Lärare-elev-romans

Ny bevakare! Jag vill gärna läsa en ff:n om dig och surfjärten Snape!! Bevakar!! xD Älskar att hon heter nästan samma som min karaktär! Hon heter Elenora... :*

Haha vad kul! Jag har börjat läsa din ff nu om du vill låsa mer om snape får du tjata på Jessica Lawiise, det är hon som lägger upp kapitlen om honom

Men i väntan på Jessica lägger jag upp ett till kapitel om Remus och Ellinore

ELLINORE

Kapitel 24
Sommaren är förbi. Nästa morgon går Hogwartsexpressen från perrong 9 3/4.
"Så du och miss Dunhill alltså?" retas Sirius. "Erkänn bara, du gillar henne!"
Remus har trollstaven framme på nolltid och håller den en centimeter från Sirius ansikte.
"Ett ord till, så ska jag få dig att kvävas av din egen tunga!" hotar han. Sirius nickar belåtet, utan att låta sig bekomma av trollstaven som nästan petar honom i näsan.
"Som jag trodde" svarar han.
Remus stönar frustrerat men sänker trollstaven. Han sätter sig med armarna i kors.
"Men du, det är inte så farligt. Hon är sexton, eller hur? Om ett år är hon myndig och om två år är hon inte längre din elev! Då är ni fria att göra vad ni vill med varandra!" säger Sirius med inlevelse.
Remus ger honom en mördande blick.
"Lyssna, det skiljer bara tjugo år mellan er. Det är ingenting för häxor och trollkarlar!" fortsätter Sirius.
Remus suckar.
"Och vad får dig att tro att hon skulle vara intresserad av en gammal gubbe som mig då?"
Sirius flinar bara.

Ellinore letar efter en ledig kupé på Hogwartsexpressen tillsammans med sin syster och deras två närmsta vänner, Alice och Fiona. Hon skrattar åt ett skämt Fiona precis sagt. Då stöter de plötsligt ihop med Remus.
Ellinore och Remus stirrar på varandra. Hon har saknat honom nåt helt otroligt hela sommaren och längtat efter den stunden då hon får träffa honom igen. Nu när den stunden väl är här vet hon inte hur hon ska bete sig. Han verkar lika osäker själv.
"Goddag professor Lupin" säger Ellinore.
"Goddag, miss Dunhill. Flickor." svarar Lupin. Han ler åt de andra flickorna. Sedan möter han Ellinores blick igen innan de båda går förbi varandra. Ellinore har blivit alldeles varm i kroppen. Hon hade velat kram honom men det hade varit konstigt! Och det är lite kul att hålla deras vänskap för sig själva, nästan som att de delar en egen hemlighet tillsammans.

