Ny Häxa På Hogwarrs, Alice Derby

haha jätte bra

Tack Jag väntar på 1 person till sen lägger jag in nästa!

Jätte jätte bra! Mera!

Nu kommer nästa

Lite dåligt kanske

Kapitel 9:
“Pappa,”, sa jag och kramade honom.
Han böjde sig ner och gav mig en puss på kinden.
“Hej Alice, vad jag har saknat dig.” sa pappa.
Pappa tog av sig sina kläder vi gick och satte oss vid matbordet.
Mamma gick och hämtade bullar, kaffe och päronsaft till mig.
Jag och pappa satt och prata och jag försökte då ut ur honom vad han hade gjort i USA, fast allt han sa var att han hade jobbat.
Jag tog en bullbit och pappa hällde upp saft år mig. Jag tog en klunk och kom på att jag måste berätta om Hogwarts.
Jag hade en liten plan hur, för tänk om jag inte skulle få för pappa? Jag visste att jag skulle få fast ändå.
“Vänta lite”, sa jag och blinkade till mamma.
Jag reste mig upp och sprang upp i mitt rum där brevet låg.
När jag var nere igen gav jag brevet till pappa och hans ögon var koncentrerade på brevet.
Jag såg att han fick ett leende på läpparna och fick en liten min som jag gott kände igen. Hans hemlighets min.
Min pappa var världens bästa pappa, han var jätte snäll och rolig. Fast jag brukade ibland känna att han dolde någonting viktigt. Fast jag kom inte på vad.
“Hogwarts Skola För Häxkonst Och Trolldom, där ser man. Det är i övermorgon du åker va?
“Japp”, sa jag.
Jag tog en tugga från bullen och kollade på pappa och log. Hans hade havsblåa ögon och ett ganska smalt ansikte. Håret var som mitt blont, mer åt det vita hållet än det gula.
Han var väldigt lik mig helt enkelt. För jag hade också blont hår i samma nyans som pappa, samma ansikts form och en liknande liten näsa. Min mamma hade jag samma mun och ögonfärg som. Mina ögon var en sak som jag älskade med mig själv. De var ganska stora och var klarblåa som en dags himmel.

Dem sista dagarna gick ganska sakta. Jag ringde mina kompisar och sa att jag skulle börja i en internatskola i Irland. Jag trodde inte att man fick berätta något om magi. Att det var hemligtstämplat precis som pappas jobb i USA. Om det inte var hemligt skulle alla veta vad magi var vid det här tillfället.

Jag var äntligen tillbaka i London fast den här gången på ett mycket finare ställe. Utanför stationen Kings Cross.
Pappa, mamma och jag gick ner till perrongerna och letade efter perrong 9 ¾.
“Det är mellan perong 9 och 10”, sa pappa
“Okej”, sa jag som inte fattade någonting just nu.
Vi började vandra dit och 5 minuter senare stod vi mellan de två stora sifferskyltarna.
“Följ med mig nu båda två”, sa pappa. “Även fast det känns konstigt. Vi ska bara vänta på rätt tillfälle så att vi inte har så många blickar på oss. Ohh….nu”
Vi började springa tätt intill varandra och vi närmade oss stolpen.
Det kändes som att jag skulle krocka i den. När vi var 2 meter ifrån den stora, gråa fyrkantiga stolpen så bestämde jag mig för att stanna. Även fast pappa hade sagt åt oss att inte göra det.
Jag stannade fast mamma och pappa fortsatte springa och försvann sakta igenom stolpen.

Så där stod jag med en stor koffert och såg helt förvirrad ut.
Var försvann dem. Oron bubblade i magen och jag bestämde mig till sist för att testa igen. Jag backade lite och började jogga till stolpen.
När det var två meter kvar den här gången ökade jag farten lite till.
Jag kom in till något svart när jag sprang in i stolpen och 2 sekunder senare var jag inne på en ny perrong
På skyltarna stod det: Perong 9 ¾.
Jag kollade mig omkring och min blick letade efter mamma och pappa.
Nästan alla hade stora kofferter och många hade en bur med en uggla i. Det var mest barn, fast också vuxna. Det var ganska många med undliga kläder. En kille som hade en lång rosa klänning och en med byxor som var minst 5 storlekar för stora.
Jag kollade på den lilla gruppen där de två stod och fram bakom dem kom mina föräldrar.
“Varför stannade du gumman?” frågade mamma.
“Det kändes som om jag skulle krocka i stolpen.”
“Okej”, sa mamma. “Nu vet du det tills nästa gång.”
“Tåget går om fem minuter Alice”, sa pappa. “Så det är nog bäst om du går på nu.”
Jag kramade om dem en sista gång och vi sa hejdå till varandra.
Jag klev på det stora, rödbruna tåget och började leta efter en ledig kupé.
Min tur var där idag för hittade en ledig kupé nära mamma och pappa så att jag kunde vinka till dem.
Jag drog ner fönstret och kollade ut på mamma och pappa.
Mamma skickade en puss till mig som jag tacksamt tog emot och skickade en tillbaka,
“Ehhm, ursäkta” sa en ganska lång tjej med gyllenbruna ögon. “Kan jag sitta här?”
“Javisst”, svarade jag glatt. Jag var glad för att jag kanske skulle få en kompis redan på tåget.
“Vad heter du?”
“Evelyn Dixie, och du?”
”Alice Derby.”
”Okej”, sa hon. ”Var ifrån kommer du” Hon sa det väldigt glatt.
”Jag kommer från Cambrigde, en stad en timme från London.”
”Så du har muggar föräldrar?” sa Evelyn.
”Mugglar? Vad är det?” frågade jag. Jag kände igen ordet från Diagongränden.
”Det är såna som inte kan trolla.” svarade Evelyn.
”Ahaa, isåfall är mina föräldrar mugglare. Var ifrån kommer du då?
”Jag kommer från en trollkarls stad som heter Godric’s Hollow.”
”Coolt”, sa jag. Jag föreställde mig staden framför mig. Jag såg en väldigt grön stad med folk som bar mantlar och spetsiga hattar. Alla gick runt med trollkarlar och förtrollade allt man såg.
Jag sa det till henne och hon började skratta ett härligt skratt.
”Hallå, hallå.” sa en röst uppifrån. Jag kollade upp och där hängde det en högtalare. ”Tåget går om 1 minut, jag upprepar 1 minut.”
Jag och Evelyn sträckte ut huvuden från fönsterna och började vinka,
Mamma och pappa vinkade tillbaka.
Undra hur pappa visste hur man kom in hit till perrong 9 ¾.
Han var nästan helt säker. Hade han sökt på dattorn? Ne, det kan ju inte stå där. Tankarna flög runt i huvudet.
Tåget började åka sakna och jag ropade: “Hur visste du hur man kom hit pappa?”
“VA?” ropade pappa tillbaka.
“Hur visste du hur man kom in till perrongen?” ropade jag igen.
“Jag hör inte dig Alice, ha så kul nu”
Jag fattade att han inte hörde, för det var jätte många barn som ropade till sina föräldrar.
Evelyn ropade att hon kommer sakna dem tillexempel.
Det var nästan bara killen i kupén bredvid oss som inte ropade. Han hade ruffsigt kolsvart hår och ögonen var gröna.
Evelyn verkade också kolla åt hans håll för att när vi hade stängt fönstret och var påväg så sa hon: “Såg du killen med svart hår i kupén här brevid brevdid?”
Hon sa det som om det hade hänt något under.
“D..det var Harry Potter?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jätte bra!

