What the shadows tell us [PRS]

”Du har nog rätt. Jag antar att jag bara behöver sluta överanalysera allt,” svarade Samuel medan ett litet leende började sprida sig över hans ansikte. Men trots att det var hans egen idé att gå på festen för att lära känna andra på skolan, kände han sig fortfarande osäker på hur han skulle närma sig främlingar.
Cecilia, som suttit tyst och lyssnat på deras konversation, lutade sig nu fram och bröt tystnaden med ett förslag som hon hoppades skulle hjälpa honom. Hon visste att Samuel ofta fastnade i sina egna tankar och behövde ibland en knuff i rätt riktning.
"Du kan väl öva?" föreslog hon med en uppmuntrande ton, hennes röst mjuk men bestämd.
"Va?" Samuel tittade på henne med stora, förvånade ögon, som om han inte riktigt hade hört rätt. Öva? Hur menade hon?
"Ta Audrey här, henne känner du... Vad skulle du säga till henne om du bjöd ut henne?" Cecilia höll blicken stadigt på Samuel och log lite, som om hon ville ge honom mod.
Samuel stirrade på Cecilia, sedan på Audrey, som satt bredvid henne och verkade nästan lika överraskad som han själv. Hans hjärna arbetade febrilt för att förstå vad Cecilia menade. Skulle han verkligen öva på att bjuda ut Audrey?
"O… okej". Samuel verkade inte helt övertygad, men efter att ha sett fram och tillbaka mellan de unga kvinnorna, som båda verkade vänta på hans svar, vände han till slut sin uppmärksamhet mot Audrey. Han flippade lätt med det tomma glaset i sin hand, försökte samla sina tankar och hitta rätt ord. Det kändes som en evighet innan han lyfte blicken och såg in i hennes ögon. Och i det ögonblicket, mitt i bruset av festen och de livliga konversationerna runt dem, var det som om världen stannade upp, bara för dem två.
"Audrey," började han försiktigt, och han märkte hur hans röst darrade en aning. Varför kände han sig så generad? De var ju Audrey…
"Jag har tänkt på en sak... Du och jag har känt varandra i några månader, och jag tycker att du är… du är…" Han tystnade, och en lätt rodnad spred sig över hans kinder. Samuel mindes plötsligt deras morgon tillsammans. Hur bra han trivts i hennes sällskap, hur naturligt deras samtal flutit på, och hur varje ord och varje skratt hade fört dem allt närmare varandra. Samuel tog ett djupt andetag och fortsatte, hans ögon låsta på hennes. "Du är fantastisk. Och jag skulle verkligen vilja lära känna dig ännu bättre. Skulle du vilja gå ut med mig någon gång? Kanske se en film på biografen nere på stan?”.


Ellis stoppade undan cigarettpaketet och drog istället fram en silverfärgad tändare. Med en smidig rörelse lutade han sig närmare Edmund och tände cigaretten som redan vilade mellan vännens läppar, innan han tände sin egen. Ljuset från elden fladdrade till och speglade sig i deras ögon ett ögonblick innan det slocknade. Ellis tog ett djupt bloss och lät röken sakta strömma ut genom munnen i en tunn ström medan han sjönk djupare ner i den bekväma soffan.
"Du har helt rätt, Eddie..." sa han med ett roat leende som avslöjade en glimt av hans vita tänder. Ellis betraktade hur röken dansade i rummet, virvlande upp mot taket i ett stilla mönster. Kände hur alkoholen som han druckit under kvällen började göra sig påmind. Det var en behaglig, nästan euforisk känsla, och trots att han visste att han skulle ångra det nästa morgon, var det svårt att inte njuta av stunden.
"Du och din fascinerade hjärna. Det är som om du har en hel värld gömd där inne”, sa Ellis och pekade mot Edmunds huvud med ett flin.
Han lät blicken vandra över Edmunds ansikte. Märkte varje detalj, varje linje och skugga.
"Jag gillar dina fräknar… Hur de sprider sig över dina kinder," mumlade han fram, mer till sig själv än till Edmund. Rösten var mjuk, nästan drömsk, som om han talade i sömnen. Efter en stunds tystnad, under vilken endast ljudet av deras andetag och den svaga knastrande av cigaretterna kunde höras, bröt Ellis ut i ett skratt. Han slog sig själv för pannan i en teatralisk gest.
”Fan… kanske är jag fullare än jag trodde,” erkände han, fortfarande med ett brett leende på läpparna.

