Ett Udda Par [SV]

Ny läsare!
Måste säga att denna berättelsen griper mej verkligen!
Helt otrolig! Väntar på meer! ♥

Tack, vad ni är söta

~~


7. Jullov
Om det var rätt eller fel att bara lämna danslektionen så som hon gjort, det visste hon inte. Hon hade behövt den tiden själv. Och efter att ha spenderat den tiden, så hade hon kommit fram till ett beslut.
Vem brydde sig om vad alla andra tyckte? Rebecca gjorde inte det. Inte nu längre, i alla fall. För omvärlden spelade det ingen roll vem hon älskade. Omvärlden skulle inte bry sig ett skit om vem hon älskade. Och de som tyckte illa om hennes hjärtas val kunde ta sig i brasan.
På den sista lördagsmorgonen innan jul sprang Rebecca ner för trapporna. Det var lätta, lyckliga steg, fast hon skyndade. Hon var sen, det var inte alls säkert att hon skulle hinna säga hejdå till Hermione, Ron och Harry innan de var tvugna att gå för att hinna med tåget. Det skulle inte vara jobbigt att inte hinna säga hejdå, de hade gjort det kvällen innan för säkerhets skull, men det var något särskilt att önska god jul i entréhallen när den var så vackert pyntad med mistlar och järnek. Det stod till och med en gigantisk julgran i ett hörn, nära trappan hon sprang nerför.
Det guldblonda håret studsade på hennes rygg i takt med att hennes fötter landade på marken. Hon tog sig ner för den sista trappan i ett rask och flög nästan in i Rons rygg. Rebecca var inte andfådd direkt, men hon behövde ta ett par djupa andetag innan hon kunde säga vad hon skulle säga.
"God jul!" Hon kramade dem alla fyra, då Ginny också stod med dem, och hon var värdig en kram och kramade sedan Hermione ytterligare en gång. När Ron frågade varför hon var så glad skrattade hon lyckligt.
"Det är för att hon blir av med oss", sa Harry och log snett.
"Aldrig i livet, jag kommer att sakna er hela lovet", försäkrade Rebecca och lyckades se allvarlig ut en gång under samtalet.
"Så varför kommer du inte med oss?" Ginny tog sig in i samtalet med stor glädje och log strålande mot Rebecca. Denna lät sin blick vandra mot de stora portarna och fick syn på en blond, ung man i öppningen. Han skulle iväg. Hennes hjärta sjönk som en sten.
"Därför att man firar jul hemma." Hon använde samma argument som hon gjort mot Draco och lät sin blick vila på Ginny som såg tillbaka på henne med bruna ögon. "Det blir säkert jättetrevligt hemma hos er, men jag hör hemma här. Och det är sista gången jag firar jul här."
"Jag förstår", svarade Ginny och gav Rebecca en kram och började sedan gå mot portarna. Ron och Harry kramade henne en gång till och önskade henne en god jul, och lämnade Hermione ensam kvar.
Återigen lät Rebecca sin blick segla iväg till portarna, mest för att följa vännerna så länge det gick. Det gick tills de gick trappstegen ner. Då kunde man bara se Rons röda hår. Men hon såg också dit för att betrakta den figur som dröjde sig kvar vid dörrarna. Han stod still med ett krampaktigt tag om sin svarta väska med blicken i golvet. Han funderade, insåg Rebecca och undrade vad han funderade på.
"Varför är du så glad?" undrade Hermione glatt och lade inte märke till den lilla dipp vännen haft i sitt humör.
På något sätt återfick Rebecca sin energi. Hon strålande igen. "Jag ska prata med honom. Jag har bestämt mig." Hennes leende var brett och fyllt med glädje.
"Bestämt dig för vad?"
"Det kommer du få reda på efter lovet. Iväg med dig nu!" Hon skrattade lyckligt och kramade Hermione för tredje gången. "God jul! Gott nytt år!"
Hon blev ensam. Men inte så ensam ändå, och Hogwarts skulle inte tömmas fullständigt. Hon var inte säker på hur hon skulle ta itu med allting, men hon var fortfarande glad och orkade inte tänka på det mer. Rebecca slog armarna om sig själv och vände sig om för att gå in i stora salen. Hon hade ju inte ätit frukost ännu, och det påminde hennes mage henne gladeligen om.

