Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Supermegabra!!!!!!!

Menar du i det kapitlet? I så fall måste jag väl erkänna att jag tagit lite inspiration från Dumbledore. Men jag har alltid sett Flitwick som lite liknande Dumbledore. Båda är väldigt mäktiga trollkarlar som inte gillar att skryta om det. Båda är dessutom väldigt tydligt goda, och gör "vad som är rätt". Jag ser skillnaden mest som privilegium: Flitwick ser lite underlig ut, och måste bete sig lite mer korrekt för att tas på allvar, medan Dumbledore ser så allvarlig ut att han kan spexa lite utan att tappa det.

Nu kommer ännu ett jättelångt kapitel. Ni får jättegärna ge lite feedback. Framförallt om längden på kapitlen, som jag känner har varit lite för långa på sistone, men även om ni har några andra åsikter. Vill ni lära känna karaktärerna bättre, eller komma in lite mer på storyn; går det för fort eller för långsamt; vill ni ha mer beskrivningar eller mer saker som händer, etc. Vill ni inte skriva här går det självklart jättebra att uggla

Vi bröt också precis en trend - detta är ett helt och inte ett halvt kapitel! Tack till alla som läser, och jag hoppas att ni gillar även detta.

*******************************************

Kap. 6
Ett hopknycklat pergament

Astrid vaknade tidigt – tidigare än de andra i flickornas sovsal, i alla fall – och gick på tysta fötter nedför den filtbeklädda spiraltrappan som ledde till uppehållsrummet. Den stora, marmorbeklädda eldstaden flammade upp i samma stund som hon satte ned foten på golvet. Av ren nyfikenhet provade hon att lyfta foten igen, och elden dog omedelbart ned.

Fascinerad av upptäckten klev hon ned med båda fötterna på golvet och såg hur elden kastade sitt fladdrande ljus över uppehållsrummet. Precis mellan uppgångarna till sovsalarna, precis bakom en väldigt verklighetstrogen marmorstaty, så fanns ett mindre bibliotek i en rundad alkov. Astrid började läsa på bokryggarna. Där fanns allt från böcker hon kände igen – som ”Magins historia” – till väldigt förvirrande böcker ”Numret sju – en vektoranalys av numerologiska entiteter inom modern aritmantik”, som Astrid först utgick ifrån var skriven på ett helt annat språk innan hon insåg att det bara var väldigt komplicerade ord. Hon drog förstrött fingertopparna över böckerna medan hon slött följde efter med ögonen och tog in titlarna. Helt plötsligt kände hon något kallt under fingrarna. En tunn och svart läderinbunden bok med en stålram stack ut från raden av böcker. Det stod ingenting på ryggen. Hon plockade försiktigt fram den.

"En introduktion till legilimering"

Titeln var inte skriven utan inpressad, ungefär två millimeter djupt, i lädret på framsidan. Astrid tittade fascinerat på den och öppnade den försiktigt. Ett lager av dam yrde ut när den öppnades, och Astrid hostade till. Texten var skriven på spröda, gula sidor, och handstilen var elegant och prydlig – men dessvärre inte särskilt lättläst.

”Maxwell Barnett, den kända författaren bakom ’Guide till Avancerad Ocklumenering’, beskriver här på ett kortfattat sätt grunderna av legilimering. Legilimering är en konstart som vissa magiker aldrig kommer att lära sig, som vissa tycks lära sig utan att behöva anstränga sig och som för vissa kommer att kräva åratal av blod, svett och tårar för att ens behärska grunderna. Oavsett vilken kategori en magiker tillhör, så slutar inte svårigheten när en har lärt sig att behärska själva formeln. Legilimerings riktiga kraft framkommer inte förrän långt efter det att trollkarlen – eller häxan – har lärt sig att uttala legilimens korrekt: nej, legilimering handlar, först och främst, om två saker: kontroll, och psykologisk förståelse. Utan detta kommer ’legilimens’ knappast att ha någon eftersträvansvärd effekt-”

”Vad läser du?” hördes en nyfiken röst från bakom Astrid. Hon svängde runt där hon stod.
”Eh, jag vet inte, jag har inte riktigt kommit så långt-”
”Borde du inte läsa på inför trolldryckslektionen?” frågade Jeri, som såg nyvaken ut, med ett lätt förmanande tonfall.
”Jag satt uppe länge igår och har redan läst allt, typ. Kunde ändå inte sova.”
Jeri skrattade till. ”Inte jag heller. Jag satt och läste på om talmagi – vid Merlin vad jag längtar tills vi får läsa den kursen.”
Astrid nickade medhållande, trots att hon inte kände någon entusiasm alls. Till att börja med visste hon knappt vad det innebar, och för det andra så lät det inte direkt jättespännande.
”Legilimering? Du borde nog ställa tillbaka den där, innan rykten börjar spridas,” skrattade Jeri fram. ”Inte för att jag tror att du är legilimens, men, ja, ändå.”
Astrid rodnade lätt och ställde ifrån sig boken.
”Jag bara undrade vad det var för bok, och sen vad den handlade om,” försvarade hon sig.
”Nyfiken som en äkta Ravenclaw, minsann!” hördes Ivan från toppen av trappan. ”Jag och Dorian var på väg ned för att äta frukost – hänger ni med?”
”Visst,” svarade Jeri trött, och Astrid följde med när de gick. Dorian var en extremt intetsägande pojke: han hade inga utmärkande drag alls. Han var varken smal eller tjock, hans ögon var någonstans mellan grönt och blått, hans hår var ljusbrunt eller mörkblont eller någonstans däremellan och hans ansikte saknade tydlig struktur. Det var ett sådant ansikte man glömde bort direkt efter att man såg det. Han var också, noterade Astrid, väldigt tystlåten, och under vägen ned var det mest Jeri och Ivan som förde någon form av diskussion.

