Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Här kommer ännu ett kapitel. Hoppas ni gillar det!

Jag blir så varm i hjärtat över att det är många som gillar berättelsen! En sak som gör mig extra glad är att ni väntar tålmodigt på varje kapitel. Ni är riktiga gullungar! ♥♥♥♥♥
___________________________________________________________________________


Kapitel 9


En våg av rädsla sköljde över Amy när hon hörde Isadoras namn.
”Åh, gode Gud!” viskade hon och lutade sig mot en vägg. ”Min fina lilla häst!”
Kate tog ett hårt tag om hennes axlar.
”Jag förstår att det är tufft”, sa hon. ”Men du måste ta dig samman! Vi får kämpa med historialektionen så gott det går. Helen erbjöd sig hämta Melanie så hon kan följa med.”
Amy nickade och när hon och Kate mötte de andra tjejerna, slog hon armarna om Helens hals.
”Tack för att du tar hand om Melanie!” snyftade hon. ”Jag m-måste till stallet direkt!”
”Det förstår jag”, sa Helen lugnande. ”Så fort lektionen är slut skyndar jag mig till hennes skola och berättar för henne”, tillade hon medan hon strök Amy över håret.
Det kändes som en evighet innan den sista lektionen äntligen var avklarad. Så fort läraren skickade iväg eleverna sprang Amy till cyklarna utan att vänta på Janice och Kate.
Isadora får inte bli sjuk! tänkte Amy medan hon trampade iväg.

Väl framme mötte Amy miss Moyes, som hejdade henne. ”Släpp mig!” utbrast Amy. ”Jag måste få se hur Isadora mår!” ”Du kan inte gå in nu”, förmanade miss Moyes strängt. ”Hästen blev helt galen när jag skulle titta till henne. Hon började bete sig vilt som om hon hade tänkt anfalla mig.”
”Var är hon nu?” frågade Amy.
”Mr och mrs Berry har försökt få henne lugn”, svarade miss Moyes och hennes tonfall blev mildare. ”De fick tillkalla veterinären så de kommer snart att veta vad som är fel.” Hon rusade in i stallet.
Efter några minuter kom Kate, Janice och Helen tillsammans med Melanie. Ett frustande hördes och miss Moyes stack ut huvudet.
”Ni kan komma in nu”, sa hon.
Amy gick med darrande ben in i stallet. Mitt på golvet låg en häst alldeles utslagen.
”Det där är inte Isadora!” sa Janice. ”Hon har ju en vit prick i pannan!”
Amy böjde sig ner och såg att hästen var helt ljusbrun i pannan.
”Den där hästen heter Apple. Jag vet vem som rider henne”, sa Melanie chockat. ”Det är Polly Hunter i min nybörjargrupp! Åh, vad ska vi säga till henne?”
”Sanningen”, sa Helen. ”Men jag undrar vad som hände.”
”Hon måste ha fått i sig något medel som gjort henne överaktiv”, mumlade Janice. ”Det finns ingen annan förklaring”, tillade hon.
”Hoppas hon klarar sig”, sa Amy, som var lättad över att det inte var Isadora. Hon rusade till boxen och fick se Isadora stå och mumsa på hö. ”Åh Isadora”, sa hon och kramade hästen. ”Jag trodde att någon hade skadat dig!”
Stoet gnäggade och puffade till henne med mulen.
Amy pussade henne innan hon stängde boxen och gick ut till de andra.
”Veterinären har inte gett något besked än”, upplyste miss Moyes. ”Men som en av er sa har Apple med all sannolikhet fått i sig något som gjort henne överaktiv. Vi måste vara uppmärksamma på vad som händer runt omkring gården. Snart har jag lektion, så ni får avgå”, tillade hon, men plötsligt kom Lionel springande.
”Ni måste komma till sadelkammaren!” utbrast han.
”Ska eländet aldrig ta slut?” muttrade miss Moyes innan alla sprang till kammaren.