Senare den kvällen gick hon runt i korridorer. Hon visste inte riktigt var hon var. Hon hade slutet tänka på det någon gång, och hade sedan inte tänkt på det igen. Ja, för så enkelt var det att bli vilse. Till och med för en som hade bodde på skolan i tolv år.
Inte ett poträtt fanns i sikte som kunde hjälpa henne på traven. Men Mrs Norris skulle väl hitta henne någon gång under kvällen och leda henne rätt. Filch skulle inte kunna dra poäng av henne för han skulle inte se henne.
Ett par händer smög sig ner över hennes ögon. Hon kände inte igen dem, men ändå var de bekanta. Stora, kalla. Men mjuka, och behagliga. Det pirrade till någonstans inom henne. Magen? Eller var det hjärtat som tog ett extra skutt?
"Draco?"
Händerna togs bort och Rebecca vände sig snabbt om. Mycket riktigt, det var Dracos gråa ögon hon såg in i. Han log snett mot henne och tog hennes händer.
"Hej." Han röst var så mjuk och len, den speglade leendet han hade på de smala läpparna och ögonen som gnistrade av glädje.
Hon betraktade honom noga, även hon log. Men det blev alltmer fundersamt. Hon kunde inte pussla ihop det här - imorse hade han varit på väg att lämna Hogwarts över julen och nu ... nu stod han här med sina händer sammansvetsade med hennes. Sakta gled hon ner längs med den kala stenväggen. En bekymmersrynka uppenbarade sig mellan hennes ögonbryn. Det gick inte ihop, inte hur hon än försökte. Varför hade han stannat? Eller hade han åkt med kommit tillbaka?
"Varför är du här?"
"Whoa, är du inte glad att jag stannade?" Draco lade huvudet på sned och betraktade henne. Han hade stannat för henne, för det hon sa. Det hon sa, och en annan sak, en sak som han kom på precis när han hade varit på väg ut från slottet. Precis då Granger hade passerat honom i porten.
Han hade kommit till en ganska trevlig insikt, men han blev förvånad av hennes anklagande ton. Det var inte alls säkert att den var meningen att vara så, men den lät väldigt anklagande och han tyckte inte om det.
"Jo! Jag är jätteglad", hon log svagt och kysste honom lätt. "Men du skulle åka hem. Du sa det."
Han tvekade, som om han funderade på orden. Hur han skulle formulera meningarna, så att allt blev rätt. "Jag ... Jag skulle åka. Men jag hörde dig. I entréhallen. 'Man firar jul hemma'. Då började jag tänka, och sedan gick Granger förbi mig, och jag letade efter dig. Du var påväg in i stora salen ... Och då kom jag på det."
Rebecca strök undan en blond hårslinga från ansiktet och lutade huvudet mot hans axel. "Mm?"
"Man firar inte bara jul hemma ... Man firar jul med de man älskar."
Hon lyfte upp huvudet och vred det mot honom. Hans ögon sökte redan hennes, som om han redan väntade på respons. Hennes ögon var stora som bowlingklot, av förvåning.
"Du sa nyss att du älskade mig."
"Va? Nej, det gjorde jag inte." Men Draco log snett, det var ett skämt.
"Käften, det gjorde du", skrattade Rebecca och lutade sig fram mot honom. Hon pressade sina läppar mot hans och kysste honom. "Jag älskar dig också."

