Sjunde året, det värsta, bästa året

Helt död är väl inte rätt uttryckt vill jag inte påstå, jag har ju en plotline dock så är den inte utsorterad. Jag ska skriva mer, och förhoppningsvis väldigt snart! Jag vill inte leva med vetskapen att jag bara skulle överge denna ff:en och inte skriva färdigt den!

Give me time och det kommer komma ett någorlunda bra kapitel!

Kul! Längtar tills dess!

Here it is! Detta kapitlet var extremt svårt att skriva och jag inser att jag nu måste lägga upp någon typ av plan för den här ff:en om den någonsin ska bli färdig. Jag vill inte ha en ff där hälften av kapitlen endast är fillers och inte leder till någonting.

Men jaja, här är ett nytt kapitel i alla fall och jag lovar att bättra mig så att ni inte behöver vänta mer än ett år på nästa kapitel (lol, insåg inte ens att det gått så lång tid?? Men som för att citera William Spetz: "Livet kom emellan"

Dessutom skulle jag kanske rekommendera att ni läste sammanfattningen och det senaste kapitlet igen innan ni läser detta då det gått så lång tid sen senast!



Kapitel 51

Ida började skratta där hon låg i sängen. De var tvungna att gifta sig?
”Vad skrattar du åt?” frågade Draco irriterat och drog undan täcket så att Ida blev synlig för honom igen. Ida slutade tvärt att skratta och såg honom stint i ögonen.
”Men hör du inte hur du själv pratar?” frågade hon. ”Vi måste gifta oss? Vi är sjutton år gamla, Draco!”
”Om vi är för unga för att gifta oss, då är vi i så fall definitivt för unga för att få ett barn ihop!” gav han igen med.
”Det är inte samma sak!” sade Ida och satte sig upp i sängen.
”Nej det kanske inte är samma sak, men ett barn är mer jobb än ett äktenskap.” svarade Draco med ett behärskat lugn samtidigt som han stirrade på sina händer.
”Jag förstår fortfarande inte varför vi måste gifta oss.”
Draco tittade upp och såg direkt in i hennes trotsiga, gråblå ögon med en blick som inte gick att tyda.
”Ibland undrar jag hur du tänker, Ida. Du vet om att jag älskar dig va? Är inte det ett skäl nog?” Idas ögonen mjukades upp något och fattade Dracos händer i sina egna.
”Det är klart det är.” viskade hon och kysste hans ena hand. ”Men varför är det så bråttom? Vi är fortfarande unga och det är väldigt få som gifter sig efter att bara ha varit tillsammans i fem månader.” Draco drog Ida närmare sig. Han kysste henne på tinningen samtidigt som han drog in hennes doft innan han svarade.
”Ännu färre har skaffat barn efter att bara ha varit ihop i fem månader. Dessutom, lever vi i ett samhälle som rustas inför ett stundande krig. Vi vet inte om vi kommer ut helskinnade från det…”
”Prata inte så!”
”Vi måste se på det realistiskt. Människor dör i krig.” sade han lugnt. ”Du om någon borde veta det som har Potter som en av dina bästa vänner.”
”Jo, men det blir ju inte bättre av att du säger så!” svarade hon honom.
”Jag är bara realist.”
”Snarare pessimist...” muttrade Ida och såg menande på honom.
”Och det kommer från den eviga optimisten.” sade han sarkastiskt och diskussionen verkade vara över för den här gången.