Där låg nästan alla sadlar sönderskurna och rummet var i en enda röra. Amy kände sig illamående och de andra såg lika chockade ut.
”Det är bäst jag ställer in lektionerna”, sa miss Moyes bittert. ”Så här kan vi inte ha det!” Hon gick iväg med bestämde steg och de andra följde med.
Amy stannade dock kvar för hon behövde samla tankarna. ”Först stjäl någon Helens häst, sedan får Chip sömnmedel som passar bäst för oss människor och Apple får något olämpligt i sig”, mumlade hon för sig själv. ”Det värsta är nog att det var Isadora som var målet! Hon och Apple är ju väldigt lika med undantag av pricken!” Hon ryste och sprang ut så fort hon kunde.
Lionel kom fram till henne med medlidsam min.
”Jag förstår om du tycker att det är obehagligt”, sa han.
”Ja, jag trodde att det var Isadora som blev skadad”, viskade Amy och för andra gången började hon snyfta. ”Jag var just där inne i rummet och t-tänkte att I-Isadora var målet!” Hon slog händerna för ansiktet och grät tyst.
Till sin stora förvåning kände hon hur en arm lades om hennes axlar och hon såg in i Lionels gröna vänliga ögon. Han log deltagande och sa:
”Det är förståeligt att du tycker det känns otäckt. Jag börjar också tycka det är obehagligt.”
Amy snöt sig och strök undan tårarna.
”Tack för omtanken”, sa hon. ”Jag tror jag åker över till mrs Dubois redan ikväll”, tillade hon. ”Följer du med?”
”Jag är ledsen”, sa Lionel. ”Jag måste göra andra saker, skolan du vet. Men du kan skicka ett mejl om du får fram något.” ”Visst”, sa Amy och försökte låta lugn, men hon kände sig besviken.


Klockan var fem över sju när Amy stod utanför mrs Dubois lägenhet och ringde på. Efter ett par sekunder senare öppnade mrs Dubois som log välvilligt.
”Åh, Amy, lilla vän!” sa hon. ”Vilken trevlig överraskning. Har du inte Lionel med dig?”
”Nej, inte den här gången”, svarade Amy och klev in. ”Jag kom hit för att prata med er om några saker.”
”Åh, du menar det som hände i sadelkammaren”, sa mrs Dubois. ”Ja det är förfärligt!”
Jag har inte ens sagt något, tänkte Amy förbryllat.
”Det stämmer”, sa hon. ”Hur visste ni det?” tillade hon.
”Åh, Lionels mamma ringde mig”, svarade mrs Dubois svävande. ”Jag kunde nämligen inte komma idag, för jag var tvungen att hjälpa en väninna till doktorn. Hon har ingen bil förstår du.”
”Åh, då har hon tur att ni ställer upp för henne”, sa Amy vänligt.
Ingen av dem sa något på ett tag.
”Visste ni att miss Moyes har blivit av med sin sömnmedicin?” frågade Amy i ett försök att komma vidare.
”Snälla lilla gumman”, sa mrs Dubois vänligt. ”Det sa jag ju sist du och Lionel var här. Jag såg flaskan på hennes skrivbord och hon lade det säkert i höet.”
”Men vi pratade med henne i tisdags”, invände Amy. ”Hon hade varit hos tandläkaren och det skedde innan Chip hittades! Hon berättade även att hon hade köpt medicinen på söndagen och då lade hon den i översta skrivbordslådan.”
”Tror du verkligen på det där?” Mrs Dubois annars så varma gröna ögon glimmade till av ilska och hon såg arg ut. ”Hon hade flaskan på bordet. Jag säger ju att Martha är falsk!” tillade hon. ”Hon har alltid varit svår att lita på.”
”Men snälla mrs Dubois”, bad Amy. ”Miss Moyes berättade att hon har haft svårt att sova och då köpte hon medicinen. Hon lade sömnmedlet i översta lådan så att ingen skulle ställa frågor.”
Mrs Dubois skakade medlidsamt på huvudet.
”Stackars flicka”, sa hon och tog Amys händer i sina. ”Du är söt, men också väldigt godtrogen. Martha ljuger för att rädda sitt eget skinn. Hon vill få dig att tro att hon har sömnproblem.” Hon harklade sig och tillade: ”Jag tror du får gå nu. Väninnan som jag hjälpte ska kanske ringa och jag behöver få prata i lugn och ro med henne.”
Amy insåg att hon inte kunde få fram något mer så hon sa god natt. Medan hon tog sig hem, undrade hon om miss Moyes verkligen ljög om sitt sömnproblem.
”Mrs Dubois verkar så säker på sin sak”, muttrade hon. ”Jag får prata med miss Moyes igen.”
Plötsligt ringde hennes mobil och utan att tveka svarade hon. ”Hallå?”
”Åh, hej Amy!” sa en obekant, hes röst. ”Det är Lionel.”
Amy kände hur hjärtat tog ett skutt.
”Åh, vad trevligt att du ringer”, sa hon. ”Hur gick grejen med skolan?”
”Bara fint”, sa Lionel. ”Jag ville bara tala om att mrs Dubois har rätt. Miss Moyes ljuger för att dölja sitt alibi. Mamma sa att flaskan stod på skrivbordet. Pappa sa att han såg miss Moyes bil innan ni kom till stallet.”
Amy blev fundersam över Lionels ord, för även han hade tvivlat på att miss Moyes skulle vilja skada hästarna. Melanie, Janice, Kate och Helen hade sagt samma sak.
”Nej, ledsen Amy”, sa Lionel plötsligt, ”men jag har ett viktigt prov i skolan imorgon så jag måste plugga. Men vi kan väl träffas på höloftet imorgon när du är klar för dagen? Jag vill gärna prata med dig i enrum.”
”Visst… jag kan nog komma över även om jag inte har ridlektion just då”, sa Amy.
”Bra! Kom klockan halv fyra.”
Innan Amy hann säga något mer blev det tyst i andra änden. Jag får väl berätta om samtalet med mrs Dubois i morgon. Men det känns som att han har bjudit ut mig på en dejt! tänkte hon och blev alldeles salig. Det kändes som om hon svävade på rosa moln när hon tog sig hemåt.
________________________________________________________________

