En mugglare i Slytherin

Fantastiskt är det enda jag kan komma på,

Superbra

Ni är bäst! Det är allt jag har att säga! ♥

---
Kapitel 8: Förolämpningar

”Det här året kommer att bli det tuffaste året hittills på Hogwarts” sade McGonagall när hon stod framför oss på lektionen i förvandligskonst. ”I slutet av det här skolåret kommer ni ha er GET-examen. Det betyder att ni kommer få jobba extra hårt och det ni får som resultat på proven kommer att avgöra er framtid. Ni kommer också få ha yrkesrådgivning med er elevhemsföretåndare”.

Efter den muntra introduktionen skulle vi försöka förvandla en nåldyna till en igelkott.

Jag tyckte det gick hyfsat för mig, jag lyckades faktiskt efter några försök att förvandla min nåldyna till en igelkott.

Det gick inte lika bra för Crabbe och Goyle. Goyle lyckades spränga sig nåldyna i tusentals bitar (stackars nåldyna/igelkott) och Crabbe smälte sin (stackars stackars).

Det gick lite bättre för Pansy, men inte mycket. Hennes nåldyna vägrade bli en igelkott, men den fick ben. Såg helkul ut, en nåldyna med ben som sprang omkring på bordet för att undkomma Pansys trollstav. Hon försökte dock träffa den ändå men missade grovt och gav istället bordet taggar, som spetsade Daphnes rosa igelkott (och hennes egen nåldyna). Stackars stackars igelkott som blev spetsade av ett bord.

Trots att vi förlorade massa poäng (på grund av Crabbe, Goyle och Pansy, dumma idioter) så tyckte jag att det hade varit en bra lektion. Rolig i alla fall.

Nästa lektion: Dubbeltimme i trolldryckskonst.
Den lektionen hade vi med Gryffindor. Då hoppades jag få en chans att prata med Harry, Hermione och Ron.

Ingen av gryffindorarna hade kommit när vi kom till fängelsehålorna där vi skulle ha vår lektion.

”Jag undrar vad vi ska få göra idag?” sade Blaise, en mörk kille som också gick i Slytherin. Jag tyckte han hade ett lite högdraget sätt. ”Och jag undrar hur många poäng han kommer att dra av Potter och resten?” han flinade.

De andra Slytherinarna flinade också. Det var nio stycken med mig. Draco Malfoy, Vincent Crabbe, Gregory Goyle, Blaise Zabini, Pansy Parkinson, Daphne Greengrass, Millicent Bulstrode och Theodore Nott. Fast Theodore stod inte med oss, han stod för sig själv en bit bort från oss med det mörka håret hängandes framför ögonen.

”Varför skulle han dra poäng från dem?” undrade jag.

”För det är gryffindorarna såklart” sade Pansy överlägset. Jag kunde nästan se hur hon idiotförklarade mig i sin hjärna. Eller ja, om hon nu hade en. Fast det tvivlar jag starkt på.

”Öh… jaha, förklarar ju mycket” sade jag, men innan någon annan hann svara dök gryffindorarna upp. När man talar om trollen.

När de såg oss slutade de prata tvärt och blängde på oss. Och jag hade en känsla av att det var mig de stirrade på speciellt.

Jag såg att också slytherinarna blängde tillbaka med hatiska blickar. Alla utom Theodore, han verkade vara helt i sin egen värld.

”Bra, stanna där ni är” sade Draco med hånfull röst. ”Jag vill inte att ni kommer närmare så vi smittas av era loppor, de kan ni gärna få behålla själva”
Alla slytherinare skrattade.

Jag såg chockat på Draco. Hur kunde han säga nått sånt? Fast han kanske hade en bra andledning? Av någon anledning trodde jag inte det.

”Ta det bara lugnt Malfoy” sade Hermione och flinade. ”Vi skulle aldrig komma så nära dig, vi vill ju inte riskera att kvävas av den där hemska parfymen du har, vad är det för nått? Kattpiss?”