"Kom igen, Rebecca, måste jag?"
"Ja, du måste", skrattade hon och tog hans hand i sin.
Snön låg tung och vit på Hogwarts marker, men Rebecca hade inte tid att stanna och beundra omgivningarna. Allting var väldigt vackert, det tyckte hon visserligen, men hon hade inte tid. Hon och Draco var på väg till Hogsmeade - Dumbledore hade givit kvarvarande elever tillåtelse att gå dit under lovet - och Rebecca hade frågat Draco om de kunde gå så fort hon hade fått reda på det.
De gick tätt ihop med axlarna emot varandra och huvudena nära. De skrattade och log, och för att vara ärlig hade hon den bästa vandring till Hogwarts hon någonsin gjort.
Snön låg även på gatorna i Hogsmeade, men Rebecca och Draco var inte de första som gick där den förmiddagen.
"Klänningen först, sen Tre Kvastar", sa hon och styrde honom bort från puben. Hon ledde honom mellan ett par hus och en mindre gata uppenbarades.
Det fanns bara en affär. Den låg på bottenvåningen i ett av husen, i vilket butikens ägarinna bodde i. Fönstret var inte nyputsat, och hade kanske inte blivit det på ett tag, men nog gick det att se in. Bakom det smutsiga glaset stod två provdockor, med varsin vacker, detaljerad klänning.
Draco stönade bakom Rebecca som gått fram för att kolla. "Varför måste jag vara med när du provar klänningar?"
"Om vi ska gå med varandra så måste du kunna matcha mig", svarade hon enkelt och fortsatte studera broderierna på klänningarna genom glaset. "Åh, de har inte öppnat än", suckade hon.
"Ska vi gå tillsammans?" Hans ton var förvånad, lika förvånad som hon blev när hon insåg att han inte tyckte det var uppenbart.
"Ja. Jag trodde att det var självklart."
Han smög fram till henne och tog sin hand i hennes handskbeklädda, lade sedan en hand vid hennes midja och dansade runt i snön på gatan med henne.
"Då går vi på balen tillsammans!" utropade Draco samtidigt som hon gjorde en enkel piruett i den virvlande snön.
Det var bara lyckliga känslor som bubblade i Rebecca. Hon undrade om hon någonsin varit så här lycklig, på grund av en och samma person. Hon trodde inte det, vilket gjorde att hennes leende blev ännu större. Hon var kär, hon var något så fruktansvärt kär i Draco. Alldeles störtförälskad.
Hennes tankar for iväg till hennes föräldrar. Det var inte ofta hon tänkte på dem nu för tiden, när hon varit mindre hade hon tänkt på dem varje kväll innan hon somnat, men nu var de ... De tillhörde en annan tid, de existerade inte i hennes minnen när hon tänkte tillbaka på vad hon gjort på Hogwarts. Men ändå kunde hon inte låta bli att undra om det var så här de hade känt för varandra, när de blev förälskade?
Dörren in till butiken gled upp på glänt. Den gnisslade lite, men inte mer än de flesta dörrar. Kvinnan som stod där betraktade paret som fortfarande dansade runt i snön, och log svagt då hon tänkte på deras kärlek. Hon ville inte avbryta dem, de såg ut att vara precis så förälskade som hon en gång varit, men hon var tvungen att be dem komma in. Troligtvis skulle det komma elever från skolan hela dagen och prova klänningar, och hon var tvungen att få lite raster.
"Väntade ni på mig?"
Rebecca snurrade runt och avslutade dansen. Hon fick syn på kvinnan i dörren, hon måste vara max fyrtio, trodde hon. Ändå såg kvinnan sliten och trött ut, utmattad. Rebecca log sitt största leende och tog Dracos hand i sin. "Ja, ma'am", svarade hon och tog sig in i butiken tätt följd av den unga mannen.
Butiken såg ut som vilken mugglar-bröllopsbutik som helst. Provdockor överallt, vackra klänningar i alla färger hängde lite varstans. Provhytter med ljust blåa draperier. Väldigt mugglaraktigt, men det visste varken Draco eller Rebecca.
"Mitt namn är Magnolia", sa kvinnan fridfullt. Hon verkade precis lika fridfull som den ljusa färgen blomman magnolia hade, och Rebecca gillade det. "Har du tänkt på någon speciell färg på klänningen?"
Hon skakade på huvudet till svar. Nej, det hade hon inte. Hon var ganska förtjust i de flesta färger, utom ljust rosa, och hade inga problem med att bära en svart klänning på Alla hjärtans dag-balen. Så länge den passade henne.
Magnolia studerade henne länge, rörde lätt vid hennes blonda hår, lade det jämte hennes inte alls bleka hy. "Rött", kom hon fram till efter en stund. Sedan började det oändliga provandet. Inte bara av rätt nyans av röd, utan också av modell. Rebecca var hundra procents säker på att hon inte ville ha en kort klänning, vilket gjorde utbudet ännu lite mindre. Då Magnolia kommit fram till den rätta nyansen minskades utbudet ännu mindre, på gott och ont.
"Den här?" frågade Draco och höll upp en klänning. "Den är röd, den är lång, den har axelband. Precis som du vill."
Luften gick ur henne. Hon var tvungen att röra det blanka sidentyget med fingerspetsarna, och var tvungen att beundra den vackra kjolen. Den var inte utåtstående så att det överdrevs, utan alldeles lagom, precis som hon velat. Detaljen som den svarta chiffongen bildade på kjolens högra sida såg hon inte vad det var först, men insåg sedan att det var en ros. Färgen var precis den mörkt rosenröda de letat efter.
"Prova den", bestämde Magnolia och föste in både Rebecca och klänningen i en av provhytterna.
Hon var så försiktig, hon ville inte ha sönder klänningen. Den var så vacker, med de centimeter-breda axelbanden i samma sidentyg som klänningen. Livet smet åt kring hennes midja och kjolen föll bakåt istället för åt sidorna. Och när hon steg ut ur provhytten, så var det Dracos ansiktsuttryck som avgjorde allt. Det här var Klänningen.