”Förstår att det är lättare sagt än gjort, men det kommer vara värt det i slutändan.. tror du kan må bra av det,” säger Audrey med ett svagt leende på läpparna. Alla fungerar olika, och hon kan inte sätta sig in hur jobbigt eller inte jobbigt vissa saker är för Samuel, även om hon gärna skulle vilja. Hon har aldrig varit en person som tänker på allt hon gör, allt hon säger. Men eftersom att hon har en tvillingbror som fungerar på ett liknande sätt som Samuel så har hon viss förståelse för det. Att inte överanalysera kommer så naturligt till henne, men för andra kan det vara väldigt svårt. Det är inte som att det finns en knapp som man kan trycka på och göra allting i livet lättare. Att ha samma inställning som hon, Wes och Ellis har är befriande, och hon är säker på att både Samuel och Edmund skulle behöva det. Audrey önska att det kunde vara lättare för dem, för i slutändan måste det vara väldigt utmattande. Hon väcks inte från sina egna tankar förrän hon hör Cecilia nämna hennes namn. De mörka ögonen som varit fäst på whiskyn i hennes glas glider upp mot de två. Ska han öva på henne? Blicken glider från Cecilia till Samuel, som inte verkar helt övertygad till övningen. Nu tycker Audrey att det är en väldigt bra idé, hon hade bara inte förväntat sig att han skulle öva på henne. Hon blickar in i hans mörka ögon. Det är som att allt runt omkring dem stannar upp, att det bara är de som existerar i en kort stund. En rodnad har strukit sig över Audreys lätt fräkniga kinder, men hon tänker skylla på alkoholen som strömmar genom henne. Av någon anledning är hon spänd på att höra vad han kommer att säga, trots att hon är medveten om att det hela är för övningsskull. Hon kan inte undgå att önska att det varit en riktig förfrågan, att gå med honom och se en film på biografen. Hennes blick sjunker ner i hans ögon, de är så vänliga. Deras ögon är låsta i varandras och hon känner hur hjärtat tar några extra skutt. Ett större leende sprider sig över hennes läppar, blicken fortfarande fäst på honom.
”Där ser du, det var perfekt. Vem du än nu frågar kommer skatta sig lycklig ” säger hon sanningsenligt och tar en klunk av whiskyn. ”Jag hade definitivt sagt ja,” lägger hon till och lutar sig tillbaka en aning.

Edmund känner sig alldeles varm och pirrig inombords när hans vän lutar sig framåt och tänder hans cigarett. Han önska att han kunde stänga av sina känslor på något sätt, han vill inte ha den här dumma förälskelsen, han är faktiskt oerhört trött på den. Han skulle gärna gå tillbaka till tiden då han bara sett Ellis som en vän, det skulle ha underlättat det väldigt mycket för honom. Eddie lutar sig tillbaka i soffan, med ena benet över det andra. Skratten och musiken från grammofonen får honom att bli lugn, det får honom att glömma bort studierna och allt annat en sekund. Till och med hans förälskelse på en viss kille i rummet. Edmund tar ett bloss av cigaretten. Han lyssnar på vad Ellis säger, och ögonbrynen glider upp i pannan på honom. Hans blick som legat på några av vännens böcker glider tillbaka mot Ellis när han öppnar munnen.
”Jaså? Vad är det som gör min hjärna så fascinerande nu då?” Undrar han med en mjuk stämma. Edmund blir ännu mer förvånad när Ellis påpekar hans fräknar. Ellis drömska röst, sättet de sitter så nära varandra.. En rodnad har strukit sig över Edmunds kinder, det är uppenbart att Ellis är väldigt påverkad. När Ellis sedan börjar skratta så kan han inte undgå att frusta till han också. Att höra att han gillar hans fräknar får det att kittla i magen på Eddie, men han vet att det är förgäves.
”Tror du? Du är riktigt berusad.” Svarar han med ett svagt leende och tar ännu ett bloss. ”Men tack, jag gillar mina fräknar också faktiskt.”

Samuel höll kvar hennes blick med sina mörka ögon. Normalt skulle han ha tittat bort, blyg och obekväm med ögonkontakt, men inte denna gång. Något inom honom hade förändrats. Och hade Audrey alltid haft den där lilla färgskiftningen i ögonen? Hur hade han kunnat missa det tidigare? Hennes läppar kröktes svagt uppåt i ett leende, och han kände hur hans egen mun började forma samma uttryck. En nervös pirrande känsla spred sig i hans kropp, en blandning av hopp och rädsla. Skulle hon verkligen säga ja om han frågade henne? Knappast. Någon som Audrey skulle väl aldrig gå ut med honom? Han mindes hur Wesley hade berättat om de killar som Audrey vanligtvis dejtade – självsäkra, världsvana typer som alltid var redo för nästa stora äventyr. Samuel, däremot, kände sig som en motsats till dem. Även om han hade känt sig modigare de senaste timmarna, visste han att han inte var en av dem. Hon tyckte säkert att han var för osäker, för oerfaren, någon som lätt överskuggades av de mer karismatiska killarna. Men, något i hennes blick fick honom att tveka i sin självkritik. Det fanns en värme där, en nyfikenhet som han inte kunde ignorera. Det var något mjukt och inbjudande i hennes ögon, något som verkade säga att hon såg något i honom som han själv inte kunde se. Kanske, bara kanske, var det något mer bakom hennes leende. Samuel kände en plötslig våg av mod, som en liten låga som långsamt blev större och starkare. Han tog ett djupt andetag, kände hur hans hjärta bultade i bröstet.
”Så... vill du gå ut med mig någon gång?” Orden var ute innan han hunnit tänka efter, men han ångrade dem inte. Det fanns en lättnad i att ha sagt det högt, att ha frågat direkt.