Nu var det gryffindorarnas tur att skratta.

”Käften smutsskalle” fräste Draco. Alla slutade skratta och såg istället rasande ut. Harry och Ron såg ut att vilja slå ner Draco där och nu.

Smutsskalle. Ordet ekade i mitt huvud.

Utan att vara medveten om det började jag långsamt backa bort från Draco och slytherinarna.
Hermione såg på mig med menande blick, ’vad var det jag sa’.

Jag skakade på huvudet. Ville inte veta.

Då öppnades dörren till klassrummet.

”Vad pågår här?” frågade Snape kallt och såg på oss.

”Granger förolämpade mig Sir” svarade Draco.

”Jaså det gjorde hon…” han såg kallt på Hermione. ”Fem poäng från Gryffindor”

”Men professorn…” började Harry argt.

”Inga men Potter, om ni inte vill bli av med fler poäng” avbröt Snape.

Han vände sig om och gick in i klassrummet och eleverna började följa efter.

Jag såg att Draco flinade triumferande mot Hermione och Harry innan han gick in.

”Jag måste prata med er efter lektionen” viskade jag till Hermione när vi gick in. Hon nickade kort och gick bort och satte sig med Harry och Ron.

Själv visst jag inte vart jag skulle sitta. Jag ville inte sitta bredvid någon av slytherinarna just nu, men jag kunde inte sätta mig bredvid en gryffindorare heller, det skulle bli fel. Dessutom var jag inte särskilt bra kompis men någon av dem.

Det slutade med att jag stod som ett fån i dörröppningen utan att veta vad jag skulle göra.

”Miss Fox” sade Snape och avbröt min dystra tankegång. ”Om du inte vet vart du ska sitta föreslår jag att du sätter dig bredvid Mr Malfoy”

Jag nickade. Jag ville inte alls sitta bredvid Malfoy. Inte efter vad han hade sagt till Hermione.

”Men professorn, jag sitter ju här” utbrast Pansy.

”Då får du flytta på dig” sade Snape kort.

”Men…”

Snape gav henne en irriterad blick och det räckte för att få tyst på Pansy och få henne att flytta på sig.

Jag suckade tungt. Jag hade hoppats på att Pansy skulle vara så envis att hon fick sitta kvar där och jag fick sitta någon annanstans.

Men tydligen inte.

Draco log mot mig är jag satte mig ner bredvid honom. Jag log inte tillbaks.

Snape började lektionen på samma muntra vis som McGonagall – med en lång föreläsning om att det här läsåret skulle bli ett helvete.

Jag misstänkte att alla lärare tänkte berätta det för oss. Och jag hade inte fel.

Efter en plågsamt lång lektion i trolldryckskonst var det äntligen dags för lunch.

Men innan det var jag tvungen att prata med gryffindorarna.

”Ni kan gå före, jag kommer snart” sade jag till Draco och de andra.

”Hittar du tillbaks då?” sade Draco och såg tvivlande ut.

”Jadå, det är lugnt. Jag måste bara göra en sak”. Jag log, på vad jag hoppades var ett lugnande sätt.

Tydligen funkade det, för de lämnade mig själv.
Men Draco såg bakåt på mig flera gånger när de gick därifrån. Jag vinkade och log lugnande mot honom. Till slut var jag ensam, tills Harry, Hermione och Ron kom ut från trolldryckssalen.

”Vad ville du prata om?” frågade Hermione tvärt.

”Jag…” började jag. Hon lät så otrevlig att jag helt kom av mig. Harry och Ron stod bakom henne och blängde på mig.

Plötsligt blev jag arg. Varför var de sura på mig? Jag hade inte gjort något fel. Det var inte mitt fel att sorteringshatten hade placerat mig i Slytherin. Och det var inte mitt fel att Draco hade kallat henne smutsskalle.

”Varför är ni så sura på mig?” fräste jag irriterat. ”Jag har inte gjort er någonting”.