De var de första som kom ned till Ravenclaws långbord, men i samma stund som de satte sig ned så började frukosten dyka upp. Astrid bredde ett rostat bröd med smör och apelsinmarmelad medan Jeri började gå igenom schemat.
”Hmm, det verkar inte vara något alldeles för krångligt. Trolldryckskonst och trollformellära. Så länge man har läst borde det vara lugnt.”
Ivan stönade högljutt. ”Jag har inte ens öppnat böckerna.”
Dorian skrattade. ”Hur hamnade du i Ravenclaw?”
”Ingen aning. Hatten kanske tyckte att ni behövde någon med talang för quidditchlaget.”
”Ha,” utbrast Sofia, som dök upp bakom dem tillsammans med Ellina och Nicole. ”Snarare att vi behövde någon som kunde stärka vårt självförtroende.”
Ivan spelade sårad i ett ögonblick innan han också började skratta. Astrid log. Än så länge trivdes hon mycket bra i sitt elevhem.

Efter att alla var mätta och belåtna – lite för mätta och belåtna, tänkte Astrid som inte alls var van vid att serveras en obegränsad mängd delikatesser till frukost – så rörde de sig ned mot källaren där lektionen i trolldryckskonst skulle hållas. De mörka, lätt fuktiga korridorerna gjorde Astrid illa till mods, och hon var med ens glad över att hon inte sorterats in i Slytherin, som hade sitt sällskapsrum under jorden. Hon ryste.

Inom kort anlände de till ett fyrkantigt, enormt rum med långa, enkla bord. Rummet var välvt, byggt av stora stenblock, och det enda som tycktes hålla det uppe var de jämnt utplacerade pelarna. Rummet var lätt rökigt och mycket mörkt, och Astrid funderade för sig själv varför man valde att ha en lektion i ett rum där man knappt kunde läsa. Eleverna från Ravenclaw lade märke till att några elever från Hufflepuff redan var där, och slog sig ned vid borden på andra sidan. Kevin Blake, som Astrid mindes från tågresan, nickade åt henne, och hon log tillbaka. Kort efter dem trippade de sista eleverna från Hufflepuff in, och ungefär samtidigt klev Severus Snape in genom sidodörren och gick med raska steg fram mot katedern för att inleda lektionen.

Det tunna band som hon upplevde sig ha knutit med honom under dagen i Diagongränden var som bortsopat, och han hade uppenbarligen ingen större favoritism gentemot henne. Tvärtom ställde han frågor så fort hon var det minsta ouppmärksam, och det var ren tur att hon svarat rätt på de frågor hon redan hade fått – bezoar och gälgräs – och därmed undvikit Snapes nedlåtande kommentarer som han riktade mot alla som misslyckades med att komma på svaret.

Efter introduktionsföreläsningen delades de in två och två för att skapa en trolldryck som skulle motverka törst. Trots den uppenbara ironin i att koka upp fem liter vatten för att framställa en liten flaska törstsläckandeelixir, så satt alla elever i sina par – Astrid blev hopparad med Jeri – och krossade försiktigt bezoarstenar. Plötsligt hörde hon Ellina och Snape inbegripna i en hetsig diskussion.

”Det där är ju bara korkat,” utbrast Ellina. ”Vad spelar det för roll om jag använder en mortel? Är vi mugglare eller? Varför ska vi ens ha med oss trollstaven om vi inte får använda den?”
”Det skulle du veta om du hade öppnat boken,” svarade Snape, med en röst som dröp av både vrede och förakt. ”Tio poäng från Ravenclaw.”

På ett ögonblick blev rummet så tyst att man kunde höra en knappnål falla. Eleverna vågade knappt andas.

Det verkade dock inte röra Ellina i ryggen.
”Tio poäng från Ravenclaw? För att du är en dålig lärare?”, ifrågasatte hon irriterat.
”UT!” skrek Snape. ”Och ytterligare tjugo poäng från Ravenclaw.”
Ellina glodde argt på honom, men muttrade någon svordom Astrid inte riktigt kunde höra och stormade ut.