Ellis gav sin vän en lång blick och höjde ena ögonbrynet, som om svaret var självklart för honom. Han lutade sig tillbaka i soffan igen, tog ett djupt bloss på sin cigarett och andades långsamt ut röken.
"Eddie..." började han med en ton som antydde både beundran och en viss sarkasm. "...du är den smartaste jävel jag känner. Minns du till exempel den där fysikläraren som var så säker på att ingen kunde få full poäng på hans prov? Vem var det som krossade hans ego genom att inte bara få alla rätt, utan också påpeka ett fel i hans uppgifter? Just det, det var du. Och det värsta är att du alltid får det att verka så jäkla enkelt. Vi andra sliter som djur i timmar, och du kommer in, och löser allt på fem minuter som om det vore ett barnspel.” Ellis tog ännu ett djupt bloss på sin cigarett, höll kvar röken ett ögonblick innan han långsamt blåste ut den i en tunn strimma som steg mot taket. Han skakade på huvudet, ett litet leende spelande i mungipan.
"Och om jag hade din hjärna..." Han lät orden hänga i luften, som om han övervägde alla de möjliga scenarierna, "...skulle jag förmodligen inte åka fast så ofta.”

Audrey hade verkligen inte förväntat sig någonting från Samuel. De är så olika varandra, och hon hade varit rätt säker på att han skulle vilja ha någon.. ja, som tänker på vad de säger, som inte babblar på om allt mellan himmel och jord, som är artig och som har någonting där inne i huvudet. Det är som att hon zoomar ut, som att allting som bara existerar är hon och Samuel och deras ögonkontakt. Hon har aldrig haft sån här lång ögonkontakt med honom, han brukar oftast vika undan, men hon är medveten om att det kan vara någonting väldigt svårt folk. Audrey själv har inget problem med det, men samtidigt så fungerar hon lite udda. Det finns en sån värme i Samuels ögon, och det är inte svårt för Audrey att inse hur ingen sett på henne med en sån snäll blick tidigare. Det får henne bara att bli alldeles varm inombords, hon kan känna hur det pirrar i magen av bara deras ögonkontakt. Hon har känt sig pirrig och lite små förälskad tidigare, men det här är annorlunda. Samuel är annorlunda. I flera år hade det känts som att hon bara dragit till sig killar som visat sig vara riktiga rövhål, och med tanke på det så har hon stått över att dejta någon det senaste året.. men det här känns annorlunda. Samuel är snäll, genuin och omtänksam på ett sätt som hon inte sett tidigare. Audrey har däremot svårt att se hur hon skulle förtjäna någon som honom, hennes trassliga bakgrund kanske skulle påverka det hela. Därför blir hon väldigt förvånad när hon hör frågan som ställs därnäst. Det är som musik i hennes öron.
”Menar du det?” Säger hon aningen chockat medan ögonbrynen glider upp i pannan på henne. Varför skulle någon som han någonsin vara intresserad i någon som henne? Ett leende sprider sig över läpparna på henne. En liten del av henne skulle vilja skämta med honom och säga nej, men hon hinner inse vilken dum och elak sak det skulle vara, och håller sig borta från det. ”Gärna, en film på biografen låter inte alls särskilt dåligt.. hoppas du inte tröttnar på mig allt för snabbt.”