Första helgen efter att skolan börjat är det fortfarande väldigt varmt och strålande väder.
Ellinore, Sofia, Fiona och Alice är nere vid sjön och badar. Vattnet är svalt och skönt. Ellinore simmar lite fram och tillbaka. Hon har en blommig bikini på sig.
Efter en stund går de upp på stranden och lägger sig på sina handdukar för att sola.
Ellinore sluter ögonen och njuter av solens strålar som värmer hennes hud.
"HEEEJ PROFESSOR LUPIN!" hör hon sin syster skrika helt plötsligt. Ellinore tittar upp tvärt.
Lååångt där borta ser hon Remus. Hon rodnar. Varför ska hennes syster vara så pinsam???
Remus kommer långsamt mot dem.
"Hej miss Dunhill" säger han till Sofia när han slutligen kommit fram. Han undviker att se på Ellinore.
"Ska du bada?" frågar Sofia glatt. Hon ger Ellinore en skälmsk blick.
"Jag hade tänkt det, men jag kan gå någon annanstans så jag inte stör er." svarar Remus.
"Ååååååh du stör inte! Inte alls! Du kan bada här om du vill!" säger Sofia entusiastiskt. Alice och Fiona tittar undrande på Sofia. Ellinore vill gräva ner sig i jorden och försvinna. Kunde hennes syster bli mer pinsam?
Remus sneglar mot Ellinore men tittar snabbt bort igen. Han tvekar.
"Bada med oss, snälla professor Lupin!" vädjar Sofia. Ellinore vill dunka huvudet i marken där hon ligger.
"Okej, miss Dunhill, om du insisterar."
Han lägger sina saker en bit bort och klär av sig. Ellinore försöker titta lite i smyg utan att nån ska se det. Remus har redan badbyxor på sig. Hans kropp är fylld av ärr. /Hur kan det komma sig? Vad har han varit med om?/ tänker Ellinore sorgset. Ärret över hans ena ögonbryn har hon ju redan sett, men det tänkte hon var från att han trillat när han var liten eller nåt. Nu tänker hon att det måste varit något annat som hänt.
Hans kropp är ändå vacker. Ellinore skulle vilja röra den.
/Nej! Tänk inte så!/ bannar hon sig själv.
"Kom nu så går vi och badar!" ropar Sofia.
Ellinore följer nervöst efter henne och vännerna. Remus är också på väg ner i vattnet. Han sneglar mot dem men börjar sedan simma. Han simmar långt, fram och tillbaka.
Sofia startar ett vattenkrig. Efter ett tag går de upp och dricker pumpasaft. Remus har till sist simmat klart och kommer också upp på stranden. Han nickar åt dem, hämtar sina saker och går sedan.
Ellinore är lite besviken att hon inte fick möjlighet att prata något med honom nu när han ändå var där.
"Vad handla det där om?" frågar Alice nyfiket.
"Äsch, jag tyckte han såg ensam ut så tänkte att han kanske ville ha lite sällskap. Men tydligen inte" svarar Sofia. Ellinore försöker att inte visa några känslor.

Nästa dag träffas Ellinore och Remus för sin första promenad efter sommaren. Det är fortfarande fint väder.
"Så hur har din sommar varit?" frågar Remus medan de går.
"Den här varit bra, lugn. Vi var ju en vecka hos mina farföräldrar efter mitt sommarjobb, det var mysigt. De har en liten hund som är supersöt! Vi brukade ta promenader varje dag. Men var ju inte detsamma som att promenera med dig." svarar Ellinore och ler. Hon tycker nästan att Remus rodnar lite.
"Hur var din sommar?" frågar hon.
"Jodå, det har varit en ovanligt fin sommar. Kul att träffa Sirius igen!" svarar han. "Fast han är ju lite knäppt ibland..." lägger han till muttrande. Ellinore ser frågande ut.
"Äsch, det var inget." De fortsätter vandra i utkanten av den Förbjudna skogen.
"Din syster är rätt... livlig."säger Remus.
"Jo. Hon är ju det. Hon kan nästan bli lite för mycket ibland..." svarar Ellinore. Remus skrattar.
Tillbaka på skolan blir det en obekväm tystnad när de ska säga hej då.
"Jaa..." säger Remus. Ellinore tar ett prövande steg framåt, mot honom. Hon lyfter armarna lite tveksamt. Remus tittar sig omkring. Det är ingen där förutom de själva. Han tvekar men sluter sen Ellinore i sin famn. Hon pressar kinden mot hans bröst och ler lyckligt. De släpper varandra rätt snabbt och backar, ser blygt på varandra. Fjärilar fladdrar i Ellinores mage.
"Vi ses, Ellinore" säger Remus mjukt och ler.
"Vi ses, Remus" svarar Ellinore.
Hon går därifrån med tindrande ögon.

Superbra!

Superbra!