absolut dunder bra

Tack för peppen ♥
Skriver mer imorgon, har träning idag

Bra!

Kapitel 10

“Va”, sa jag och tänkte på namnet. Harry Potter, ett ganska lustigt namn enligt mig.
“Juste ja, du vet ju inte.” sa Evelyn. “När Harry var ett år försökte Ni-Vet-Vem döda honom.. Men Harry överlevde när han uttalade en av dem oförlåtliga förbannelserna. ”
“Ni´-Vet-Vem?” sa jag frågande. Jag undrade vem det var.
Evelyn berättade en kort otäck historia om honom. Hur han hade blivit den mäktigaste trollkarlen och hur många han hade dödat. Hon avbröts av att kupé dörren öppnades med ett gnisslande ljud.
“Hej, vill ni ha något?” sa en brunhårig lång kvinna med en proppfylld vagn framför sig.
Jag reste mig upp och kollade på vagnen. Det fanns choklad, karameller och några andra små godisar.
Jag bestämde mig för att köpa några saker som såg ut som bönor i alla möjliga färger och en flaska vatten. Evelyn skulle köpa några karameller och några chokladgrodor
Jag tog ner min lilla hand i min ficka och tog upp lite pengar som jag hade fått av mamma.
Både jag och min nya vän gav pengarna till säljaren och vi gick nöjda och la godiset bredvid oss.
“Akta dig för dem gröna med vita prickar på, dem smakar snor.”
Jag tog tacksamt emot förslaget och tog istället en röd och stoppade in den i munnen.
Den beska smaker spred sig i munnen och jag försökte gissa vad den smakade. Efter en stund kom jag på det, körsbär.
Jag tog en ny som var blågrön och började äta den.
Pappret for upp ur fickan och jag spottade ut den. Den smakade som mat luktar när den blir gammal, mögel.
Jag tog en stor klunk vatten och smaken blev vanlig igen.
Sedan bytte jag och Evelyn några godisar. Hon fick 2 bönor av mig och jag fick 2 choklad grodor av henne.
Jag öppnade en av dem och där inne låg det inte bara en brun liten groda, utan också ett tjockt papper med lite text på. Jag tog upp kortet samtidigt som jag tog en liten tugga på chokladen. Jag läste texten som handlade om Rowena Rawenclaw.
Det stod att hon var en av Hogwarts fyra skapare och lite annat.
“Vad fick du för kort?” frågade Evelyn mig.
“Rowena Rawnclaw”, sa jag.
Namnet var väldigt fint, speciellt efternamnet, Rawenclaw. Varför vet jag inte, det lät härligt.
“Kul, jag har de Helga Huffelpuff och Godric Gryffindor.”
Sen började Evelyn berätta om de olika elevhemmen. Slytherin är dem ambitiösa, Gryffindor dem modiga, Rawenclaw dem smarta och Huffelpuff dem lojala. Hon berättade att Ni-Vet-Vem hade varit i Slytherin och många av hans anhängare.
Jag kände mig mest som en blanding av alla, jag var själv ambitiös i friidrott, duktig i skolan, snäll mot mina vänner och så är jag ganska modig.
“Hela min släckt har varit Rawenclaw, men jag vet inte om jag kommer bli det. För jag är inte särskilt smart.” sa Evelyn lite besviket.
Vi började byta om till skolkläder och till sist var det bara en kvart kvar.
Mitt och Evelyns huvuden var fasta vid fönsterna för att försöka se Hogwarts.
Bakom krönen såg jag ett stort torn sticka fram och sen kom en byggnad stort som ett slott fram.
Det var Hogwarts!
------------------------------------------------

Tack för alla fina ord, det värmer ♥

Mera!!!!