Delphini och den forntida häxan

Heeh! Har så blandade känslor just nu. Delighted över att jag har kommit in på LAMDA, men har därmed ekonomisk ångest över kostnaderna... men aja. Nytt kapitel kommer nu iaf! ^^
____________________________________________

Kapitel 17

"Jag begriper fortfarande inte hur du bara stack", hördes Scorpius röst.
Allt var svart. Delphi kunde inte avgöra varesig hon drömde eller ej.
"Barnen hade inte haft en chans utan mig", kunde hon höra Albus. "Men jag borde inte ha lämnat henne ensam med Jemira, jag menar titta på henne. Hon är ju likblek!"
Delphi öppnade ögonen långsamt. Hon var tillbaka i stugan igen.
"Delphi!" sa Albus och gick genast fram till henne. "Är du okej?"
"Vad... hände..?" sa hon svagt. "Hur hittade ni mig?"
"Lång historia", sa Albus. "Jag kontaktade ministeriet efter att ha räddat barnen, som du sa. Det dröjde inte länge innan de skickade aurorer. Jag berättade att jag hade sett Jemira hota och tortera dem, men jag nämnde aldrig dig! Det var... svårt förstås. Men jag lyckades skicka några till huset vi genomforskade medan en av dem tog hand om barnen. Jag gick tillbaka till skyddsrummet sen, utan att ha avslöjat det. Men när jag kom dit var ni borta... Jag fick panik och tog mig genast hit igen."
"Och det var tur för dig att du gjorde!" sa Scorpius som inte verkade speciellt glad.
"Jag berättade för Scorpius om läget", fortsatte Albus. "Vi hade ingen aning om var ni höll hus. Så vi tog oss till Hogwarts område för att försäkra att ingenting hade hänt där. Vi började med att besöka Hagrid. Han var förstås... förtvivlad. Efter vad som hände med pappa. Att han inte ville sätta sin fot i skogen sen dess."
"Sen berättade han också om alla besök från ministeriet", sa Scorpius. "Alla frågor han fått ifall han märkte av något den kvällen. Samt lättnaden han kände över att utredningen på brottsplatsen var över."
"Det var då jag ville dit", sa Albus. "Jag ville gå in i skogen och besöka den platsen... se hur det såg ut. Scorpius insisterade på att följa med. På så sätt var det en ren slump att vi hittade dig. Vi hittade dig medvetslös på samma område som pappa dog."
"Och Jemira?" sa Delphi. "Såg ni något spår av henne?"
"Bara en bränd cirkel", sa Albus. "Och en del aska."
"Då är hon borta", sa Delphi belåtet.
"Vad menar du med det?" sa Scorpius förvirrat. "Vad hände?"
"Jag utförde en ritual", förklarade Delphi. "Den som raderar all magi inom en brinnande cirkel. Förr i tiden användes den som straff mot trollkarlar och häxor som använt sig av olaglig trolldomsutövning. Raderade all magi och man tvingades leva som mugglare. Hela Jemira själv var som en enda förbannalse med sitt unga och fräscha utseende. Hade hon åldrats som vanligt hade hon rasat ihop för längesen. Så hon överlevde inte."
"Jag är så förvirrad..." sa Albus.
"Det är komplicerat", sa Delphi. "Hela ritualen är det. Det krävs mängder med kraft för att kunna utföra den. Det mest effektfulla är att kunna flyga. En mycket sällsynt förmåga."
"Men det är knappt så du klarade det", sa Albus bekymrat. "Vi trodde du var död när vi hittade dig!"
"Men det var jag inte", sa Delphi och satte dig upp. "Jag har utfört mitt uppdrag nu. Bara att låta ministeriet ta hand om mig nu."
"Nej!" sa Albus bestämt och fick en konstig blick av Scorpius. "De kan inte spärra in dig igen. Det är orättvist! Du räddade världen!"
"Men jag förstörde den nästan också för ett par år sen. Jag skulle sitta inspärrad mellan 50 år till livstid."
"Men det var Jemira som skapade en falsk profetia!" protesterade Albus. "Hon är skälet till att du gjorde det."
"Jag gjorde det frivilligt", sa Delphi skuldmedvetet. "Och jag har ärrat er för livet."
Albus skakade på huvudet.
"Jag tar dig till ministeriet!" sa han. "Jag kan kräva en rättegång! Vi kan använda dina minnen som bevismaterial."
"Jag säger inte att det är en dålig idé", sa Delphi. "Men vem skulle släppa Voldemorts dotter fri?"
Med det gav Albus ett leende och satte sig bredvid henne.
"Vi väljer inte vilka vi är släkt med", sa han. "Eller vad var det du sa första gången vi träffades?"

Dagen därpå stod Delphi och tittade sig i spegeln. Hon hade klätt upp sig lite extra inför mötet med ministeriet, och stod och fixade till sitt hår.
"Är vi klara?" sa Albus vid sidan av.
Delphi tittade på honom med ett nervöst leende.
"Jag tror det", sa hon.
"Jag är i varje fall redo", hördes Scorpius röst följt av hans fotsteg som steg in i rummet. "Er... jag tänkte följa med."