Resten av lektionen fortlöpte utan vidare diskussioner. När klockan äntligen ringde ut så gick alla eleverna försiktigt ut ur klassrummet. Snape såg fortfarande rasande ut.
”Bortskämda –”, utbrast Sofia irriterat. ”Vem bråkar med en lärare under den första dagen? Trettio poäng!”
De flesta eleverna verkade hålla med henne. Ivan ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Alltså, det var ju korkat, men jag fattar ändå. Jag vet inte om jag hade gjort det bättre. Och hon hade rätt – han var ingen vidare lärare.”
Astrid kände spontant att hon höll med honom, men valde att inte uttala sig. Jeri var uppenbarligen helt och hållet på Sofias sida. Den enda som eventuellt höll med Ivan var Nicole, men hon stod å andra sidan försjunken i tankar en bit bort och kunde lika gärna fundera över något helt annat.

På väg till trollformelslektionen så fick Astrid erkänna för sig själv att hon inte riktigt hade vant sig vid de rörliga tavlorna på väggarna. Hon funderade länge på vad de faktiskt var: var de människor som fångats i en tavla, eller var de bara avbilder av människor som en gång levat? Eller var de bara påhittade? Dessa tankar höll henne upptagen till dess att de stod framför trollformelsklassrummet, och i samma stund dog pratet om Ellina ned. När de smög in genom dörren satt Ellina redan längst bak i klassrummet, i hörnet, och antecknade febrilt i en stor, läderinbunden anteckningsbok. Ingen satte sig i närheten av henne, och de flesta tycktes tvärtom göra en poäng av att undvika henne. Astrid slog sig ned bredvid Ivan och Jeri, som tycktes inbegripna i någon totalt oförståelig och ointressant diskussion om vem den bästa slagmannen var i något som kallades för Puddlemere United, vilket fick henne att uttråkat sitta och vänta på att lektionen skulle sätta igång.

Sorlet omkring henne dog plötsligt ut, och hon insåg med ens att någonting hade hänt. Hon tittade snabbt upp från bordet och såg den korta professor Flitwick stega fram mot mitten av salen, där han klev upp på en trave böcker.
Han hostade kort.
”Välkomna, förstaårselever i Ravenclaw, till er första lektion i trollformellära.” Han tystnade en sekund.
”Nå, innan vi fortsätter så ska vi gå igenom vissa formaliteter, mm?”
Eleverna väntade tålmodigt.
”Då så. Till att börja med så kommer ni, till skillnad från er tidigare lektion i trolldryckskonst –” Flitwick stannade upp bara ett kort ögonblick, men Astrid kunde svära på att han sneglade åt Ellina. ”Nå, till skillnad från er tidigare lektion så kommer ni inte bara få, utan tvärtom behöva använda era trollstavar. Med det sagt så förväntas ni göra det enligt mina instruktioner. Vifta aldrig med era trollstavar utan att ha ett färdigt mål i sikte – om ni leker med dem kommer jag att göra avdrag, oavsett om ni tillhör mitt elevhem eller inte. Och av vad jag har hört har vi inte råd att förlora fler poäng,” avslutade han sardoniskt.

Ett stort antal av eleverna vände sig mot Ellina, som bara stirrade tillbaka med höjda ögonbryn.
”Nå, om jag bara kan ta närvaron lite snabbt så kan vi påbörja övningen sedan.”
Flitwick rullade upp en prydlig pergamentsrulle och räknade upp namnen, vilket för Astrid kändes som att det tog en evighet. Hon var både nervös och ivrig över att få börja. Detta var trots allt den första lektionen för riktig magi. Det var det här hon hade drömt om – inte trolldrycksläran som, även om intressant, mest kändes som att laga mat.

”Strålande, strålande. Alla här.” Flitwick såg något spänd ut. ”Idag ska vi gå igenom en lika fundamental – ehm, ja, grundläggande alltså – som användbar trollformel, framförallt för de av er som är lagda åt det latare hållet.” Flitwick avbröts av en skrattsalva från Ivan. ”Tack, herr Tjechov, jag är mycket glad att jag kunde roa dig. Nå, trollformeln – Accio – är en av de allra mest användbara i världen just nu, och det är också,” tillade han med en sardonisk ton, ”en av de säkrare att öva på. Ni ska få dela upp er två-och-två, men först skulle jag vilja få hit en frivillig som kan demonstrera trollformeln.”
Jeris arm flög upp bredvid Astrid och Flitwick nickade gillande. ”Mycket bra, unge herr Platt, mycket bra.”

Jeri trängde sig ivrigt förbi Astrid ut till mittgången och rörde sig fram mot Flitwick, där han stod på sin trave böcker. Flitwick knycklade ihop pergamentet som han hade läst närvarolistan ifrån.
”Om du vill vara vänlig att hålla denna i din utsträckta hand?” Han höll ut det hopknycklade pergamentet framför sig.

”Mycket bra,” fortsatte Flitwick när Jeri gjorde som instruerad. ”Titta noggrant nu. Vad ni behöver göra är att fokusera intensivt på bollen. När ni gjort detta, snärtar ni till med trollstaven mot bollen och säger accio!” Samtidigt som han uttalade accio så snärtade han till med trollstaven, och bollen flög raskt rakt in i hans lediga hand.