Mer

Super!

verkligen jätte bra! men det tog ett tag att läsa hehe^^

Ni är för söta!
~


8. Midnattskyssen
Liksom allt har ett slut, hade också jullovet ett sådant. Alla kom tillbaka sista dagen innan den nya terminens första dag. Alla som inte hade varit på Hogwarts under jullovet, givetvis. Rebecca hade ägnat sin eftermiddag i biblioteket och skrivit på en uppsats om mörk materia i astronomin, men hon började bli hungrig. Man kan inte gå och lägga sig hungrig, det funkar inte, och det visste Rebecca av egen erfarenhet.
Undermedvetet visste hon väl att alla skulle komma tillbaka idag, men när hon vant sig vid att skolan varit så tom var det svårt att föreställa sig att allting skulle bli normalt igen. Väldigt svårt. Då hon kom in i salen och hörde skrapandet med bestick mot tallrikar, det höga surret från samtal och pratet om julen, då insåg hon att allt skulle bli normalt igen. Hon tog sig fram till Gryffindorbordet, och satte sig bredvid Ron.
"Hej! Vi undrade precis var du var", sa han glatt och gav henne en hård kram. Hon log brett mot honom och tog emot en kram. Hon kramade både Harry och Hermione över bordet.
"Biblioteket", berättade hon. Rebecca log snett - sen när var hon inte där? Det hade blivit mer sällan under sista tiden, eftersom hon spenderat mycket tid med Draco, men idag hade de bestämt att de inte skulle vara tillsammans. Då hade hon haft tid att vara i biblioteket.
Det var en trevlig middag den kvällen, utan argumentationer och det var inga bråk elevhemmen emellan. Det var en fin stämmning i matsalen, den stämning som sällan fanns där en vanlig kväll. Det fanns få bistra miner. Alla lärare satt vid bordet längst fram och pratade sinsemellan.
Ingen, minst av alla Rebecca, trodde att kvällen kunde bli så mycket bättre. Hon hade följt sina vänner upp till Gryffindortornet och sagt godnatt till dem strax innan midnatt, för att sedan själv gå ner till sitt eget rum. Hon hade egentligen planerat att gå och lägga sig så mycket tidigare, eftersom det var skola imorgon.
Draco hade andra planer.
När Rebecca närmade sig sitt rum stod han redan där. Lutad mot stenväggen, nonchalant. Ett snett leende på läpparna, armarna korsade över bröstet. Han reste sig och gick fram till henne, tog hennes händer.
"Det är sent, vi borde sova", mumlade hon och kysste honom fjäderlätt, men han höll inte med henne. Han pressade sina läppar mot hennes, tryckte henne mot väggen.
Hon insåg att hon var fast. Men alla tankar på att de egentligen borde sova försvann bort och hon lät sig bli kysst, kysste honom lika vilt. Drog sina fingrar genom hans korta, blonda hår. Rebecca ville inte att han någonsin skulle sluta, nu när de äntligen hade den där elektriciteten igen. Den hon hade saknat så länge, nu fanns den där, sprakade i hennes fingertoppar och bubblade under huden.
"Draco ...", andades hon, under en av de sällsynta pauser de hade. "Jag kan inte andas."
Han flinade. "Det är därför vi pausar." Han kysste henne lätt på kinden.
"Vi börjar skolan om åtta och en halv timme."
"Räknar du?" Han suckade.
"Mm. Vi borde sova."
"Jag älskar dig."
Hon lade sin panna emot hans axel, kände hans värme. Hans händer låg vid hennes midja, ville inte släppa taget. Draco drog henne till sig, omfamnade henne ömt.
"Jag älskar dig också."
Rebecca krånglade sig ur hans omfamning. Det var inte det att den inte var alldeles underbar, men hon gäspade och kände att hon var tvungen att gå och lägga sig.
"Åtta timmar och tjugofem minuter." Hon kvävde ytterligare en gäspning, och öppnade sin dörr. "Godnatt."
Hon fick en mjuk godnattkyss på kinden och lade sig sedan på sängen. Hon räknade inte på att det skulle ta Draco extra tid att ta sig till sin säng. Hon räknade på hur många timmar hon kunde sova. Åtta timmar och tjugo minuter. Nio timmar efter midnattskyssen skulle den första skoldagen börja.

