Förändrad värld Lupple & Medi

" Vi kan inte ge bort en defekt vara, de kommer klaga om hon har smärtor." Sa han och skakade på huvudet. "Och hon är knäckt. Hon berättade för mig i lugn och sansad ton att hon är nöjd med sitt liv. Besviken på att ingen vill ha henne. Hon låter...lite fööör neutral. Om du förstår hur jag menar." Sa han och stirrade på bilden. "Halvsuddiga? Det är ju farligt." Sa han och tittade upp. "Hon har bara minnen av detta ställe." Förklarade han.

"Jag är väl medveten om det. Vi kan dock inte boka om mötet. Vi får säga som det är och säga att varan får vänta lite att komma hem. Att hon inte är frisk." Han såg på honom.
"Att komma ur narkosen tar mer än 3 timmar så att hon ska vara sansad när han kommer är fel."
"Det är det jag säger. Men jag ska fixa hennes minnen nu. Inga problem. Hon fick lugnande och har nog somnat. Kommer att ta bort ärren. Att ingen tog bort dem oroar mig." Han såg på honom.
"De kommer båda bli sålda idag. Men hon." Han nickade mot bilderna.
"Får komma hem någon dag senare. Vi får ge lite rabatt då enligt mig. Båda är sponsorer."

"Okej så vad säger jag till henne? Att vi har sett något och kommer att undersöka det senare idag?" Sa han och nickade mot kvinnan som satt på britsen. Han såg på honom och log besvärat. "Det är inte första gången detta sägs. Att hennes minnen ska fixas. Det är något fuffens med henne. " Sa han och såg fundersamt ut i tomma luften. "Självfallet. Hon kan inte se skadad och defekt ut." Sa han angående ärren. "Rabatt. "Instämde han.

"Ja det är nog bäst så." Han log mjukt och nickade sedan instämmande.
"Det är så sant. Jag ska se vad ja kan göra." Med det lämnade han rummet och gick till sovsalarna och hittade 41413K som verkade sova. Försiktigt tassade han fram och satte sig på en stol och såg ifall hon skulle märka något.

"Är något på tok?" Hon såg mot glaset och pekade på dörren.
"Får jag komma ut igen?"

41413K hade somnat, men hon var lättväckt. Oerhört lättväckt. Trots denna tunga dimma hon var under så slog hon upp ögonen av att någon satte sig. Hon såg förvirrad och rädd ut men när hon såg den där snälle så log hon. "Åh det är du." Mumlade hon och försökte sätta sig upp.

Han nickade mot sin patient och log lätt. "Vinkade in henne med en enkel gest.

"Åg nej sov du. Du verkar fortfarande medtagen av medlet." Han log.
"Du kan sova jag ska inte störa. Ville bara se om du mår bättre."

Hon kom in och slog sig ner.
"Är jag sjuk?" Hon fingrade på sitt vita hår.

Men hon misslyckades och blev liggandes. "Jag hade en underlig dröm." Viskade hon men la sig på sidan och somnade omedelbart om.

Han log lätt och såg på henne. "Vi ska undersöka det vidare senare idag. Då kommer vi se vad det var vi hittade." Sa han lugnt.

Han log mot henne och när hon somnat slutade han att le. Försiktigt placerade han händerna om hennes tidningar och koncentrerade sig noga. Raderade oviktiga minnen och fixade till felen. När han var klar placerade han händerna om hennes armar. Han skulle få bort ärren.


"Okej." Sa hon och såg sedan bort.
"Så ska jag göra något? Ska du ställa mer frågor?" Hon lade huvudet frågade på sned.

Hennes oroliga drömmar blev mindre oroliga för att sedan bli allt värre. Hon slog upp sina ögon, såg på honom med skräckslagen men groggig blick. "Snälla döda mig inte. Jag ska vara snäll." Snyftade hon och försökte göra sig så liten som möjligt.

"Vi ska kolla dina tänder, sedan ska du tillbaka till rummet och vila tills vi hämtar dig igen." Sa han med ett mjukt leende.

Han såg på henne och log mjukt.
"Jag vet att du är snäll. Du hade en mardröm." Han såg på henne och lade en hand på hennes.
"Du ska undersökas nu. Orkar du gå eller ska vi köra dig?"

Själva tandundersökningen var något hon avskydde och hon såg bort.
"Jag är väldigt hungrig. Kan jag få äta sen?" Hon kände magen kurra och hon lade snabbt handen för.