”Om du vill försöka, herr Platt?”
Jeri tittade på bollen och koncentrerade sig till den grad att Astrid såg hans panna veckas.
”Accio,” sade han försiktigt, men tydligt, och bollen vaggade långsamt över mot honom.
”Mycket bra första försök,” sade Flitwick gillande. ”Mycket, mycket bra. Lite väl försiktigt, men försiktighet är aldrig fel när man lär sig. Bättre att börja för försiktigt än för starkt – det är något ni alla kan ta lärdom av. Mycket bra, herr Platt. Så, om ni alla vill dela upp er i grupper om två, så kan ni sätta igång.”

Astrid lyfte på handen åt Jeri, men Ivan hann före. Astrid tittade sig omkring för att hitta någon ledig. Nicole och Sofia arbetade tillsammans, Dorian och Mikkel, den taniga rödhåriga pojken, pratade redan intensivt och Joanna och Angelica hade redan skapat sin pergamentboll. Hon svalde hårt och vände sig om.

Ellina log sarkastiskt tillbaka. ”Jag beklagar. Vad sägs om att sätta igång?”
Astrid visste inte riktigt hur hon skulle reagera. ”Ehm, jo, jag antar det.”
”Ehm? Är det så du inleder alla dina meningar?”
Astrid ignorerade det.
Ellina ryckte på axlarna.
”Okej. Har du gjort det förr?”
Astrid tittade förbryllat tillbaka.
”Nej?”
Ellina nickade bara. ”Jag antog det. Okej, okej.” Hon knycklade ihop en pergamentsboll. ”Försök.”
Astrid plockade upp sin trollstav. ”Accio,” sade hon försiktigt.
”Inte ’aksio’,” muttrade Ellina. ”’Akkio’. Det är från latin – inte italienska.”
Astrid pratade varken latin eller italienska, men försökte igen. Irriterad över Ellinas tonfall, snäste hon nästan när hon uttalade det nästa gång.

Bollen av pergament flög mot henne och träffade henne rakt i ansiktet. Ellina gapskrattade. Astrid kände ilskan bubbla upp i henne. Hon började verkligen tycka illa om Ellina.

Ellina stack in handen innanför rocken för att plocka fram sin trollstav. Astrid flämtade till. Framför henne höll Ellina i den mörkröda trollstaven som Astrid hade sett – och hoppats få – när hon provat ut trollstavar hos Ollivanders. Det orientaliska drakhuvudet var fortfarande lika fascinerande som hon mindes det.
”Vacker, eller hur? R-”
Astrid avbröt Ellina direkt.
”Rödek, tretton och en halv tum, drakhjärtesträng. Rätt flexibel.”
Ellina visslade till förvånat.
”Stämmer. Accio!” ropade hon till och fångade sedan vant upp bollen med den andra handen.
”Trollstavar är lite din grej?” frågade hon sedan Astrid.
”Inte direkt, men, ja, jag provade den där, eller en likadan i alla fall, hos Ollivanders.”
”Ah. Tur att den inte passade dig då – min gick sönder dagen innan jag skulle åka, så vi fick skynda oss förbi Ollivanders precis innan tåget. Missade det nästan, men den här passade mig perfekt.”
”Har du… har du använt magi innan?”
Ellina tittade sig konspiratoriskt omkring.
”Vi får väl inte göra det egentligen, men, ja, alltså… Mina föräldrar har lärt mig en del, och man ser ändå inte att det görs där vi bor. Alla använder magi hela tiden. Så, ja, det fungerar. De flesta renblodiga gör så, man pratar bara inte om det.”
Astrid nickade eftertänksamt.

”Vad har du för stav?”
”Silverlind,” svarade Astrid. ”Med testralhår.”
”Oj, snyggt. Dyrt,” fortsatte hon vilket gjorde att Astrid fick en förvånad blick.
”Fröken Prince, fröken Shane – vill ni vänligen fortsätta med övningen?”
Flitwick tittade strängt på de två flickorna. Astrid log förnärmat, och de satte omedelbart igång med att skicka bollen fram och tillbaka. Ellina fortsatte att ge Astrid tips om hur hon skulle hålla staven, rätta små fel i uttalet och hur hon skulle kunna styra bollen till sina händer istället för att bara fånga den när den flög mot hennes ansikte. Vid slutet av lektionen insåg Astrid att hon kunde göra det nästintill perfekt.

Och att Ellina inte var så hemsk.

Superbra! Längtar till nästa kapitel!

Jättebra!!!! När jag såg att det var någon som hade skrivit i denna tråden trodde jag först att det bara var en kommentar, men jag brukar alltid kolla ändå, och jag blev jätteglad när jag såg att det var ett nytt kapitel.

SUPERBRA ÄLSKAR HUR BRA DU SKRIVER!!!

FÖR
BÄST

Ursäkta men det här är en fanfiction tråd du borde skriva det här Off topic

Haha, det har hon! Även i 15+ forumet och något annat. Jaja, varför inte liksom

Tack för övrigt till er alla för all pepp man får! Ni är awesome!