Under hennes lektion av skötsel och vård av magiska djur tänkte Ida över vad hon och Draco diskuterat på morgonen. Hon kunde inte förneka att hon aldrig själv tänkt på att hon och Draco kanske eventuellt skulle gifta sig i framtiden. Hon hade ju dock inte tänkt att de skulle gifta sig när de var 17 år gamla. I och för sig hade Ida aldrig haft tanken på att hon och Draco skulle få barn heller när de var 17 år gamla. Inte förän nu i alla fall. Nu var det närmast omöjligt att tänka på något annat än barn och äktenskap. Saker som Ida aldrig funderat över om hon vill ha eller inte. Äktenskapet hade hon inte bråttom med egentligen. Ida förstod Draco på ett sätt, men ändå inte. Han var från en konservativ familj och då är det inte konstigt att det är hans syn på saken. Men om hon bestämde sig för att behålla barnet var kanske inte ett bröllop bästa lösningen. Hon ville ha ett bröllop när det kändes rätt. Samt att det fortfarande var för tidigt med äktenskap då de bara varit tillsammans i fem månader.
Den lilla rösten hon hade i huvudet påminde henne dock om att få ett barn tillsammans, efter att ha varit tillsammans i fem månader, inte var så jättebra heller. Men det här barnet… Den var ju en egen människa. En unik människa som aldrig skulle skapas igen. Ett bröllop kan man designa och göra om hur man vill. Det kan man inte med ett barn.
”Då var lektionen slut, glöm inte eran läxa till nu på torsdag!” sade Hagrid entusiastiskt. Ida började packa ihop sina böcker samtidigt som hon växlade några artighetsfraser med Hagrid. Ett tag övervägde hon om hon skulle berätta för honom om sin graviditet, hade hade ju faktiskt varit ett bra stöd för henne efter att hon och Draco offentliggjort sitt förhållande. Ida valde att hålla tyst. Hon kunde som sagt prata med Hagrid om mycket, men att hon var gravid kändes för pinsamt för att pratas högt om. Ida vinkade hejdå och sprang upp mot slottet för att hinna till sin lektion i försvar mot svartkonster. Hon var dock nästan helt säker på vad hon ville göra med barnet nu.

”Så du vill inte gifta dig med mig?” sade Draco och såg uppriktigt sårad ut.
”Jo det är klart jag vill.” svarade Ida och suckade. Han verkade vilja missuppfatta henne med flit. ”Det sa jag ju, men jag vill inte gifta mig nu.”
”Men du vill behålla det?” frågade han. Draco hade ställt den frågan 3 gånger redan. De hade en av deras gemensamma håltimmar och de befann sig i Idas egna uppehållsrum. Ida satt i soffan och Draco i en av fåtöljerna.
”Du inser väl hur mycket ansvar som tillkommer med ett barn va?” frågade Draco henne.
”Jag vet.” svarade hon återigen. ”Men jag sade ju att adoption också är ett alternativ. Jag tycker bara det känns fel att ta bort ett människoliv.”
”Ida, det kan knappt räknas som en människa.” sade Draco men verkade genast ångra sig då han såg hennes ansikte hårdna.
”Han lever lika mycket som du och jag.” sade hon kallt och vände bort blicken. En tryckt tystnad följde och Ida vägrade titta på Draco, vars blick verkade borra sig in i hennes nacke. Hon hade ju inte förväntat sig att han helt skulle förstå hennes beslut. Han hade till och med tagit nyheten med att Ida var gravid bättre, än nu när hon sade att hon antagligen skulle behålla barnet.
”Hur kan du veta att det är han?” frågade Draco plötsligt. Hon tittade fortfarande inte på honom.
”Det gör jag inte, det är bara en känsla.” svarade hon. Draco reste på sig och ställde sig framför henne så att hon inte hade något annat val än att se på honom. Se på hans fina drag och de gråa ögonen som nu var så välbekanta för henne.
”Förstår du inte ens lite hur mina tankar går?” frågade han.
”Jo det är klart att jag gör.” svarade hon och bet sig lite i läppen. ”Jag har tänkt på samma sätt som du.”
”Varför verkar vi då komma fram till olika slutsatser om det här?”
Ida suckade och sänkte blicken för att stirra ner på sina händer som nu sammanflätades med Dracos.
”Därför att jag ser liv med den här graviditeten. Det är ett litet liv, men fortfarande märkbar. Du ser inte livet, du ser bara ett foster.”
Draco satte sig i soffan bredvid Ida.
”I slutändan kommer detta vara ditt beslut.” sade Draco istället.”Det kvittar vad jag säger eller tycker för det är bara du som kan bestämma hur du vill göra. Som det ser ut nu är jag inte helt nöjd med ditt beslut, men jag måste acceptera det ändå…”
”För detta är ditt fel också?” avbröt hon honom och höjde irriterat på ögonbrynen.
”Jag tänkte säga att jag också har ett ansvar i detta.” sade han med vad som liknade en tålmodig stämma. ”Däremot kan jag kanske under den här tiden försöka övertyga dig om att bröllop fortfarande är ett alternativ och att det inte spelar någon roll hur länge vi haft ett förhållande. För det jag känner för dig Ida kommer jag aldrig känna igen. Jag älskar dig. Då finns det inget bättre sätt att fira det på än att ha ett bröllop.”
Ida skrattade tyst och skakade på huvudet.
”Det kommer ta lång tid att övertala mig.” sade hon. ”Det räcker inte med bara ett ’jag älskar dig’. Dessutom har du inte ens friat om man ska.”
”Jag antar att det inte skulle hjälpa något om jag gick ner på ett knä nu?” frågade Draco och gav henne ett snett leende.
”Det skulle det inte.” sade Ida och log mot honom. Hon bytte ämne och började prata om deras läxa i trollkonsthistorian som snart skulle börja.


