mjukt.
"En annan gång då." Viskade han och flyttade undan handen från hennes ansikte och höll istället i hennes ena hand med båda sina.
Han såg på henne och avskydde tanken, avskydde känslan av att han visste att detta var hans fel.
Han kunde ha förlorat sin son av detta, han kunde ha förlorat dem båda av detta.
Och den vetskapen verkligen åt upp honom inifrån.