Oj, Amy blev visst bjuden på dejt. Men så är hon ju blixtförälskad i Lionel och då släpper man tankarna på allt annat! Ni som läste "Quirrells första år på Hogwarts" vet hur det är!

Jag behöver ett shipnamn fort. Amonel eller Lioney

Superbra kapitel också!♥

Puh, vilken tur att det inte var Isadora som var skadad. Tycker jättesynd om Apple dock... Längtar till nästa!

Superbra!

Nej kära läsare, det här är inte någon tråd om godis och liknande. Det är ett nytt kapitel, men det kan bli spännande så bilderna visar vad ni kan ha för att ni inte ska bita på naglarna!
_________________________________________________________



Kapitel 10


När Amy kom hem dansade hon in i köket där hennes mamma satt.
”Värst vad du är på gott humör”, sa Amber vänligt.
”Ja, jag börjar bli klar med artikeln”, svarade Amy och tog ut en kopp för att göra te. ”Jag måste sticka till stallet halv fyra i morgon”, tillade hon.
”Jaså?” Amber såg förvånad ut. ”Du har ju inte lektion förrän på fredag?”
”Jag ska träffa… miss Moyes för att höra hur det är med hästarna”, sa Amy medan hon hoppades att det lät ärligt. ”Jag kommer hem innan fem, jag lovar.”
Amber log.
”Det låter bra”, sa hon och reste sig upp. ”Jag går och tvättar dina ridkläder så kan du byta om innan du åker dit, för jag vill helst inte att du går dit med dina andra skolkläder.”
Amy skrattade generat för hon hade ju varit i stallet med sina vanliga kläder ganska ofta nu.
”Tack mamma”, sa hon och kramade Amber innan hon smet in på sitt rum.
Det var tomt i rummet så hon tog fram sin dator och skrev ett meddelande till Lionel.
Jag pratade med mrs Dubois ikväll och hon verkar alldeles säker på att miss Moyes ljuger om sina sömnproblem. Hon påpekade även att hon såg att flaskan stod på bordet.
Hon tvekade om hon skulle nämna något om samtalet, eller om hon skulle vänta till imorgon.
Nej jag väntar tills han pratar om det själv, tänkte hon bestämt, jag vill ju inte skrämma bort honom.
Hon avslutade mejlet och stängde datorn för att sedan ta sig ett bad innan läggdags. När hon somnade, drömde hon att hon och Lionel red under månens sken.