_________________________________________________________________________________________________________

Tack till er som envist klänger er fast vid den fär fan-ficen, då dens författare ibland försummar den ♥

Du har INGEN aning om hur otroligt glad jag blev när jag såg att du lagt ut ett nytt kapitel!♥
Det var jättebra även om det inte hände så mycket och jag längtar efter fortsättningen!

Kommer det att komma fler kapitel???

HAHAHAHAH jag suger på riktigt. Så gick det med att hålla det löftet. Det gick MER än ett år innan nästa kapitel kom. Jag trodde på riktigt att det kanske gått i alla fall ett halvår, men inte mer.

Till mitt försvar (för jag måste ändå förklara mig) så har jag haft svår skrivkramp. Det här kapitlet jag lägger upp nu har sedan minst ett år tillbaka endast bestått av fem meningar. Fram till igår, då det helt plötsligt lättade och orden bara forsade ut. Jag vill att den här fanficen ska bli så bra som möjligt. I alla fall med de förutsättningar jag har, för när jag läser om den är jag ändå inte 100% nöjd. Men det som skrivs nu vill jag ska bli så bra som jag förmår. Därifrån uppstår då en prestationsångest som i sin tur leder till den här skrivkrampen jag så ofta råkar ut för.

Jag kan uppenbarligen inte lova något, att jag kommer bli snabbare med att lägga upp nya kapitel. Men jag har planerat i alla fall minst 5 kapitel till och jag vill inte hålla på i 5 år till med den här. Jag älskar den, det är inte det. Men 5 år är en väldigt lång tid.

Här är ett nytt kapitel i alla fall, för den som fortfarande bryr sig och orkar klänga sig fast vid den här fanficen. All kärlek till dig som gör det i så fall ♥

Enjoy (Och så måste jag förstås be om ursäkt för att det dröjt 13 månader sen sist)

EDIT: om ni känner er lite lost i handlingen, ta en titt vid prologen så hittar ni länkar till sammanfattningen och tidigare kapitel om ni vill fräscha upp era minnen! ♥


