Vägen till döden [THG]

Jag stod i torget nu. Mitt bland massa folk. Pappa och Alice hade kommit nu. De stod längre bort från mig. Jag tittade på Alice som såg rakt på mig. Jag tvingade fram ett leende.
Det kommer gå bra, mimade jag åt henne. Hon log svagt. Knappt märkbart men ändå. Ett gällt visslande ljud hördes från mikrofonen och en kvinna från huvudstaden skulle prata. Men jag lyssnade inte på hennes löjliga babbel om hur glad hon var över att vara här och hur otroligt spännande det här skulle bli. Strunt prat. Det fick mig att må illa över att se hur glad hon såg ut när hon stod där. "Nu ska vi dra ut en av damernas lott.", sa hon glatt och förtjust. Jag blängde på henne när hon, sakta sträckte ner sin hand i den enorma skålen med lappar. Hon fick tag i en och drog hastigt upp lappen. Hon tittade förundrat, nästan förvånat på publiken. "Visst är det spännande!", utbrast hon och vecklade sedan upp lappen omsorgsfullt men glatt.
Jag vågade inte titta upp längre så jag såg ner på mina smutsiga skor och blundade sedan. "Clary Miller!", ropade hon.
Det var som om någon slagit mig rakt i magen. Det ekade i mitt huvud. Clary, Clary Miller....Miller. Clary Miller. Clary Miller. Jag hade fortfarande ögonen stängda och huvudet nerböjt. "Kan någon ta upp flickan?"
Jag kände hur luften försvann och jag föll ihop.


Det var svart men det kändes som om jag åkte en karusell som åkte runt och runt. Jag ville komma ifrån mörkret. Upp till verkligheten. Hur hade jag hamnat här? Jag kämpade med att röra mig, uppåt. Med ett ryck vaknade jag upp i ett ljust rum.
"Hon är vaken!", sa en välbekant röst. En röst som jag skulle känna igen var som helst. Det var Marc. Min bästa vän.
Jag tittade upp. Hans rufsigt bruna hår och djupblåa ögon. Marc! Han log bistert mot mig, glädjelöst. "Clary, vi är påväg till huvudstaden.", hans röst var låg, som en viskning.
Jag tittade mig om. Vi var i en tågvagn. Med mat och lampor, och saker som jag inte visste vad det var för något. Sedan kom jag ihåg, slåtter dagen. "Det blev jag... Men du? Du också?", viskade jag. Det var omöjligt att jag och min bästa vän skulle bli årets deltagare. "Jag var frivillig för killen. Jag var tvungen att åka med, kunde inte tänka tanken på att du skulle åka till huvudstaden själv utan att se hur du mådde eller vad som skulle hända. Jag vill hjälpa dig!", sa han sorgset. Jag blängde ursinnigt på honom och ställde mig upp.
"Vad tänkte du på din idiot?", skrek jag. Han ruskade på huvudet. "På att försöka skydda dig så gott det går! Du är min bästa vän!", skrek han tillbaka. Jag sträckte fram händerna!
"Hur tror du jag känner nu? Nu känns det som om det är mitt fel att du är här! Jag valde inte att du skulle följa med! Du kunde ha levt vidare! Ska vi båda dö nu?", sa jag och satte mig ner igen och ångrade att jag blivit arg på honom.

Braaaaaaaaa!! ♥ ♥

SUPER BRAAAAA!!!! ♥ ♥

Jättebra kapitel! ♥

OTROLIGT!!!!!! ♥

Charlie

Den rysliga men ändå sträva luften söker sig in till mina lungor. Alla flickor log, ända upp till öronen. De var alla glada att slippa spelen, jag förstod dem. Men detta var mitt öde, det var meningen att jag skulle vara med i spelen. Jag rätar på ryggen och försöker visa att jag inte är rädd, men innerst inne är jag. Rädslan blandat med sorg väcker inom mig och får mig att vilja rymma från stadion, rymma från verkligheten.

Vandringen från publiken till scenen kändes som en evighet eller en lång tyst minut som varade förevigt. Kvinnan som hade dragit upp mitt namn ler mot mig och hennes glittrande ansiktskräm strålar mot mig.
I mitten av publiken ser jag dem, min mamma och pappa. Min pappa står med armarna runt om mamma som gråter i hans famn. Han kollar mot mig och våra blickar möts, även i det starka solljuset ser jag att han gråter tunna och små tårar och min mammas gråa hår ligger som ett paraply mot hans tårar, varför hade jag ens tänkt så? Varför hade jag ens trott att det här var mitt öde? Hur kunde jag vara så dum?

"Nu dags för pojkarna" säger damen och gör några lustiga rörelser med händerna innan hon sträcker ner handen i pojkarnas glaskub.
"Pojkarnas representant är...Carl corlett", säger hon med sin pipiga röst. Jag visste vem han var.
Han hade aldrig känt kärlekens varma skydd runt om han och han hade aldrig fått kärleksfulla kramar. Han bodde i utkanten av distriktet i ett slitet barnhem, rykten sa att han blev lämnad vid barnhemmets dörr och modern hade sprungit iväg mot huvudstaden. Med de tunna och lealösa armarna efter sig kommer han upp på scenen. Hans bruna och lockiga hår spretar åt alla möjliga håll och den gråbruna kavajen han har verkar vara flera storlekar för liten. Han ler inte, visar inga tecken om han är glad, ledsen eller förvånad.
Även om han hade haft en hemsk barndom hamnade han här, med den rika och bortskämda ungen som jag är.
Även om det gjorde ont i hjärtat visste jag att om jag skulle behöva döda honom, skulle jag göra det. Jag skulle göra allt för att komma tillbaka till min familj.


TACK SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ MYCKET ATT NI LÄSER, NI ÄR BARRRAAAAA BÄÄÄÄST!!! ♥

Så sjuuuukt bra på att skriva!!♥

Bääääst, som vanligt ♥

BÄSTIGT!