Jag tror tyvärr att jag inte kommer att kunna uppdatera förrän nästa vecka, för jag måste verkligen fokusera på min uppsats nu och få ihop ett första utkast. Hoppas ni har lite tålamod

Under tiden får ni jättegärna skicka in förslag eller kritik antingen i tråden eller via uggla. Det blir alltid roligare att skriva när man vet vad (och vilka!) ni gillar och varför ni gillar det (eller dem), så att säga

Ser framemot nästa del! ♥

Haha, tack så mycket för att du möjliggjorde att jag kunde posta den då!

Dåså, här kommer nästa kapitel - varning, låååångt, men det är ju helg trots allt

Kapitel 7
Den inre synen

”Jag är inte sur – jag förstår bara verkligen inte vad du ser i henne,” sade Jeri med en nästan irriterande lugn röst.
Samtalsämnet Ellina hade dykt upp igen – för den åttonde gången under den senaste veckan – och Astrid suckade djupt där hon satt vid det långa frukostbordet.
”Jag håller med,” sade Ivan, ”jag försökte till och med försvara henne i början, men hon är ju helt omöjlig att ha att göra med.”
”Hon är inte så farlig – och hon är jätteduktig-”
”Det är skillnad på att vara en bra magiker och att vara en bra vän, Astrid,” flikade Ivan in. ”Du måste lära dig förstå den skillnaden.”
”Vad menar du?” frågade hon irriterat tillbaka.
”Alltså, det spelar ingen roll, men bara för att Ellina är duktig och jobbar hårt betyder det inte att hon är en bra vän.”
Astrid funderade över vad Ivan sade ett kort ögonblick. Hon suckade högljutt. ”Aja, det spelar ingen roll,” avslutade hon. ”Jag gillar Ellina, och jag bryr mig inte om vad andra tycker om henne.”

En kort tystnad lade sig över gruppen. Astrid spenderade den med att titta ned i sin tekopp. Bladen i den nästan helt tomma koppen hade bildat klumpar i botten och Astrid såg, överraskande nog, något som påminde om en katt och en orm.
”Vad knäppt," muttrade hon. "Tycker du inte att det här ser jättemycket ut som en katt och en orm?” frågade hon Jeri, som satt bredvid henne, och Ivan sträckte sig över bordet för att titta.
”Jag vet inte – lite kanske? Jo, kanske. Nog,” svarade Jeri. ”Är det där är öronen? Äsch, jag vet inte.”
”Ser ut som teblad,” föreslog Ivan med ett roat tonfall.

En arm greppade tag i Astrids axel bakifrån.
”Du ser,” andades en drömmande röst ut bakom henne. ”Du har den inre synen.”
Astrid hoppade till och vände sig förvirrat, och lite skrämt, om. En medelålders kvinna med en lång, grön batikfärgad klänning och stora, runda glasögon stod och tittade på henne med en dimmig blick.
”Fröken… Hmm… Fröken Prince.” Kvinnan talade i en släpande, viskande röst. ”Vill du snälla följa med?” Hon log uppfordrande mot Astrid, men Astrid tyckte mest att kvinnan såg obehaglig ut när hon gjorde det. Av rädsla för att ställa till en scen i onödan nickade hon dock bara, och följde efter.
Medan de gick fortsatte den till synes smått förvirrade kvinnan att prata. ”Har du några siare i familjen?”
”Inte vad jag vet,” svarade Astrid samtidigt som hon reste sig upp från bordet.
”Underligt, underligt… Jag känner… en stark aura som utstrålar från dig… Du har en stark kontakt till andevärlden… Hmm, och tekoppen, katten och ormen… En vän kommer förråda dig, men vänskap kommer att vara nödvändigt för det som komma skall...” Den drömmande rösten fortsatte medan de gick mot det långa honnörsbordet i änden av hallen.

”God morgon, Minerva,” sade den underliga (och, tänkte Astrid, kanske lite påverkade) kvinnan när de nådde bordet där den stränga häxan som var Gryffindors elevhemsföreståndarinna satt och smuttade på sitt te.
”Professor Trelawney,” svarade McGonagall med en kort nick och en halvt dold bister min.
”Har du sett Filius eller Dumbledore?”
McGonagall höjde ett ögonbryn och snörpte på munnen. ”Jag trodde det var du som var sierskan här. Nå, de är nog här när som helst. Vad gäller det? Jag tvivlar på att fröken Princes öde är så ödesdigert att hon inte kan tillåtas att äta upp sin frukost,” muttrade hon med en torr röst och en illa dold avsmak.
Innan Trelawney kunde svara så steg Dumbledore in i hallen.
”Professor Dumbledore, har du tid ett ögonblick?” frågade professor Trelawney.
”Självfallet, Sybill, självfallet. Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Jag vill att fröken Prince ska påbörja sina studier i spådomskonst redan i år.
Astrid blev tagen med överraskning och lyckades knappt hålla tillbaka ett kraxande läte.