Kapitel 52


”Ni som inte klarade av dagens uppgift får den i läxa, då dagens lektion nu är slut.” sade professor McGonagall under tisdagslektionen av förvandlingskonst några dagar senare. Alla började genast samla ihop sina saker för att förflytta sig till nästa lektion.
”Miss Crawett.” hördes McGonagalls röst igen mellan ljudet av lösa pergament som prasslade och prat mellan ungdomarna. ”Jag ska få be er att stanna kvar lite.”
Ida nickade och undrade vad hennes professor skulle kunna tänkas vilja säga henne. Hon var ju bland de första att klara dagens uppgift.
Ida gick fram till McGonagalls skrivbord och såg in i sin professors annars så stränga ögon, som nu istället antagit en mjukare form.
”Ida, jag har talat med professor Snape.” sade McGonagall och Ida kände bara hur en tung sten landade i magen på henne. Hon visste genast vad samtalet skulle handla om och Ida hade plötsligt svårt att se McGonagall i ögonen.
”Har du något du vill berätta för mig?” McGonagalls blick kändes brännande då Ida vägrade möta hennes ögon. Ida stirrade istället ned på skrivbordet där hon för första gången upptäckte klösmärken på nederdelen av det. Hon borde ha märkt det tidigare under de sju åren hon gått på den här skolan. Om de inte tillkommit på senare tid…
”Ida?” Vid ljudet av sitt namn mötte hon motvilligt sin professors blick och Ida lände hur det brände bakom ögonlocken.
”Jag är gravid.” viskade hon samtidigt som de första tårarna började rinna längs med hennes kinder. McGonagall hade plötsligt en arm runt Idas axlar och Ida bara fortsatte att gråta. Hon borde inte kunna fälla fler tårar över graviditeten, men här stod hon. Inne i McGonagalls klassrum och fortsatte gråta över det. För hon förstod fortfarande inte riktigt hur det kunde ha skett. Hon hade gjort allt för att skydda sig. Hon hade skött sig och varit duktig, men det hade inte räckt. Hon hade ändå misslyckats. Eller lyckats. Det finns så många som kämpar med att försöka bli med barn och ändå lyckades hon att bli med barn trots preventivmedel.
”Vad ska du göra?” frågade McGonagall till slut när Ida lugnat sig lite och börjat torka tårarna.
”Jag vet inte.” svarade hon och skakade lite på huvudet. ”Men jag tänker inte ta bort honom.” McGonagall nickade som om hon ville verka förstående men Ida såg konflikten i hennes ögon bakom de fyrkantiga glasögonen.
”Och sen?” frågade hon Ida. ”Ska du behålla det eller adopterar du bort barnet?”
”Som jag sa, jag vet inte.” svarade hon. ”Jag vet inte hur jag ska berätta för mina föräldrar. Eller mina vänner. Jag vet ingenting.”
”Jag tar det som att du redan har berättat för pappan i alla fall, som jag antar är mr Malfoy.”
”Ja, jag har berättat för Draco och det är med all säkerhets hans.”
”Det är en början i alla fall, så får vi ta allt eftersom.” sade McGonagall mjukt och gav Ida ett litet medkännande leende. ”Men du inser att det inte kommer bli lättare med tiden?”
”Det en av de sakerna jag faktiskt vet.”

Då Gryffindors Quidditchlag inte längre var komplett, när varken Harry eller Ron fanns på Hogwarts längre, hade de fått ha en ny uttagning när de kom tillbaka till skolan i januari. Ginny hade fått ta över jobbet som kapten över Quidditch-laget. Ida hade redan fullt upp som försteprefekt och ledare över duellklubben. Hon hade därför redan tillräckligt att göra.
Ginny hade även blivit lagets nya sökare. Ingen hade kunnat mäta sig med Harry, men Ginny var den som snabbast lyckats fånga kvicken av alla som försökt. Däremot hade de hittat en ny jagare att ersätta Ginny med. Femteårseleven Andrew Bates hade från början sökt och försökt att bli sökare, men blev tack vare sitt fantastiska bollsinne jagare istället. Andrews kemi stämde överens med Ida och Demelza och de visste att de skulle fungera fint på planen. Han var en av de där killarna som varenda tjej på Hogwarts från årskurs sex och ned skulle bli superförälskade i, tack vare hans glittrande leende och mörka ögon.
Platsen som vaktare hade blivit tillsatt av fjärdeårseleven Tilly Horner. Alla på uttagningen hade blivit chockade över hennes fantastiska prestation då hennes kropp såg så liten och späd ut. Det hade istället visat sig att hon var både snabb och stark. Om Tilly hade sökt under hösten tvivlade Ida på att de hade haft Ron som vaktare i laget.
På tisdagskvällen hade de ännu en träning och Ida hade aldrig känt sig så fri som hon gjorde då. Att komma upp i luften och bara fokusera på spelet. Alla tankar som tyngt henne skingrades och lät hjärnan bli lätt och sorgfri för ett litet tag. Få lite andrum. Inte tänka på något annat, bara fokusera på att få klonken förbi Tilly in i mål.
När de till slut landade på marken efter ett hårt, men givande, träningspass kände Ida sig lugnare än vad hon gjort på flera dagar.
”Bra jobbat allihopa!” ropade Ginny som var sist ned från kvasten. ”Glöm inte att nästa träning är på torsdag efter duellklubben.”
Ida tog senare följe med Ginny, Dean och Seamus tillbaka upp mot slottet. Stämningen var på topp dem emellan. De skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord. Det kändes så bekant och vanligt att Ida glömde att allt som inte var som vanligt trots allt.
”Vad vänligt att du beviljar oss den äran att gå med oss Ida, eller än bättre, prata med oss.” sade Dean med en löjlig min. ”Enda gångerna vi ser dig är på lektionerna, träningarna, duellklubben och ibland vid måltiderna”
”Sluta, det är inte…” började Ida men avbröts av Dean igen.
”Tro mig, det är sant.” sade Dean och förställde nu sitt ansikte till ett förnämt uttryck. ”Sen du blev försteprefekt och fick ditt egna uppehållsrum…”
”Som vi förresten inte fått besöka än.” flikade Ginny in.
”…har vi knappt sett skymten av dig de senaste två veckorna. I början av året försökte du åtminstone träffa oss. Har du plötsligt blivit beroende av drömprinsen och kan inte lämna hans sida?”
”Följdfrågan blir förstås om ni någonsin lämnar sängen?” frågade Ginny och höjde på ena ögonbrynet. Ida kände hur rodnaden spred sig i hela ansiktet och boxade till Ginny på axeln.
”Det kanske är det som är problemet.” sade Dean som om det plötsligt klarnade för honom. ”Drömprinsen är så bra i sängen att…”
”Jag tror det räcker så!” utropade Seamus plötsligt och Ida tyckte nästan synd om honom trots att det var hon själv som blev utskämd.
”Tack Seamus, jag tror också det räcker med att skämma ut mig.” sade Ida och boxade till Dean på armen med.
”Okej, jag slutar.” sade Dean och tog sig om armen där Ida slagit till honom. ”Men du borde faktiskt bjuda in oss någon dag.”
”Eller att du kommer till oss.” föreslog Seamus.
”Okej, i framtiden ska jag inte glömma bort er.” sade Ida och flinade.