Eddie kan känna hur en rodnad sprider sig över hans fräkniga kinder. Varje gång han pratar med Ellis så känner han hur hjärtat gör några extra skutt, hur det pirrar till i magen på honom. Det är jobbigt, för han tänker ofta på vad den andre tycker om honom, och han ogillar det. Han önskar att han inte behövde bry sig så mycket, att han kunde strunta i om den andres syn på honom. Han tar en klunk av sin whisky, han kan känna hur det bränner till i halsen på honom och han skulle vilja hosta, men lyckas hålla det inne. Eddie är inte van vid att dricka whisky, men han vill se vad det är Ellis gillar. Han höjer blicken och ser på den andre, med hans blonda hår och klarblåa ögon.
”Han förtjänade definitivt att få sitt ego krossat, det var nog nyttigt för honom,” säger han och lutar huvudet mot soffryggen medan hans mörka ögon glider över rummet. Han minns det, och än en dag ler han av tanken på lärarens ansiktsuttryck när han påpekat felet. Nu hade det inte varit Edmunds intention att förstöra lite av hans ego, utan mest bara för att hjälpa hans klasskompisar.. men det betyder inte att Edmund inte njöt av det, för det gjorde han. Han tar ett bloss av cigaretten medan rodnaden stiger över hans kinder, Ellis ord får en värme att sprida över hans bröstkorg och ett leende kröker över hans läppar. Det är definitivt inte ett barnspel för honom, ibland sliter han sönder sig när han studerar. När väl proverna ska skrivas däremot går det alltid väldigt snabbt, just för att han nästan konstant pluggar.
”Om något så är din hjärna mer fascinerande Ellis.. Alla dina idéer och drömmar, du är kreativ på en helt annan nivå, du kommer på flera nya, spännande sätt att töja på reglerna. Du är en visionär.. det är betydligt mer fascinerande än min hjärna som bara memorerar saker.” Säger Eddie med ett svagt leende och tar än en klunk av sin whisky. Det är sant, Ellis hjärna är fascinerande, Eddie känner sig väldigt tråkig i jämförelse.

Under den korta tiden som han väntade på Audreys svar, hann Samuel måla upp en rad olika scenarier i huvudet, och i var och en av dessa blev han nobbad. Han såg framför sig hur hennes ansiktsuttryck förändrades till en vänlig men bestämd min när hon artigt förklarade att hon inte var intresserad. Han föreställde sig även att hon kanske skulle skratta åt honom, en nervös fniss som avslöjade hennes förlägenhet över att behöva avvisa honom. I ett annat scenario såg han hur hon försiktigt sökte orden för att inte såra hans känslor, men ändå gjorde det klart att hon bara såg honom som en vän. Så när Audrey faktiskt svarade och sa ”gärna,” var Samuel minst sagt chockad. Hade han verkligen hört rätt? Hennes ord ekade i hans huvud, och han upprepade ögonblicket om och om igen, nästan som om han behövde övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt. Audreys ja hade varit tydligt, men han var så inställd på ett avslag att det tog några sekunder innan verkligheten sjönk in. Kanske var det ett skämt? Eller hade han på något sätt missförstått henne? Han studerade hennes ansikte noga, letade efter någon indikation på att hon kanske skämtade, men allt han såg var ett vänligt leende som bekräftade hennes svar. Den omedelbara lättnaden som följde hennes ord var överväldigande. Hans tidigare oro och osäkerhet smälte bort, och han kunde känna hur ett leende började sprida sig över hans eget ansikte. Audrey hade verkligen sagt ja…
”Tröttnar på dig?”, upprepade Samuel. ”Aldrig”. Han log generat. ”Vad sägs om imorgon kväll? Om det visas någon bra film såklart...”.
Cecilia satt bara och stirrade storögt mellan sina två vänner. Det här hade hon inte väntat sig när hon föreslog att Samuel skulle öva på att bjuda ut Audrey. Hennes avsikt hade varit att hjälpa honom bygga upp sitt självförtroende, men nu såg det ut som att hennes förslag hade utvecklats till något mycket större.
"Så... ni två ska verkligen på dejt?”, frågade hon och försökte dölja sin förvåning med ett leende.
Samuel, som verkade ha glömt att hon fortfarande satt där med dem, bröt för första gången sin ögonkontakt med Audrey och nickade försiktigt mot henne, och Cecilia kunde inte låta bli att känna en viss stolthet över att det var just hon som hade matchat ihop dem. Och nu, när hon såg dem tillsammans, kunde hon inte förneka att de skulle bli ett otroligt snyggt par.
"Det låter som att ni kommer ha det riktigt kul tillsammans”.


Ellis kanske inte visade det utåt, men Edmunds ord rörde honom på ett sätt som han inte hade upplevt på länge. Det var inte ofta någon faktiskt såg förbi hans yttre bravado och insåg värdet av hans kreativitet. De flesta såg honom bara som en bråkstake, en rebellisk elev som ständigt satte sig upp mot reglerna. Lärare och skolpersonal hade ofta en benägenhet att snabbt avfärda honom som ett problem – någon de behövde hålla under kontroll. För Ellis hade alltid haft en rastlös energi, en inre glöd som drev honom att ifrågasätta allt och alla omkring sig. Han kunde helt enkelt inte låta bli att ständigt testa gränserna.
"Äh, du underskattar sig själv,” svarade Ellis och vinkade nonchalant med handen vars fingrar höll en cigarett. ”Din förmåga att minnas och organisera saker allt annat än tråkig. Och jag är säker på att det finns fullt med idéer och drömmar i det där huvudet som vi andra inte känner till”. Den unge mannen höjde sitt glas och lät whiskyn virvla runt innan han tog en liten klunk. Njöt av den brännande känslan.
”Något som däremot är tråkigt, är den där festen som vi ska till”‚ suckade han. Det var alltid samma sak. Samma stela stämning. Ingen ny musik, inga nya människor, bara samma trötta konversationer...