”Är det något överhängande som gör att hon inte kan vänta till sitt tredje år?” frågade McGonagall med en avmätt och nonchalerande röst.
Dumbledore svarade något mer diplomatiskt. ”Jag skulle nog vilja våga påstå att de flesta förstaårseleverna har alldeles tillräckligt att läsa som det är, Sybill.”
”Hon har gåvan, professor, gåvan! Den inre synen, det andliga ögat. Hpn ser redan järtecken! Jag kan känna det, Albus, så tydligt.”
”Jag tvivlar inte på din förmåga, Sybill, men du måste erkänna att McGonagall ställer en relevant fråga. Varför är det så brådskande?”
Trelawney såg smått förvirrad ut, som on hon tyckte att det var någonting självklart.
”Men professor, spådomskonst är inte som talmagi eller örtlära. Det kan inte läras ut som ett skolämne – allt vi kan göra är att hjälpa eleverna att utveckla sin egen talang. Ministeriet förstår inte det. Hennes gåva är fantastisk, och den kommer att slösas bort om hon ska bli indoktrinerad av alla professorer som inte förstår sig på den andliga världen med en massa förutfattade meningar om saker som ’sant’ och ’falskt’.”
McGonagall himlade med ögonen.
”Du menar att de har lärt sig att tänka kritiskt," svarade hon och snörpte på munnen.
Astrid, som kände sig smått stött av att hon utelämnades ur konversationen som uppenbarligen handlade om henne, stampade nervöst med ena foten.
McGonagall fortsatte. ”Du måste ändå inse, Albus, att det finns en anledning till att spådomskonst inte förläggs under det första året. Unga elever är alldeles för påverkansbara-”

”Tack så mycket, Minerva,” avbröt henne Dumbledore. ”Ni har bägge fört fram era åsikter. En sak som ni båda verkar ha förbisett är dock att undersöka vad eleven i fråga önskar.”
Dumbledore tittade rakt på Astrid, som nervöst tittade tillbaka från under sin svarta lugg.
”Har du något intresse för spådomskonst?” frågade han i en mjuk röst.
”Jag… jag vet inte,” svarade Astrid ärligt. ”Jag vet ingenting om det.”
Dumbledore log tillbaka. ”Självklart inte – hur skulle du kunna det? Nå, om du känner att du kan sätta din tilltro till professor Trelawney så gör jag också det.
”Får jag… Får jag försöka på prov?” frågade Astrid, osäker på om detta var något hon verkligen ville, men samtidigt nyfiken på vad det kunde innebära.
”Hmm… Klokt förslag. Jag ser inga problem med det, om inte du gör det, Sybill?”
”Inga,” svarade den leende kvinnan.
”Jag tror att detta är en mycket dålig idé, Albus,” svarade McGonagall med en förebrående röst och en mun som var så tunn att den bara såg ut som ett streck i hennes ansikte.
Dumbledore log tillbaka. ”Det kan det mycket väl vara, min kära Minerva. Men för att återgå till viktigare saker så tror jag bestämt att det är dags för frukost.”

När Astrid återvände till sin plats så såg hon resten av gruppen med Ravenclaws förstaårselever resa sig.
”Kom igen, Astrid,” sade Jeri, ”vi måste skynda oss till svartkonstlektionen!”
Astrid slet upp sina böcker från bordet och följde direkt efter de nästan springande eleverna, som samtliga tycktes ha glömt bort tiden.

Innanför dörren stod vad som såg ut som en mycket tanig, vessleliknande man.
”Trettiotvå sekunder sena. Sätt er.”
Astrid gick nervöst in och satte sig ned bredvid Jeri, med Ellina på andra sidan om sig.
”Jag är Jordan Santortini. Jag brukade undervisa på ministeriet och har utbildat de flesta aurorer av de som nu är aktiva.” Hen pausade och spottade på golvet. ”Ministeriet tror att allt är bra nu, på grund av den där Potter. Hah. Det är nu vi behöver fler aurorer. Nå, förhoppningsvis ska jag kunna lära er ett och annat, i alla fall.” Hen kisade ut över bänkraderna. ”Ni kan lämna era trollstavar i fickorna. Idag kommer vi att gå igenom teori.”
Ellina stönade högljutt.
”Något att säga…?”
”Varför kan vi inte göra något praktiskt? Vi lär väl knappast-”
Jordan Santortini tittade på henne med ett leende. Helt plötsligt drämde hen näven i bordet så att pergamentsrullarna flög iväg. ”Det räcker!” skrek hen ut så att fönstren skakade. ”Jag tramsar inte med elevhemspoäng. Du kommer snart lära dig att det bästa sättet att försvara sig mot svartkonster är att veta hur – och när – man ska prata.”
”Men-”
”Petrificus Totalus!”
Professor Santortini drog ut en kort, kolsvart trollstav och pekade den rakt mot Ellina medan hen ropade ut trollformeln. Ellina blev helt spänd i hela kroppen, och rätades ut där hon satt, så att hon låg diagonalt lutad mot ryggstödet. Varenda muskel tycktes spänd, och det enda som rörde sig var hennes pupiller som hjälplöst for fram och tillbaka. Hela klassen drog efter andan och rätade på ryggarna, rädda för att bli nästa mål.
”Nå, hen kan få röra sig när jag har pratat klart. Låt detta bli en läxa för er allihop.”