”Jag tycker det här låter konstigt”, sa Helen.
Det var på morgonen och flickorna väntade på att deras lärare i engelska skulle komma.
”Vad menar du?” undrade Amy. ”Om du syftar på samtalet med mrs Dubois, håller jag med. Jag menar…”
”Jag tänker på att Lionel ringde dig”, avbröt Helen bestämt. ”På din mobil dessutom.”
”Ja, ni har ju inte ens bytt nummer med varandra”, sa Kate med låg röst.
”Hur fick han reda på det?” undrade Janice förvånat.
Amy bet sig i läppen för det låg något i det de sa.
”Han… han har väl sett mitt nummer i registret”, svarade hon undvikande. ”Vi var ju tvungna fylla i våra telefonnummer när vi började skolan.”
”Det verkar skumt att mrs Berry sa att hon hade sett flaskan”, sa Janice. ”Det Lionel sa låter konstigt.”
”Jag vet”, medgav Amy. ”Men det kan hända att det hans mamma sa stämmer. Jag kan ju fråga miss Moyes en gång till.” Ingen av de andra sa något på en stund och det enda som hördes var de övriga elevernas prat.
”Ja, om du måste gå”, muttrade Helen plötsligt, ”så bör du väl göra det. Men lova att du är försiktig!” tillade hon strängt.
”Jag lovar mamma!” skojade Amy.
Trots det bistra ansiktsuttrycket smålog Helen och gav henne en kram.


Så fort skolan var slut tog sig Amy snabbt hem och bytte om till sina ridkläder. Hon granskade sin egen spegelbild och log åt sina vita byxor och den mörkrosa kortärmade tröjan som fick henne att verka färgstark. Därefter tog hon sig snabbt till ridskolan. Amy småsprang till höloftet men blev förvånad över att Lionel inte var där.
”Lionel! Jag är här nu”, ropade hon.
Ingen svarade. Amy kikade ut på platsen där de brukade öva hopp med hästarna innan hon gick till stallet. Men Lionel syntes inte till någonstans. Amy letade överallt innan hon gick tillbaka till höloftet. Hennes första tanke var att klättra upp till övervåningen men hon avstod för tänk om Lionel kom just då. ”Amy”, ropade någon plötsligt. ”Kom ut och gå sedan till fönstret!”
Oj, han menade kanske inte inomhus, tänkte Amy medan hon fick en skrattattack. Det kan ändå vara skönt med lite frisk luft.
Med snabba steg tog hon sig till stället där hon hade blivit tillsagd att gå. Hon kände sig mer förväntansfull för varje sekund som gick.
Plötsligt hördes ett konstigt ljud ovanför henne. Amy tittade upp och alldeles försent såg hon hur en jättelik höbal föll ner mot henne och inom loppet av några sekunder skulle hon krossas under den.
________________________________________________________________

Hur ska det gå?! Hehe! Jag är en liten stygging som gör cliffhangers!

Waah, inte en så stor cliffhanger! Kommer ju knappt kunna sova innan nästa kapitel! Längtar ♥

Var du tvungen att göra en så stor cliffhanger. Jag vill kunna sova!!

Superbra♥

Jättebra!! Gud vad spännande!

Nu ska ni gullungar äntligen få ett till kapitel! Förra veckan blev det en riktig cliffhanger! Hoppas ni har kunnat sova ändå.
______________________________________________________________


Kapitel 11


Förlamad av fasa gav Amy ifrån sig ett skrik. Plötsligt kände hon ett grepp om midjan och drogs baklänges innan höbalen landade på marken.
”Tur att jag skulle förbi stallet och titta till hästarna”, sa en röst. Amy tittade upp och fick syn på Lionel.
”Du… du räddade mitt liv!” viskade hon. ”Tack!”
”Ingen orsak”, sa Lionel och hjälpte henne upp på fötter. ”Jag skulle just ropa på dig när höbalen var på väg mot dig.”
Amy ryste när hon tänkte på vad som kunde ha hänt.
”Jag blev stel av skräck”, mumlade hon skamset. ”Jag skulle ha hoppat åt sidan.”
”Anklaga inte dig själv”, sa Lionel bestämt. ”Jag tyckte att jag såg en människa däruppe. Han eller hon verkar ha gjort det med flit, kolla!” Han pekade mot fönstret och en svartklädd figur med huva syntes. Personen flydde iväg.
”Stanna här”, sa Lionel innan han rusade efter angriparen.
Amy såg hur både Lionel och angriparen försvann innan hon med darrande fingrar lyfte upp sin mobil för att få tag på sina vänner. Hon lyckades få tag på Janice och med svag röst berättade hon vad som hade hänt.
”Åh gode Gud!” utbrast Janice förfärat. ”Du kunde ha dött!” ”Jag… jag mår bra”, mumlade Amy men hon fick en gråtklump i halsen. ”Det var otäckt! Jag kunde inte ens hoppa åt sidan, så rädd blev jag! Om Lionel…” Hon avbröt sig när hon kände hur tårarna fyllde hennes ögon.
”Stanna där du är!” befallde Janice. ”Jag talar om det för de andra tjejerna så kommer vi på en gång”, tillade hon innan samtalet bröts.