Ida traskade in i sitt uppehållsrum för att finna Draco på soffan, omgiven av flera olika läroböcker. Ljudet av hennes fotsteg fick honom dock att titta upp och möta hennes blick.
”Hej, hur har din dag varit?” frågade han med ett snett leende.
”Okej antar jag.” svarade hon och ställde ifrån sig kvasten. ”Jag pratade med McGonagall efter förvandlingskonstlektionen. Snape hade pratat med henne, så nu vet hon med. Alltså är det nu totalt fem stycken som vet det, med dig och mig inräknade.”
”Fem?” sade han med rynkad panna.
”Du, jag, Snapa, McGonagall och madam Pomfrey.” svarade hon snabbt och Draco nickade. ”Jag ska i alla fall gå och duscha.”
”Är det verkligen klokt att du tränar så hårt om du är gravid?” frågade han plötsligt med en min hon inte kunde läsa av.
”Det är ingen fara Draco.” svarade hon. ”Det ska tydligen bara vara bra att träna när man är gravid.”
”Men kanske inte så hårt.” envisades Draco och ställde sig upp. Ida gick fram mot honom och lade armarna kring hans midja.
”Det är lugnt. Jag vet vad jag gör.” sade Ida och kysste honom på hakan. Draco rynkade dock på näsan.
”Det låter som en bra idé med en dusch.” sade han och gav ifrån sig ett hest skratt.
”Du kanske behöver en dusch med.” flinade Ida och kysste honom mjukt på halsen.
”Är det säkert för… du vet?” frågade han.
”Ja, det är säkert.” sade hon och började leda honom mot badrummet.
”I så fall låter det som ett väldigt bra förslag.” flinade Draco och följde villigt efter Ida.

*

EDIT 2: Insåg just att jag varit medlem på mugglis i 5 år nu i februari, och vid närmare eftertanke så kanske det inte är så lång tid ändå? För när jag tänker tillbaka på det känns det inte som att det är så länge. Men jag sätter ändå upp det som mål att det inte ska ta mig 5 år att bli färdig med den här fanficen.

Jättebra!! Kul att det kom upp ett nytt kapitel!!