Santortini höll upp sin trollstav för klassen. ”Almträ, nio tum, mycket böjlig. Drakhjärtesträng. Någon som kan förklara vad för sorts trollstav det är?”
Jeri räckte upp handen.
”Du, med det blå håret,” sade hen istället och pekade på Nicole, som satt längst bak i klassrummet och tycktes försöka göra sig osynlig.
”Almträ paras ofta ihop med ägare med gott självförtroende och mycket karisma,” svarade hon med en mycket tyst röst. ”De är kända för att vara väldigt exakta, och det sägs att det är det träslaget som ger upphov till minst misstag. De brukar ses som väldigt sofistikerade. Att den är böjlig tycks peka på att den tillhör någon som gör vad som krävs för att uppnå sitt önskade mål, och drakhjärtesträng är det mest neutrala – och kraftfulla - kärnmaterialet och lämpar sig väl för det mesta.”
Santortini nickade. ”Korrekt. En poäng till Ravenclaw.”

”Nå, får jag se din trollstav?” frågade hen och höll ut handen mot Sofia Lafayette, som satt längst fram i klassrummet bredvid Dorian.
”Ebenholts?”
Sofia nickade.
”Mycket bra. Vad är ebenholts styrka?”
”Förvandlingskonst?”
”Korrekt. Men de är också effektiva för användningsområden inom stridsmagi. Inte ovanliga hos en auror.” Han harklade sig. ”Kan någon förklara vad det innebär?”
Jeri sträckte upp handen.
”Herr Platt?”
”Tack så mycket, professor. Det innebär att när denna trollstav används för att kasta stridsmagi eller förvandlingstrollformler, så kommer den att förstärka trollkarlen – eller häxans – kraft.”
”Magikerns.”
”Va?” frågade Jeri förvirrat.
”Magikern. Vi använder inte binär könsuppdelning på det sättet i mitt klassrum. Men ja, det förstärker magikerns kraft.”

”Någon som kan svara på vem som är den kraftfullaste magikern i modern tid?”
”Du-Vet-Vem”, sade Ivan vilket lockade ett och annat skratt, och till och med Santortini drog på munnen, men det var ett känslokallt leende.
”Ja, jag vet vem. Men om du syftar på Voldemort,” sade hen, vilket fick flera av eleverna att dra efter andan, ”så tvivlar jag starkt på det. Han besegrades av ett spädbarn, trots allt.”
”Grindelwald?” föreslog Sofia.
”Antagligen mäktigare än Voldemort,” erkände Santortini, ”men även han blev besegrad, om än kanske inte på grund av styrka. Det är en bra gissning. Men,” fortsatte hen, ”den mäktigaste magikern är nog, trots allt, Dumbledore. Är det någon som kan gissa varför?”
Astrid räckte försiktigt upp handen.
Santortini nickade åt henne.
”På grund av sin trollstav?”
”Korrekt!” utbrast hen. ”Och det är samma trollstav som Grindelwald hade innan. Den beryktade fläderstaven.”
Medan hen talade tycktes hens ansikte anta en mjukare, rundare form och hen började tala med en ljusare ton.

Jeri flämtade till. ”Du är en genuflux!”
Professor Santortini höjde på sitt nu något tunnare ögonbryn. ”Det stämmer.” Hen suckade när hen såg allas oförstående blickar runt om i rummet. ”Att jag är genuflux innebär att jag inte tillhör en av de binära könskategorierna. Är det någon som vet vad binär innebär? Ja, Nicole?”
Nicole tittade upp med ett blygt leende. ”Binär innebär att det bara finns två alternativ – man är antingen det ena eller det andra.”
”Exakt. Om man tror att kön är binärt, så innebär det att man tror att det bara finns ’pojke’ och ’flicka’ – eller ’man’ och ’kvinna’, om man så vill. Det är så klart fullständigt befängt. Vad vi kallar ’pojke’ och ’flicka’ är bara något vi har bestämt oss för. Vi hade lika gärna kunnat dela upp människor som blå- eller brunögda, och det hade varit en lika meningsfull skillnad som ’pojke’ eller ’flicka’.”
Santortini suckade. ”Jag,” sade hen med eftertryck, ”är varken man eller kvinna - eller kanske både och, och lite mer utöver det. Att vara genuflux innebär att ens könstillhörighet hela tiden förändras. Det kan ske baserat på humör, hormonbalans, månens position och vad-vet-jag. Ingen vet riktigt vad orsaken är. Men ja,” tillade hen med ett nu distinkt kvinnligt utseende, ”jag är genuflux. Det innebär att ni använder pronomet ’hen’ för mig, oavsett hur jag - för stunden - ser ut.” Hen log generat och viftade med sin trollstav mot Ellina, som, utan att säga ett ord, kunde börja röra sig igen och, efter att precis ha lyckats fånga stolen innan hon gled ned på golvet, slappnade av där hon satt. ”Då var det avklarat. För att återgå till lektionen…”
Hen plockade upp ett pergament från katedern som låg kvar trots hens tidigare utbrott.