ELLINORE

Kapitel 25
Det blir höst.
Lektionerna denna termin är betydligt svårare än tidigare år. Det gäller att jobba hårt och aldrig slappa till.
Även på lektionerna i försvar mot svartkonster får de pröva på svårare besvärjelser. De är nu inne på sin tredje lektion om patronusbesvärjelsen. Ingen har lyckats frammana en fullständig patronus än men de flesta lyckas numera få fram lite silvrig rök.
Ellinore har det svårt. Det kommer bara pyttesmå pustar ur hennes trollspö.
"Expecto patronum!" försöker hon och viftar med trollspöt. Det kommer en tunn liten silverslinga som snabbt försvinner. Hon suckar frustrerat.
Remus kommer fram till henne.
"Slappna av. Rensa huvudet från prestationsångest och stress. Tänk glada tankar." påminner han.
Ellinore försöker igen. "Expecto patronum!" Ännu en silverslinga.
"Tänk på nånting som gör dig riktigt, riktigt lycklig. Vad är det du brinner för? Vad är det som gör ditt hjärta varmt?" säger han. Ellinore rodnar. Svaret på hans frågor är... han själv.
Hon koncentrerar sig på känslan som fyller henne varje gång hon ser honom. Värmen och glädjen han skänker henne. Hur hjärtat nästan vill hoppa ur bröstet på henne varje gång de rör varandra. Hon tänker på de gånger han hållit henne i sin famn... försöker förnimma hur det känns. Hur det skulle kännas om han gjorde mer än bara höll om henne... Om han höll hennes ansikte mellan sina händer och sänkte sitt huvud till hennes, för att slutligen låta deras läppar mötas och... Ellinores kinder hettar. Vad tänker hon på?? Är hon galen??
"Ellinore?" säger Remus mjukt och lägger en hand på hennes axel. Beröringen får henne att skälva, det känns som att hon ska explodera. Hon höjer trollspöt och säger: "Expecto patronum!" Ett stort moln av silver bryter fram ur hennes trollspö. Den lägger sig som en dimma runt henne och Remus.
Remus ser imponerad ut.
"Bra jobbat, miss Dunhill!" berömmer han.
Ellinore darrar. "Tack Re... professor Lupin" svarar hon. De ser varandra i ögonen och i bådas bröst växer en ljuvlig värme.

På fjärde lektionen som de övar patronusbesvärjelsen har Ellinore problem igen.
"Expecto patronum!" ropar hon och viftar vilt. En liten silverpuff uppenbarar sig och försvinner. Hon vill bryta trollspöt itu av ren frustration.
"Men... Expecto patronum!!!" försöker hon igen. Ett lätt, lätt silverdis som skingras på en gång.
"Gaaaaah!" stönar hon. Resten av klassen har nu lyckats frammana stora silvermoln, och de går hela tiden framåt. För Ellinore är det tvärtom, det känns snarare som att det går bakåt.
Hon vågar inte tänka på Remus. Hon är rädd att han ska se i hennes ögon vad hon känner för honom.
Remus går runt och hjälper eleverna. Hon hoppas att han ska hoppa över henne, för hon har svårt att koncentrera sig som det är, men det gör han inte.
"Hur går det miss Dunhill?" frågar han. "Förra gången gick det så bra, vad är det som hindrar dig nu?"
/DU!/ tänker hon. /Det är DU som hindrar mig! Eller ja, typ.../
Han får henne att försöka några gånger till men allt som kommer är små puffar och slingor.
Ellinore blir mer och mer stressad.
"Snälla professorn kan du gå nu? Jag koncentrerar mig bättre när du inte är här!" utbrister hon. Han ger henne en blick och går sedan. Ellinore ångrar sig. Tänk om han blev sårad?