Det hela känns overkligt. Nu har de inte känt varandra länge, blott ett par månader, men Audrey blir exalterad över faktumet att de nu ska gå på en dejt. Hon hade aldrig förväntat sig att någonsin få frågan från Samuel, men hon känner en viss lycka över att ha fått det. Att han sett henne på det viset, att han varit intresserad av någonting annat än att ´bara` vara vänner. I hennes ögon så förtjänar hon inte någon som honom, som är snäll på ett så genuint sätt, som är positiv på ett så uppfriskande sätt. En värme sprider sig över bröstkorgen på henne, inte pågrund av ljusen i rummet, utan för att hon känner sig exalterad, nyfiken och pirrig över faktumet att hon nu ska på en dejt med en kille hon genuint tycker om. Audrey är lite rädd för att det här ska bli en av flera misslyckade förhållanden för henne. Nu är de inte direkt tillsammans, men hon är rädd för att bli sårad igen. Den unga kvinnan har träffat ett par personer som varit snälla i början men som visat sig vara manipulerande, svartsjuka och fysiskt aggressiva. Nu vet hon egentligen att Samuel inte är en sådan person, men hon har blivit lurad många gånger så att hon är lite avvaktande kan vara förståeligt. När han sedan säger att han aldrig kommer tröttna på henne så sprider sig en lätt rodnad över kinderna.
”Jag kan vara lite väl mycket ibland.. med mitt bottenlösa babbel,” förvarnar hon med ett lätt skratt och tar en klunk av sin whisky som strax är slut. Leendet sprider sig när han sedan frågar om de ska se någon film under morgonkvällen. Det känns fortfarande overkligt. ”Imorgon kväll blir toppen,” svarar hon och drar en hand genom sina mjuka lockar medan hennes mörka ögon håller sin kontakt med hans. Det är inte förrän Cecilia ställer sin fråga som Audrey kollar bort och ser mot sin andra kompis. Hon hade lite glömt att hon varit där, att någon av de andra varit där. I stunden hade det känts som att det bara varit hon och Samuel i rummet.
”Det verkar som det,” svarar hon och ler mot henne. Ja, hon är väldigt glad, samtidigt som hon också är rädd. Wesley, som tjuvlyssnat lite på deras samtal sitter precis som Cecilia chockad med munnen lätt på glänt och stora ögon. Han hade aldrig tänkt att de två skulle gå på en dejt tillsammans, de är så olika varandra, men han är ändå lycklig för dem. Efter att ha sett sin vän falla för killar som visat sig vara avskum så är han glad att hon blivit förtjust i någon som verkar genuint snäll och omtänksam.
”Där ser du Sam, det gick ju jättebra,” säger han med ett brett leende och ger sin kompis en liten klapp på axeln.

Underskattar Eddie sig själv? Kanske, men han har svårt att se det så. Visserligen har han många drömmar, att bli en författare till exempel, att resa till alla möjliga delar av världen. Edmund har topp betyg i alla ämnen han läser, men han vet inte riktigt till vilket mål han jobbar så hårt med skolan för. Hans dröm är inte att bli läkare, advokat eller professor, trots att det troligen det han någon gång kommer rikta in sig på.
”Hm jo, lite idéer och drömmar har jag. Men jag tvivlar starkt på att jag kommer att uppnå dem,” svarar han och ser ner på sitt whiskyglas, medan han tar ett bloss av cigaretten. Edmund använder sin skrivmaskin flitigt, när han inte studerar eller läser så är det det han gör. Han har kommit rätt långt på sin bok, men han är rädd för att yttra den. Ingen förutom han själv har läst den och troligen kommer det att förbli så. Tänk om den inte skulle vara tillräcklig? Eddie har insett att han själv är sin största kritiker, och han vet inte hur han ska sluta vara det. Han höjer på ögonbrynen åt det Ellis säger därnäst.
”Äsch, vi kommer nog ändå kunna smita därifrån efter ett litet tag, förhoppningsvis så kommer du stå ut. Annars kan jag ta en del av din boksamling.”