Alla elever gick på helspänn. De som inte hittat kläder till balen ännu var i full färd med att hitta det, andra gjorde alla de läxor de fick, då lärarna tvingade på dem ännu mer än vanligt. De påstod att det var för att eleverna skulle hinna lära sig allt innan F.U.T.T.-examen kom, men Ron trodde att det var påhittat. Han hävdade bestämt att det var för att beröva dem deras frihet och plåga dem till döds.
Rebecca skrattade givetvis när han kom på nya, mer bisarra anledningar, men hon gjorde sina läxor också. Hon förstod delvis varför lärarna tvingade på dem en massa uppsatser. Fast hon tyckte att det var onödigt tidigt ... proven skulle ju inte börja förrän i juni, och de var bara i slutet av januari. Det var ungefär fem månader kvar.
"Miss Good", sa professor Flitwick, då hon räckt upp handen för att besvara hans fråga.
"En obrytbar ed är inte obrytbar, eftersom man kan bryta dem. Fast det är få som gör det, då man dör om man gör det." Svarade hon, eftersom professorn frågat om obrytbara eder.
"Bra, mycket bra", svarade han. "Fem poäng till Gryffindor för er räkning."
Rebecca log strålande mot den lilla professorn. Hon hade varit jämnlång med honom när hon var fem, men hade sedan snabbt vuxit om honom. Hermione gav henne ett leende, och hon log tillbaka. Det var trevligt att kunna svara på frågorna lärarna ställde, eftersom hon hade svarat på talmagin och förvandlingskonsten tidigare under dagen också. Det gjorde henne stolt att de berömde henne.
"Jag tror vi slutar där", sa professor Flitwick pipigt.
"Va? Ska vi inte praktisera en obrytbar ed?" utbrast Seamus Finnigan besviket.
"Nejdå, absolut inte, Finnigan."
Hon skrattade lite åt Seamus besvikelse, men plockade ihop sina saker och lade dem i väskan. Hon var osäker på vad de hade nu - men å andra sidan, det enda hon alltid behövde göra var att följa Hermione eftersom de alltid hade sina lektioner tillsammans.
"Trolldryckskonst", mumlade Hermione och rotade i sin väska efter något. Hon suckade irriterat, och likaså gjorde Rebecca.
Hon hade aldrig tyckt om det ämnet. Det hade inget att göra med professor Snape, även om han inte var särskilt trevlig. Inte ens mot henne, som han sett växa upp, var han trevlig. Och det var inte heller för att själva ämnet var tråkigt. Det var av den enkla anledningen att det var Rebeccas sämsta ämne. Hon förstod varför man hade det, och hon förstod att det var viktigt.
Men hon fattade inte att hon trots alla sina dåliga upplevelser i klassrummet hade valt att fortsätta läsa det efter G.E.T.-examen. Rebecca kunde en hel del i de teoretiska delarna av ämnet, så som alla regler som Trolldomsministeriet hade för att kontrollera trolldrycker, och hon kunde en massa saker om trolldryckerna. Men när det kom till att framställa dem, ville hon helst gå under jorden.
De tog sig ner till klassrummet, tillsammans med resten av de elever som studerade ämnet. Draco bland annat. Hon log emot honom, ett snett, väl dolt leende för de andra som inte visste något om dem. Han besvarade hennes leende.
Det var så länge sedan de träffats. Utanför skoltid. Hon hade aldrig vågat sig ner till fängelsehålorna, och han kunde inte smyga upp till hennes. Allt de hade var de hastiga leenden de ibland gav varandra, men det räckte inte för henne. Rebecca ville krama honom. Få lukta på honom lite diskret.
Snape kom och låste upp klassrummet. Han log elakt då han berättade att de skulle få göra en extra komplicerad dryck, ett påhitt som gjorde att Rebecca bara avskydde honom ännu mer. Ett flertal av eleverna kände igen namnet på den, men ingen var särskilt pigg på att försöka framställa den.
Lektionen blev ett fullkomligt helvete för henne. Hon misslyckades totalt av tre anledningar. Den första var nervositeten, då Snape allt som oftast vakade som en hök vid hennes bord. Den andra var stressen. Då det var en komplicerad dryck skulle alla ingredienser ner på exakt rätt minut, det skulle röras om på rätt håll, rätt antal gånger och rätt tid.