Femte och sista lektionen då de tränar på patronusbesvärjelsen går lika illa som den förra. Efter att Remus lämnat Ellinore ifred hade det ändå inte funkat.
Ellinore börjar få en klump av gråt i halsen. Varför kunde hon inte få den fördömda besvärjelsen att fungera??? Alla andra lyckas så bra, en elev hade till och med lyckats frammana en fullständig patronus.
Remus kommer fram till henne.
"Hur är det?" frågar han tyst. Ellinore biter sig i läppen för att inte börja böla. Plötsligt har hon världens ångest och panik. Hon är sämst, dum i huvudet, misslyckad, det finns ingen i hela världen som är så dålig som hon.
Det brister för henne, hon kan inte hålla det inne längre. Hon hulkar och tårarna rinner.
Remus ser orolig ut och leder henne snabbt till kontoret bakom klassrummet. Resten av klassen är fullt upptagna av sina egna försök att frammana en patronus.
De sätter sig på skrivbordet.
"Ellinore... vad är det? Vad har hänt?" frågar han oroligt. Han lägger en arm om hennes axlar.
"Inget" snyftar hon.
"Men nånting är det ju..." säger han försiktigt.
Ellinore skakar häftigt på huvudet. Hon hulkar och gråter en stund medan Remus klappar henne på ryggen. Till slut lugnar gråten ner sig. Hon vill inte att Remus ska se henne såhär! Han måste tycka att hon är knäpp och dessutom ser hon säkert hemsk ut!
"Så... vad var det?" frågar Remus när han märker att hon är lugnare igen.
"Det... det var inget." mumlar Ellinore lågt. Remus stryker henne över håret.
"Du kan prata med mig. Det vet du. Lita på mig." ber han.
"Det var bara att... äsch det är så fånigt... " Ellinore känner sig dum. Varför överreagerade hon sådär?
"Berätta ändå" säger Remus.
"Jag... jag fick bara panik över att det gick så dåligt. Alla andra klarar det så bra. Men för mig går det inte alls..." svarar hon och skäms. Hon säger inte att det blev ännu värre av att han såg hennes misslyckande.
"Det spelar ingen roll om du klarar patronusbesvärjelsen eller inte. Det avgör inte om du är en bra eller dålig person. Du är fortfarande snäll och omtänksam och godhjärtad, du har vänner som älskar dig... Du är rolig och vacker..." han avbryter sig.
"Men om det gör nån skillnad för dig så tror jag verkligen på dig. Jag tror att du har det inom dig. Du lyckades ju få till ett stort fint moln en gång, eller hur? Du måste bara våga släppa dina spärrar, vilka de än är... så kommer du fixa det sen!" säger han uppmuntrande.
Ellinore kan inte fatta hur någon kan vara så underbar.
"Kan... kan jag få en kram?" frågar hon svagt.
Remus drar henne till sig och håller om henne en lång stund. Hon vilar sitt huvud mot hans axel o lägger en hand på hans bröst. Hon kan känna hans jämna hjärtslag där under. Hon smeker hans bröstkorg. Han är varm och luktar gott. Hon gnider sin näsa mot hans hals och andas in hans väldoft. Remus harklar sig och skjuter försiktigt bort henne lite, utan att släppa henne helt.
"Ellinore..." säger han tyst.
"Förlåt." viskar hon.
De ser varandra djupt i ögonen. Det känns som att de kan läsa varandras tankar, se in i varandras själar, de är inte längre två personer, utan en, de hör ihop. Ellinores puls ökar. Remus ögon är mörka av... Han greppar tag i hennes hand och för den mot sin kind.
Sedan reser han sig plötsligt upp och går några steg bort från henne. Ellinore har fortfarande svårt att kontrollera sin andning och hjärtat dansar en vild dans.
Remus vänder sig mot henne och ler ansträngt.
"Är du redo att återgå till lektionen?" frågar han.
Ellinore sväljer och nickar sedan.
I klassrummet har allt fortsatt som om ingenting har hänt. Ingen verkar ens märkt att de var borta. Ingen utom Sofia, som ger dem en mystisk blick.
"Jag måste..." mumlar Remus och går fram till en annan elev.
Ellinore försöker samla sig. Nu så. Nu skulle hon klara det. Hon gör sig beredd.
"Expecto patronum!" Det skimrar svagt av silver. Ellinore vill bara skrika, hon har lust att ge upp. Remus ser hennes besvikelse men tvekar. Det är droppen. Hon tar sin väska och börjar gå mot dörren. Remus står villrådig. Han hinner ikapp henne precis innan hon trycker ner dörrhandtaget.
"Vänta. Testa en sista gång" ber han.
Ellinore vet inte vad hon ska göra. Till sist nickar hon.
Remus ställer sig bredvid henne och lägger sin hand om hennes när hon höjer trollspöt. Han viskar i hennes öra: "Du klarar det".
Ja. Ja, det gör hon. Med honom vid sin sida klarar hon vad som helst. Hans hand runt hennes ger henne styrka.
Hon samlar alla sina varma känslor och tänker på hur väldans, himla, fruktansvärt, extremt mycket hon tycker om Remus.
"Expecto patronum!" säger hon. Nånting silvrigt flyger ut ur hennes trollspö. Det är... en örn! Hon har just frammanat en förkroppsligad patronus! En alldeles äkta patronus! Hon står och gapar i chock medan silverörnen flyger runt i rummet. Andra lägger märke till den, stannar och pekar. De kommer med förundrade utrop. Remus ser hänförd på den.
Sedan tittar han på Ellinore och deras blickar möts. Hon kan omöjligt missuppfatta vad den blicken betyder. Det är kärlek, inget annat. Ren och skär kärlek.