Samuel kunde fortfarande inte fatta det. Han hade bjudit ut Audrey. Alltihop kändes så overkligt, och varje gång han tänkte på hennes leende när hon svarade ja, kände han en varm ilning i kroppen. Det var som om världen hade öppnat sig på ett sätt han aldrig tidigare upplevt.
När kvällen fortskred och de alla fortsatte att umgås, kunde Samuel inte sluta att tänka på morgondagen. Han slängde små blickar åt Audreys håll och hans hjärta bultade lite snabbare varje gång han tänkte på deras kommande dejt. Han undrade vad de skulle prata om, vilken film de skulle se och vad han skulle ha på sig. Det var en nervös förväntan som blandades med en sprudlande glädje, och för första gången på länge kände han att något riktigt bra var på väg att hända i hans liv.

”Ta så många böcker du vill," svarade Ellis med en lätt axelryckning. "Ärligt talat, borde du verkligen låna några. De är något helt annat än böckerna vi har här på skolan." Han sträckte sig efter en särskild titel som låg på soffbordet framför dem, och i processen fick han några av de andra böckerna att falla till golvet med ett dovt duns.
"Ta den här...", sa Ellis och räckte över en liten, inbunden bok till Edmund. Pärmarna var gjorda av ett högkvalitativt konstläder som kändes mjukt och svalt mot fingrarna. På framsidan var bokens titel skriven med stilrena, silverfärgade bokstäver: Visioner.
"Den är briljant. Men... håll den för dig själv, och visa den inte för lärarna på skolan". Han flinade brett, och hans ögon glittrade av en blandning av hemlighetsfullhet och upproriskhet. "Det är en samling essäer och berättelser av författare som inte är välkomna i våra klassrum”, förklarade han. ”Många av dem har idéer som vissa här tycker är farliga eller kontroversiella. Böcker som den här... de lär dig att tänka självständigt, att ifrågasätta och att drömma stort."
Ellis klappade Edmund på axeln igen och reste sig sedan upp från soffan, något ostadig på benen. Han kände yrseln komma över sig och kunde inte låta bli att skratta åt sin egen vinglighet.
"Någon dag ska jag ta med dig på en riktig fest, Eddie. En sådan där fest där folk faktiskt har kul”. Ellis höjde sitt glas i en triumferande gest. "Men nu, min vän, tycker jag vi tar och gör det bästa av den här kvällen”. Han drack ur det sista av sin whisky och glaset klingade lätt när han satte ner det på bordet.

Samuels tankar avbröts abrupt när Ellis reste sig upp från soffan, hans rörelser något ostadiga efter kvällens drinkar. Den unga mannen lät blicken vandra mot en väggklocka som tyst tickade bort sekunderna. Trots att kvällen hade känts som om den just börjat, hade tiden smugit sig iväg obemärkt, och nu var det dags för dem att bege sig ner till den riktiga festen som väntade. Samuel hade verkligen sett fram emot kvällen, men nu, när det väl var dags att gå, kände han en splittrad känsla inom sig. Å ena sidan pirrade det av förväntan över att delta i den stora festen. Å andra sidan ville en del av honom stanna kvar här, i det sällskapet med sina närmaste vänner.

De är något helt annat än böckerna vi har här på skolan. Jo, Edmund kan tänka sig det. Bara titlarna på en del av böckerna som hans blick landat på går nog emot reglerna på skolan. Medan han själv inte har några liknande böcker så finner han det fascinerande hur hans vän fått tag på alla. Faktumet att Ellis är så olik han själv är nog en av anledningarna till att han funnit tycke för honom. Kanske det är förvånande med tanke på hur noggrann han själv är och hur han oftast fyller reglerna till punkt och pricka, men han är väl trött på det. Om han ska vara helt ärlig så skulle han gärna vara mer som Ellis, mer avslappnad, ha en helt annat attityd till omvärlden och nästintill bekymmersfri. Men det är någonting som strävar emot, något inom honom som inte tillåter sig själv att ha roligt eller för engångsskull inte ta skolan på fullaste allvar.
”Ja jo, jag har märkt det,” säger Eddie med ett svagt leende och ser ner på boken som han själv tagit ut ur en av sin väns bokhyllor. Att läsa mer varierade, kontroversiella böcker skulle säkert vara ett steg på vägen att ta sig ann hans konstanta prestationsångest. Nu har Eddie redan en del kontroversiella åsikter för tiden, till exempel om homosexualitet, kvinnors rättigheter och rasism, han skulle gärna läsa mer om det. Edmund tar emot boken som Ellis räcker fram till honom, Visioner. Materialet, konstläder, känns alldeles mjukt mot hans fingertoppar. Det är en fin bok och den väcker hans intresse bara han lägger ögonen på den.
”Jag ska absolut läsa den. Det är troligen precis vad jag behöver.” Edmunds stora ögon är fortfarande fästa på boken, hans små händer börjar bläddra igenom den. Den här är annorlunda från böckerna han brukar läsa. Audrey har gett honom några liknande böcker men Eddie har aldrig riktigt lagt tid för att läsa dem pågrund av hur insatt han är på sina studier. Det är som att han vaknat upp, med glittrande ögon börjar han läsa de första raderna i boken. Faktumet att det är Ellis som rekommenderat boken hjälper också lite.. han skulle nog kunna få honom att göra väldigt mycket som han vanligtvis inte brukar göra.
”Mhm, det tycker jag verkligen att du ska göra.” Eddie skulle gärna gå på en riktig fest med Ellis, även om han är osäker på om han skulle passa särskilt bra där. ”Du ska nog inte dricka mer,”Han tar ett litet grepp om Ellis så att han kan stå stadigt på sina fötter, innan han snabbt för bort händerna.