”Fläderstaven, alltså. Som Platt förklarade förut så har alltså de flesta stavar ett fåtal styrkor, som gör att vissa trollformler blir starkare på grund av staven. Detta innebär, dessvärre, att andra magityper ofta blir svagare. En trollstav av ebenholts kommer aldrig att producera en lika exakt trollformel som någon som använder en trollstav av exempelvis, som min egen, alm. Den kommer inte heller att vara lika snabb som en trollstav av rödek, eller lika bra på skyddsmagi som en trollstav av rönn.”
Hen pausade kort.
”Det finns dock ett undantag. Fläderstaven. Fläderstaven förstärker all form av magi. Det är, utan tvekan, den mäktigaste trollstaven i världen, och den tillhör, just nu, Albus Dumbledore. En stor anledning till att Hogwarts var säkert under Voldemorts tid var att Dumbledore hade den staven. Den skrämde Voldemort.”
Hen sänkte rösten.
”Det ryktades faktiskt, förr i tiden, om att Voldemort planerade att stjäla den. Jag vågar inte ens spekulera i vad som hade hänt om han hade fått tag på den, men det är mycket möjligt att vi idag hade levt i en mycket, mycket annorlunda värld.”
Hen skakade på huvudet samtidigt som hen började förändras igen, och antog mer androgyna drag.

Lektionen fortsatte i samma mönster, med att de diskuterade olika träslag och vad de var kända för, samt vilka svagheter de hade. Astrid kämpade febrilt med att nedteckna allting, men kände att hon missade ungefär hälften. Det var med en suck av lättnad som hon hörde klockan ringa ut.

”Astrid!” En glädjesprudlande röst bakom henne som bara kunde tillhöra en person fick henne att vända sig om.
”Hej Sara,” svarade hon med ett leende.
Den korta prefekten log ett strålande leende.
”Jag har inte sett dig sedan ceremonin! Den var intressant, för övrigt. Jag trodde inte att du skulle vara en hattdröjare. För att vara ärlig så var jag övertygad om att du skulle hamna i Hufflepuff, det kändes verkligen som det…” Hon skrattade till kort.
”Nå, hur trivs du i Ravenclaw?”
”Bra, tror jag. Jag tror att det var ett bra val. De är väldigt studiemotiverade, och jag behöver verkligen all hjälp jag kan få,” fortsatte hon och tänkte tillbaka på den gångna timmen där hon fått kämpa för att hänga med i Jordan Santortinis långa utläggningar om trollstavar.

”Förresten är det där andra gången jag hört ordet hattdröjare,” noterade Astrid uppmärksamt. ”Vad innebär det, egentligen?”
”Aha, ja, en hattdröjare är någon som det tar längre än fem minuter för hatten att sortera in. Oftast för att de passar så bra in på flera olika elevhem. Vad sade den till dig?”
”Ärligt talat förstod jag verkligen inte. Den bad mig tänka på massa konstiga saker, och sen mumlade den mest för sig själv. Något om att släppa garden – men jag förstod inte vad den menade,” lade Astrid till med en axelryckning. ”Inget intressant, lovar!” fortsatte hon med ett leende.

”Konstigt,” sade Sara, ”den förra hattdröjaren vi hade fick veta mer om vad hatten tänkte. Nå, det spelar väl inte så stor roll, kanske. Hur som helst, jag ville bara säga hej. Jag måste till ett prefektmöte – sååå tråkigt – men jag hoppas att vi ses snart. Jag ska till biblioteket ikväll för att hålla i en studiecirkel för några Hufflepuff-elever, med deras artiklar om det brittiska ministeriet. Du ska också göra den, va? Om inte dina klasskamrater i Ravenclaw blir sura får du jättegärna komma förbi. Vi börjar efter middagen, i biblioteket,” fortsatte hon med ett leende, ”och du är jättevälkommen.”
Astrid log tillbaka.
”Tack,” sade hon lättat, ”jag ska försöka komma förbi!” lovade hon.

Hon sprang snabbt ikapp Jeri och Ivan – Ellina verkade ha försvunnit direkt efter lektionen – och dök in i deras diskussion.
”Nästa vecka?” frågade Ivan med ett okynnigt leende. ”Äntligen!”
”Vad är det som händer?” frågade Astrid.
”Vi ska ha kvastlektion nästa vecka! Hah, då ska ni få se,” tillade han skälmskt. ”Har du flugit någon gång?”
Astrid skakade på huvudet.
”Då kommer jag och Jeri flyga cirklar runt dig,” fortsatte han med ett skratt.
Jeri var något grå i ansiktet, men upprätthöll ett leende. Astrid noterade att han inte var riktigt verkade vara så längtansfull som han försökte ge intryck av.