Bra!!!!

Super!

Jättebra!

Jag såg dig, blev superglad!

Superduperbra kapitel!!! Ääälskar verkligen uppbyggnaden och att du har med dig och din syster i den, på sätt och vis. Helt suveränt!! Lupin är världens bästa ♥ Snape däremot kan ta sig i stjärten. Men får ta & läsa om honom ändå haha!! Längtar redan till nästa :*

Hahaha fölåt för att jag inte lagt upp! Känner verkligen inte att jag har någon inspiration. Allt är bara så flummugt och...aaa...
Men här kommer fortsättningen med Ayelin, jag menar Sofia och Snape!

Kapitel 26.
Sofia låg i sin säng och kunde inte tänka på något annat än Snape. Hon bestämde sig för att gå till honom och se vad som skulle hända.
Hon tog på sig sina skor och drog över en tröja över pyjamasen.

*

Hon knackade hårt på Snapes dörr. Det här var vansinnigt. Men hon var tvungen att prata med honom.
Dörren öppnade och där stod han. Med ett svart linne som framhävde hans muskler...Och ett par mjukisbyxor. Han såg förrvirat på henne.
"Sofia? Vad gör du här?", sa han men lät henne komma in. Sofia gick in och kollade upp på honom.
"Förlåt...Men jag är tvungen att fråga nu.", mumlade hon och tittade ner.
Snape stängde dörren och tog ett steg närmare henne.
"Vad är du undrar?", frågade han. Sofia tog ett djupt andetag. Snape tittade mjukt på henne och väntade.
"Förlåt om det här besvärar dig...Men...jag får en känsla av att det är något mellan oss..."
Snape tar ännu ett steg närmare och lägger sin hand på hennes kind. Men låter handen falla ner. Han knyter sin näve hårt och backar undan. Sofia stod helt stilla och försökte koncentrera sig på att andas.
"Förlåt...Jag vet inte vad det är med mig!", säger han och låter nästan arg. Han vänder sig om och går till andra sidan rummet. Han lutar sig mot väggen utan att kolla på henne. "Du borde nog bara gå!" Sofias hjärta bultar fortfarande hårt efter beröringen. "Inte innan du har svarat!"
Snape vänder sig häftigt om och kollar på henne. Hans ögon är mörka och han verkar helt till sig.
"Sofia, förstår du ens vad det innebär? Det här är förbjudet! Inget ska hända mellan oss och inget har hänt. Bara glöm allt och gå!"
Snape tittade ner på golvet.
Sofia fick plötsligt mid att göra något. "Nej!", sa hon och gick fram till hon. Hon tog tag i hans hand.
"Nej, det räcker inte! Känner du något för mig? Svara!", utbrast hon. Snape kollade ner på hennes hand som höll hans. "Sofia...Gå!", sa han.
Hon höll kvar hans hand och kollade på honom.
Snape vägrade att se på henne. "Klart du inte gillar mig...", mumlade hon uppgivet och släppte hans hand. Hon vände sig snabbt om och gick fort mot dörren.
"Förlåt...", svarade Snape.
Sofia öppnade dörren och sprang iväg. Hon sprang tillbaka till sin sovsal.
Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon kröp ner i sin säng och somnade inte i första hand.