Audrey häller i sig det sista i hennes glas innan hon kommer piggt upp på fötter. Hon är härligt full, lullig och lycklig på ett sätt hon inte varit på länge. Det kan såklart vara pågrund av alkoholen, men det är nog mest för att hon och Samuel nyss bestämt att de ska gå på en dejt tillsammans.. Den unga kvinnan brukar inte vara så nervös på dejter, men eftersom att det här är någon hon verkligen genuint bryr sig om redan från start så känns det helt annorlunda.
”Då går vi då!” Säger hon med ett lyckligt leende på läpparna och går mot dörren. ”Om den nu är tråkig så kan vi alltid crasha den,” lägger hon till skämtsamt och öppnar dörren till Ellis rum.
”Behöver du hjälp att stödja dig eller klarar du det själv?” Undrar Eddie och ser mot killen han är så förtjust i.

Ellis kände hur Edmund tog ett lätt grepp om honom så att han kunde stå mer stadigt på fötterna.
"Jag klarar mig," svarade han, men vem försökte han lura? Benen kändes som gelé, och när han tog ett steg framåt vinglade han till. Hans hand sköt ut instinktivt och fann stöd mot Edmunds axel, som kändes stark och pålitlig under hans fingrar. Ett tyst, berusat skratt undslapp Ellis, och han skakade lätt på huvudet åt sin egen klumpighet. Okej, han var rätt full ändå, men nykter nog för att tänka klart, eller… åtminstone trodde han det.
Vännerna lämnade rummet och rörde sig långsamt genom den dovt upplysta korridoren i skolan, vars väggar var dekorerade med gamla porträtt av tidigare elever och lärare som verkade följa de förbipasserande med nyfikna blickar. Ellis, som nu gick med ena armen om Edmunds axlar, kastade då och då diskreta blickar mot Wesley som vandrade framför dem. Han studerade hans ryggtavla, och kanske var det alkoholen som förstärkte hans känslor, men var inte Wesley särskilt attraktiv ikväll? Ellis blev sällan så här berusad i Wesleys närhet. Han var alltid rädd för att försäga sig eller göra något som skulle avslöja hans känslor för den unge mannen. Om Wesley bara visste hur många gånger han tvingats stoppa sig själv från att ge efter för impulsen att dra handen genom Wesleys rufsiga hår. Ellis kunde nästan känna fingrarnas rörelse genom de mjuka lockarna i sitt sinne, hur de skulle snärja sig kring hans fingrar. Det var just därför han undvek att bli så här berusad. Han litade inte riktigt på sig själv i dessa stunder. Ellis kände hjärtat slå snabbare varje gång Wesley vände sig om, kanske för att säga något eller bara för att kolla till dem, och han visste att han var fast i en hopplös situation, fast i en dröm om något som aldrig skulle bli verklighet.

De fortsatte att gå, ljudet av deras steg ekade mjukt genom den tomma korridoren, och väl framme i den vackra, gamla salen där festen skulle hållas hade det redan samlats fullt med elever. Taket var högt, med en stor kristallkrona som hängde ner och spred ett gyllene ljus över rummet. En stor eldstad dominerade ena väggen, dess eld flammade livligt och kastade ett varmt sken över de samlade studenterna som minglade och pratade i små grupper, deras röster blandades med den mjuka musiken i bakgrunden.
Samuel höll sig hela tiden nära sina vänner, men tog in varje detalj av rummet med en nästan barnslig fascination. Det var mer formellt än fester som personer i hans ålder vanligtvis gick på. Rummet var fyllt av människor i stiliga skjortor och vackra klänningar, och det fanns ett sofistikerat drag över allting, men Samuel kunde inte låta bli att känna sig uppspelt över att vara där. Han såg på sina vänner och kände en värme sprida sig i bröstet. Det var något speciellt med den här kvällen, något som fick honom att känna sig levande på ett sätt han inte känt på länge.