Ett par minuter senare kom Lionel tillbaka med bister min. ”Den där typen hoppade upp på sin motorcykel”, morrade han. ”Jag hann inte ikapp honom eller henne, men jag lovar att jag ska klå den där människan!”
Amy snyftade bara till svar för hon kunde inte låta bli att tänka på vad som nyss hade hänt.
”Förlåt”, mumlade hon. ”Du måste tycka att jag är den fegaste personen i hela världen!”
Lionel lade en arm om hennes axlar och drog fram en näsduk. ”Du har all rätt vara ledsen”, sa han milt. ”Jag skulle inte heller bli så kaxig om jag var nära på att bli krossad. Låt tårarna rinna, det lättar.”
Utan att hejda sig slog Amy armarna om hans midja och grät tyst, samtidigt som hon andades in en svag citrusdoft från hans svarta skjorta.
”Det är bra. Jag är här”, sa Lionel tröstande samtidigt som han strök henne över ryggen. ”Kom med mig till fikarummet”, tillade han, ”så får du lite te. Jag ska även be mamma att ringa polisen.”


Amy kramade sin tekopp hårt när hon satt i ridlärarnas fikarum. Det hade gått femton minuter sedan hon kom dit och hon var fortfarande skakig. Steg hördes och Janice, Helen, Kate och Melanie stod i dörröppningen.
”Åh himmel!” utbrast Kate.
”Så obehagligt det måste ha varit för dig!” tillade hon med skälvande röst.
Melanie kröp upp i Amys knä och viskade:
”Tur att Lionel kom!”
”Jag håller med”, sa Amy och kramade sin syster hårt.
”Jag tror jag vill åka hem.”
”Det förstår vi”, sa Janice vänligt.
”Efter det här behöver du vila”, sa Helen. ”Mitt förslag är att du stannar hemma från skolan i morgon. Vi kan komma med läxorna”, tillade hon.
Just då kom Lionel in i rummet.
”Jag har ju glömt fråga varför du gick till höloftet”, sa han och satte sig bredvid Amy. ”Du har ju inte lektion förrän imorgon.” Amy stirrade på sina stövlar samtidigt som hon kände att hon blev röd i ansiktet.
”Efter att jag hade varit hos mrs Dubois, ringde mobilen och jag trodde att det var du”, mumlade hon. Med viss motvilja berättade hon hur det hade låtit.
”Jag har ju inte ens ditt nummer.” Lionel lät förbryllad.
”Någon låtsades förstås vara du!” utbrast Helen skräckslaget. ”Vilket kräk!” sa Kate och Janice i kör.
Amy svalde hårt och sa:
”Jag tror att det var samma person som knuffade ner höbalen mot mig!”
Tystnaden lade sig som ett lock över rummet och den kändes obehaglig för varje sekund som gick.
”Huvudsaken är att du inte blev skadad”, sa Lionel efter ett ögonblick. ”Jag föreslår att ni åker hem. Vi kan prata imorgon när det är ridlektion.”
De fem tjejerna lydde och gick sin väg.
Det här känns som en deckarroman, tänkte Amy med en klump i magen. Någon verkar tycka att jag snokar, men jag tänker inte låta mig skrämmas! Jag ska visa den där råttan att jag kommer att kämpa för hästarna och mina vänner!
_______________________________________________________

Tur att Lionel kom till undsättning! Undrar hur det ska gå.

Jättebra♥

Hur har din vecka varit förresten?