De såg chockade ut av mitt utbrott. Men nästan genast blev deras miner sura igen.

”Du umgås med Malfoy!” utbrast Ron argt. ”Och du hamnade i Slytherin”

”Det är väl för fan inte mitt fel! Jag kunde inte precis välja”

”Jo, det kunde du” sade Harry plötsligt.

”Va?”. Jag stirrade misstroget på honom.

”Ja, jag gjorde det” sade han. ”Sorteringshatten ville placera mig i Slytherin också, han sa att jag kunde bli stor där, men jag ville inte. Så då placerades jag i Gryffindor istället”. Han ryckte på axlarna som om det egentligen inte spelade någon roll var han hade placerats.

Jag stirrade på honom, och det gjorde även Ron och Hermione.

”Harry, varför har du inte berättat det här för oss tidigare?” frågade Hermione chockat.

”Jag ville inte berätta, det kändes som om det var något som bara jag behövde veta”

”Men varför berättade du det för mig då?” frågade jag. Ilskan hade runnit av mig i samma stund som Harry öppnade munnen. Nu var jag bara… ja, jag vet inte. Hungrig i alla fall.

”Jag tyckte du behövde veta, att du hade en chans att välja ändå” svarade han.

”Lite sent påtänkt nu” muttrade jag.

”Kanske det, men nu vet du i alla fall”

”Men det var väl inte det här du ville prata med oss om antar jag?” sade Hermione.

”Nej, just det, tack för du påminde mig” sade jag och log. ”Jag vet att det verkar konstigt, men jag trivs faktiskt i Slytherin”. De gav mig skeptiska blickar. Jag ignorerade det.

”Men som ni vet tycker de inte de mugglarfödda…”

”Precis! Hur kan du då umgås med dem?” utbrast Ron.

”Låt mig tala till punkt”.

”Okej, förlåt, fortsätt”

”Och jag fick ett råd av sorteringshatten innan den ropade ut vart jag skulle höra hemma. Det var: ’berätta inte för någon i ditt elevhem att du här mugglarfödd’. Och nu förstår jag vad den menade. Så jag ville bara be er att inte berätta för någon att jag kommer från en mugglarfamilj”

Jag såg bönfallande på dem.

”Jag vet inte…” började Ron.

”Var inte dum Ronald” sade Hermione. ”Självklart ska vi inte berätta för någon”. Hon log mot mig.

Jag log lättat tillbaks.

”Och ni skulle kanske också kunna säga till Neville och Ginny att hålla det för sig själva?” sade jag.

”Visst, det kan vi göra” log Harry. ”Men din storebror då?”

”Jag pratar med honom” sade jag.

”Okej, bra”

”Kan vi gå och äta nu?” utbrast Ron plötsligt. ”Jag är utsvulten”.
´
---

Nu börjar det hända saker! Hoppas ni tyckte det var bra, kram!

Yay, kapitel! Jättebra, jag känner på mig att det kommer bli krångligt för stackars Artemis. Hoppas Draco har en finare sida som han kan få fram istället, det har ju verkar så :3

Superbra!! Jag älskar verkligen den här ff'n.
Den har på 6 (kanske närmare två..) kapitel blivit till en av mina favoriter på mugglis.

Awsome!

Jättebra ju!

Jättebra!!

Super!

Tack så mycket för era kommentarer!

---
Kapitel 9: Första veckan

Efter en ganska obehaglig lunch där mina nya slytherinkompisar – om jag nu kan kalla dem det – frågade ut mig om var jag hade varit, så lyckades jag hitta min bror.

”Apollon!” ropade jag när jag fick syn på honom. Han var med Fred och George. Jag sprang fram till dem.

”Vad vill du?” undrade han irriterat. Jag stirrade på honom. Vad var det med folk idag?! Alla var jätteotrevliga och sura.

”Vafan är det med dig nu då?” fräste jag.