Ellis rörde sig snabbt genom folkhavet och det dröjde inte länge innan han stod med en ny drink i handen. Han var som en virvelvind, alltid på väg, alltid med ett nytt skämt eller en intressant historia. Han visste precis hur han skulle få folk att skratta och känna sig bekväma, och hans ord var lika charmiga som hans leende.
”Audrey! Vad är det jag hör om att du ska på biodejt på Samuel?”. Ellis gled fram till Audrey med ett roat leende, lade en vänskaplig arm om hennes axlar och höjde ett nyfiket ögonbryn.

Jag klarar mig. Edmund tvivlar på det. Hans vän är oerhört ostadig på fötterna och har inte svårt för att vingla till. Eddie finner det delvis roande att se sina vänner lulliga och lätt berusade, men det är också ett svårt ämne för honom. Nu har såklart ingen ut av dem blivit aggressiva, men det är ändå en oro han har nät det kommer till alkohol. Han känner sig alldeles varm i bröstkorgen av att känna hur Ellis har en arm runt hans axel, samtidigt som hans egna är slingrad runt hans midja för att hjälpa honom stå rakt upp. Men värmen är kortvarig. Det är inte svårt för Eddie att se Ellis drömmande blickar mot deras längsta kamrat, och det får hans hjärta att värka. Det får en klump att bildas i hans mage och upp i halsen på honom. Ellis blickar är förvisso diskreta, men Eddie själv känner igen de blickarna.. han har gett Ellis en hel del såna. Att vara olyckligt kär är en riktigt rutten känsla, och han önskar att han kunde slippa det. Att han kunde falla för någon som känner likadant för honom. Men det är väl det som är kruxet, han faller för killar som är helt annorlunda från han själv, och aldrig skulle finna något intresse i någon så tråkig och alldaglig som honom. Eddie ser ner på golvet medan de rör sig mot festen. Om han ska vara helt ärlig så skulle han gärna vilja gå in till sitt rum, sätta sig vid sin lilla brasa och läsa istället. Samtidigt känner han inte att han kan lämna Ellis på det här viset.. nu skulle såklart resten av vännerna ta hand om honom, men Edmund vill ändå se till så att allting går bra till. Han vill finnas där för honom, även om det gör oerhört ont i bröstet att veta hur hans vän aldrig kommer känna detsamma för honom.

Det är nästan lite komiskt hur oerhört blinda både Wesley och Ellis är. För resten av kompisgänget är det vid det här laget uppenbart att Ellis är förtjust i Wesley, men Wes verkar inte ha uppfattat någon av alla tecken som visats. Samma sak med Ellis, han verkar inte ha någon aning om att Edmund är hopplöst förälskad i honom. Audrey inser att det inte direkt är komiskt.. det är väl snarare tragiskt? Både Ellis och Edmund har obesvarade känslor för en av deras bästa vänner. Det är lätt för den unga kvinnan att läsa av sin tvillingbror, och medan de går genom de varmt lysande korridorerna så ser hon hur olycklig Edmund verkar vara för tillfället. Hon hade sett de två i soffan tillsammans, han hade sett så glad ut, på ett sätt som endast Ellis lyckas framkalla. Men nu, nu verkar han vara nersjunken i sina tankar och drömmar igen.

”Det ser väl ändå inte så dåligt ut, de lyckas åtminstone göra det fint.” Säger Wesley när de kommer in till den stora salen och ser sig omkring. Kanske det skulle vara roligare om de lyckats spetsa drycken med någonting.. ja, lite mer avslappnande. Däremot är inte ens han så dum att han skulle göra det, det skulle bli en direkt avstängning och troligen anmälan till polisen. ”Fan jag är hungrig.. jag måste ha något att äta,” säger han och rör sig mot ett avlångt bord där små aptitretare står på fina glas fat. De har serverat en del av de olika alternativen vid tidigare fester, och Wes själv har alltid tyckt om parmesanbollarna. Han har inte ätit särskilt mycket under dagen, så han plockar på sig en del innan han går tillbaka till sin grupp med vänner, vilket leder till att Audrey knycker till sig en av honom.
”Kan du inte gå och hämta dina egna?” Muttrar Wesley och tar en boll för att börja äta.
”Jo, men varför skulle jag göra det när du tog med så många?” Skjuter hon tillbaka med ett litet flin.

Audrey höjer på blicken när hon känner Ellis arm runt sina axlar och hur han tar upp biodejten hon ska gå på under morgondagen med Samuel.
”Ja du, du hörde rätt,” säger hon med ett roat skratt och ser upp mot sin berusade vän. ”Det var en väldigt trevlig överraskning, trodde aldrig han skulle vilja gå ut med mig.”