Sjukt grymmt

Kapitel 18

Delphi befann sig i domstolen i rättssalen. Vid sidan av kunde hon se en skymt av Albus och Scorpius, och runtom några okända, och även bekanta ansikten. Framför henne satt trolldomsministern, Hermione Granger, som ordförande, och bredvid en yngre blond kvinna som sekreterare (Dominique Weasley hade Delphi blivit informerad om).
"Miss Delphini Riddle", började Hermione. "Vill du vara villig att tala om vad som hände den dagen du försvann från Azkaban?"
"Jag... jag hade inte räknat med att rymma-"
"Lögnare!" hördes en röst som Hermione genast hyshade.
"Jag fick besök av min styvfar. Rodolphus Lestrange. Vi hann inte prata speciellt länge. Han gav mig en bok. Jag vet inte hur... men boken förde mig ut. Det var som en flyttnyckel."
"Och var någonstans landade du?"
"Ute... på den uteplats jag växte upp. Den vid Rowles gamla hus. Jag gick dit. Till huset. För ingen annan äger det längre."
"Får jag då fråga dig. Vet du om varför Lestrange ville få ut dig?"
"Det var på grund av Jemira. Jag vet inte om hon låter bekant. Men det var hon som låg bakom alla mugglarattacker. De attacker som jag var anklagad för att ha planerat. Jag skulle leta upp henne. Stoppa henne. Av någon anledning hade Rodolphus ett starkt förtroende att jag kunde göra det. Att ingen auror hade en chans mot henne."
"Jag är numera mycket bekant vid namnet Jemira", sa Hermione. "Hittade du henne?"
"Hon hittade mig", rättade Delphi. "På en mugglarbar. Hon presenterade sig som Gina. Låtsades vara en mugglarfödd häxa i min ålder från USA."
"Visste du om vem hon egentligen var? Eller hade nu några misstankar?"
Delphi svalde en hård klump.
"Jag misstänkte ingenting då. Vi... blev vänner. Sen kom den tidpunkt jag kände det var rättvist om jag bara berättade sanningen för henne. Vem jag var. Vad jag hade för mig. Hon sa att hon skulle hjälpa mig hitta henne. Att vi skulle strida mot henne tillsammans."
"Säg mig då. När och hur fick du reda på vem hon egentligen var?"
"Det var... kvällen Harry Potter blev mördad", lyckades Delphi få fram, något hon såg gjorde Albus känslosam, och även Hermione själv som fick anstränga sig. "Vi var ute i den förbjudna skogen. Jag hade gissningar på att hon skulle vara där. Vi delade på oss och sen dök... Harry upp. Jag försökte förklara situationen för honom och att jag behövde hans hjälp. Naturligtvis trodde han inte på mig. Och jag klandrar honom inte för det. Men... så kom den gröna blixten. Från ingenstans. Jag var helt chockad. Jag tittade bakom mig och såg att det var hon som gjorde det. Sen tog hon tag i mig för att transferera oss bort därifrån. Det var då hon berättade allt. Och även om profetian! Den profetian som orsakade att ni spärrade in mig. Den var falsk. Det var hennes skapelse för att utnyttja mig."
Dominique noterade medan Hermione kom till nästa fråga.
"Om jag har förstått allt rätt. Så är Jemira numera död. Vet du något om det?"
"Det var jag", sa Delphi. "Eller... jag dödade inte henne. Jag utförde en ritual som raderade all hennes magi. Men eftersom att hon levde under en stor förtrollning så överlevde hon den inte."
"Om jag får påpeka en sak", sa en kvinna som reste sig upp, medan hennes fru fick försöka lugna ner henne. "Det här är ju faktiskt inte det första mordet hon begått! Minns ni den stackars pojken? Som mördades mitt i natten ute på Hogwarts område för fyra år sen?"
"Vi minns mycket väl vad som hände-" började Hermione men blev avbruten.
"Min son!" fortsatte kvinnan och såg på sin fru. "Vår son. Vår fina son! Vår lilla Craig."
"Mrs Bowker, vi beklagar er sorg oerhört", sa Hermione. "Men låt oss höra vad den anhållna har att säga."
"Jag är mycket medveten om att jag gjorde fel", sa Delphi. "Det är inget jag förnekar. Jag var aldrig heller ute efter honom. Jag var... beredd att göra allt för att uppfylla min vilja och han befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Om det inte har framkommit så ångrar jag alla mina synder innan min tid i Azkaban."
"Och att inte tala om hur du förfalskade din identitet för att jag skulle anställa dig", sa hennes arbetsgivare från Sankt Oswalds som också var där. "Stackars Amos som redan sörjde över sin förlorade son, och du gjorde det allt värre för honom!"
"Om det finns en chans att be om ursäkt-"
"Det gör det inte!" avbröt kvinnan. "Han ville inte veta av dig efter att ha insett vad du gjorde mot honom. Han tog sitt liv kort efter det."
"Om vi nu går tillbaka lite", sa Hermione. "Den där boken du fick av Lestrange. Såg den möjligtvis ut såhär?"
Med det höll hon upp en bok. Samma bok som Rodolphus hade gett Delphi inne i hennes cell.
"Ja", sa hon. "Det är den."
"Det här är då inte någon flyttnyckel", sa Hermione. "Den har liknande funktioner men en flyttnyckel kan inte resa in och ut ur Azkaban. Hur denna bok har förtrollats är nu inte klart, men vi misstänker att det är någon form av olaglig svart magi."
"Till mitt försvar, om ministern tillåter", sa Delphi.
"Ja miss Riddle?"
"Om det inte vore för min flykt från Azkaban hade ni alla fortfarande varit i fara. Ni hade aldrig fått veta något om Jemira och hon hade tagit över allt. Det var tack vare Rodolphus olagliga utövning som jag lyckades rädda världen."
Hermione tänkte efter en stund.
"Vi får åtala honom vid ett tillfälle", sa hon. "Då vi fortfarande inte är klara här."