Den tredje anledningen var det som brukade sabortera hennes trolldrycker. Hon var helt enkelt inte duktig på det.
"Good, jag har aldrig haft en elev som misslyckats mer tydligare med den här drycken", på pekade Snape hånleendes då han blickade ner i hennes kittel i slutet av lektionen. "De andras drycker är nu mörkt röda - nåväl, röda i alla fall - men er är ljust grön."
Skrattsalvorna bröt ut, men endast vid bordet längst bort. Eleverna med gröna emblem på bröstet var det som satt där, det visste Rebecca utan att behöva se upp. Mot hennes vilja spred sig en rodnad på hennes kinder. Hon avskydde Snape något fruktansvärt, men han hade gått över trösklen med att påpeka hennes misstag inför hela klassen. Det gjorde han visserligen de flesta lektioner, men denna dagen hade det varit för mycket. Hon blängde ner i kitteln, och den gröna vätskan blängde tillbaka.
Hon såg upp, stålsatte sig. De kunde skratta hur mycket de ville, de var i alla fall omogna hela högen. Fåniga. Löjliga. Det spelade ingen roll om de skrattade.
"Strunta i dem", mumlade Hermione, då Rebecca granskade den skrattande klumpen av människor.
"Jag gör det", mumlade hon till svar, och drog sedan efter andan. Han skrattade. Tårarna brände bakom ögonlocket. Åt helvete med honom.
I all hast - snabbare än någonsin förut - plockade hon ihop sina saker, tömde kitteln och lämnade klassrummet fortare än någon annan. Hon rusade genom korridorerna, som var förvånandsvärt tomma, fast de hade kanske slutat tidigt, men ensam var hon.
Varför hade han skrattat? Hade det varit så roligt att hon misslyckats? Rebecca suckade. Hon kunde inte förstå varför han hade tyckt det var lustigt. Hon hade aldrig, inte ens när de inte tyckte om varandra, gjort narr av honom när han misslyckats, vilket var bra många gånger fler än hon gjort det. Och det var så här han återgäldade det?
Hon suckade igen. Hur hon än vände och vred på det skulle hon inte förstå. Det knackade försiktigt på dörren, men hon ville inte. Orkade inte.
"Rebecca? Jag vet att du är där." Det var Draco. Vad ville han då?
Rebecca tog sig upp från sängen, såg sig i spegeln. Nej, hon hade inte gråtit, och det var väl bra det. Annars skulle han väl skratta ännu mer. Hon ryckte upp dörren, hade hon inte all rätt att vara irriterad?
"Vad är det?"
"'Vad är det'?" upprepade Rebecca, och hela hon bubblade av irritationen.
"Om det är det på lektionen ... jag tänkte komma och be om ursäkt."
"Hmpf."
"Vad ville du att jag skulle göra? De förväntade sig att jag skulle skratta."
"Du kanske borde stå upp för dig själv någon gång", sa Rebecca och fnös irriterat. Var han så feg, att han inte vågade vara sig själv? Hade han inte sagt att det inte spelade roll vad andra sa om att de var ihop? Då skulle han ju inte behövt skratta.
"Sluta nu, Becca, jag sa förlåt." Draco log försiktigt, strök undan sitt blonda hår. Han ville kyssa henne också, som en bekräftelse på att det var över, och att de kunde spendera kvällen tillsammans.
"Den godtas inte."
Han blev något förvånad, men lät sig inte hindras. "Du sa att du älskade mig, och när man älskar förlåter man varandra."
"Vad vet du om det?" Snäste Rebecca, och smällde igen dörren bakom sig. Hon var uppe i varv, irriterad, något uppgiven. "Vet du vad, Draco? Jag älskar inte dig längre. Du är jobbig, irriterande och patetisk. Du trampar på tår, och sen tror du att det räcker med att säga förlåt?" Hon drog efter andan. "Jag trodde du hade förändrats."
"Jag har det", försökte han. "Du sa att du älskade mig."
Hon skakade på huvudet. "Saker förändras, Malfoy." Hennes röst var knappt en viskning, av all gråt hon höll tillbaka. Hon famlade efter handtaget bakom sig. "Människor gör inte det."
Och så fick hon tag i handtaget, slet upp dörren. Hon trillade ner på sängen, och kudden var inte torr i mer än någon minut. Rebecca kanske hoppades på att han skulle knacka, få henne att ångra sig. Kanske inte.
Han gjorde inte det.

Åh. Stackars Rebecca.

Superdupermega bra skrivet. ♥

superbra ♥3

^This♥

synd om rebecca men väldigt bra skrivet!!!! lätt att leva sig in i historien!!!!