Delphi hade satt sig åt sidan medan Albus hade tagit över domstolen.
"Albus Severus Potter", sa Hermione. "Du ställer frivilligt upp som vittne i denna rättegång. Om du nu vill ta allt från början. Hur träffades du och Delphini?"
"Hon var hemma hos mig. Hon och Amos. Jag hörde honom och min pappa prata ute i köket. Jag kände förstås inte till Amos då. Sedan dök Delphi upp. Hon verkade... vänlig. Och rar. Det var inte många som bemötte mig som hon gjorde då. Just därför tyckte jag om henne. Men det var innan jag visste vem hon verkligen var. Alltihop tog en stor förändring. Jag såg henne döda Craig. Strax efter att ha sett henne utföra cruciatusförbannelsen mot Scorpius. Det var kort efter det som jag fick veta att hon var Voldemorts dotter. Hon nästan dödade både mig och min pappa. Du var med den kvällen, Her- ministern."
"Det var jag, ja. Vill du då tala om hur du kom i kontakt med henne efter flykten från Azkaban?"
"Jag och Scorpius gömde oss. När alla dessa attacker var igång. Vi fick flytta mellan olika platser. Tills vi hittade den plats vi var som säkrast. Delphi hittade dit av en slump. Hon hade letat efter oss."
"Hur kände du då när hon hittade er?"
"Jag... jag var där själv just då. Scorpius hade gett sig iväg mot Hogsmeade för att handla och kanske få veta av några nyheter. Hon knackade på dörren. Ena stunden blev jag rädd när jag såg att det var hon. Jag visste redan att hon hade rymt så jag var inte förvånad. Jag hade min trollstav redo när jag öppnade dörren. Men hon gjorde inte motstånd. Hon stod bara där och förklarade sig själv. Sen erbjöd hon själv att ta en dos veritaserum om det så skulle krävas. Så jag gav henne det sista vi hade kvar. Med det berättade hon allt. Det var ju då uppenbart att hon talade sanning."
"Då undrar jag. Var hon någonsin våldsam mot er efter det?"
"Nej", sa Albus. "Det var som att ha lärt känna henne på nytt. Jag är tacksam över att hon hittade oss. Utan henne hade vi inte vetat nånting om Jemira."
"Då vill jag fråga en sak till, om du orkar svara på den?"
"Visst."
"Var befann du dig under din pappas bortgång?"
Albus tittade ner och fick ena stunden inte fram ett ord.
"Jag vet ju inte exakt när det hände", började han. "Men när jag fick veta... det var som vilken morgon som helst. Scorpius skulle iväg till Hogsmeade medan jag tog sovmorgon. Han kom tillbaka medan jag satt och åt frukost. Han var ovanligt tyst och verkade nedstämd. Han bad mig sitta ner innan han höll fram den dagens exemplar av The Daily Prophet. Där stod det. Jag ville inte tro vad jag hade läst. Ursäkta mig."
Med det tog Albus upp en näsduk och började torka sina tårar.
"Om du då orkar svara på en fråga till. Tror du att Delphi hade dödat honom med vilje den kvällen?"
"Nej, ministern", sa Albus. "Jag tror vartenda ord hon har berättat."
"Till det sista nu då. Var befann du dig när Jemira besegrades?"
"Jag och Delphi skulle göra det tillsammans. Det var när hon hade kidnappat barnen. Jag lyckades rädda dem medan Delphi höll Jemira distraherad. Det var då jag kontaktade ministeriet och bad er omhänderta dem."
"Det minns vi mycket väl. Och det var ju tack vare dig vi fick all den information om Jemira som krävdes. Men då undrar jag. Varför berättade du inte redan då att Delphi var med dig?"
"Därför att jag visste att hon var efterlyst. Jag visste vad som skulle hända om jag avslöjade henne. Jag ville låta henne slutföra sitt ärende."
"Då så", sa Hermione. "Härmed frikänner jag Delphini Riddle från alla anklagelser. Men för att inte ta några risker bör vi anhålla henne under en kort period."
Delphi lyckades möta Albus blick. De såg på varandra med känsla av lättnad.