”Vad är det med mig?” utbrast han. ”Det är du som hamnade i Slytherin och umgås med Malfoy, inte jag”

Jag bara glodde på honom. Han var min storebror, hur kunde han säga något sådant?

”Hur kan du hacka på Malfoy? Du känner honom inte ens”

Nu hade elever börjat stanna runt omkring oss i korridoren. Jag svalde.

”Jag trodde du skulle vara stolt över mig, vilket elevhem jag än hamnade i” sade jag sen. Jag vände mig om och började gå därifrån.

”Vänta Artemis!” ropade Apollon plötsligt. Jag vände mig hoppfullt om.

”Jag hade varit stolt över dig, vilket elevhem då än hade hamnat i, förutom Slytherin” sade han lågt. Jag bara stirrade på honom.

”Det elevhemmet är ruttet, helt igenom. Och jag trodde aldrig du skulle hamna där, du hör inte hemma där…”

”Tyst!” skrek jag. Apollon ryggade förskräckt undan.

”Var bara tyst”, bad jag. ”Nu hamnade jag i Slytherin och det finns inget varken du eller jag kan göra någonting åt det, så du får helt enkelt acceptera mig som jag är!”

”Men du är inte som de..!” protesterade han.

Jag tystade honom med en gest, sedan vände jag mig om och gick därifrån.

Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Jag svalde irriterat och pressade tillbaks tårarna.

Jag fick inte börja gråta nu, inte när det var så mycket folk runt omkring. Och dessutom hade jag en lektion om tio minuter.

-

Resten av veckan var väl okej. Eller om jag ska vara ärlig som var den ett helvete.

Eller lektionerna var väl bra, intressanta. Förutom försvar mot svart konster, spådomskonst och örtlära.

Försvar mot svartkonst-läraren, professor Umbrige, måste vara en av djävulens utsända demoner. Trots den gulliga luddiga rosa koftan – som fick en att vilja spy – var hon nog världens mest elaka människa. Och lektionen var urtråkig.

Det enda vi fick göra var att läsa en bok som skulle göra mer nytta som brasved än läromedel. Och dessutom skulle vi inte få använda våra trollstavar överhuvudtaget under alla lektioner. När jag fick reda på det fick jag lust att kasta den dumma boken i huvudet på henne.

Jag kan inte påstå att spådomslektionen var bättre.
Den här läraren var kanske inte elak, men hon var helt knäpp. Hon förutspådde att jag skulle dö tidigt alldeles ensam och deprimerad. Jag tänker då inte fortsätta med spådomskonst.

Tyvärr kunde jag inte välja bort örtlära. Det måste vara det värsta jag varit med om.

Örtlära var definitivt inte mitt bästa ämne. Möjligtvis mitt sämsta. Den där dumma växten ville äta upp mig. Jag lovar, den hatade mig. Hur nu en dum växt kan hata någon?

Men jag svär, handen på hjärtat, den ville döda mig.

Det slutade med att det var vild strid i växthuset mellan mig och växten. Jag använde en spade att slå bort tentaklerna som försökte strypa mig. För det fick jag en utskällning av professor Sprout och poängavdrag. Hon sa att det var en ömtålig växt och trodde inte alls på mig när jag sa att jag bara var självförsvar och att den dumma växten försökt döda mig. Jag hatade redan örtlära.

Efter den veckans lektioner valde jag att fortsätta med vård och skötsel av magiska djur, forntidarunskrift och talmagi.

Så den delen av veckan hade väl varit okej, men den andra delen hade varit något av ett helvete. Alltså den privata, eller när det inte var lektioner och så.

Apollon hade inte pratat något mer med mig sedan vi hade bråkat. Och jag hade börjat undvika slytherinarna. Ända sen jag hade sett hur vidriga de var mot Hermione och andra mugglarfödda. Inte bara mugglarfödda förresten, utan alla som de tyckte var mindre värda.

Jag dunkade frustrerat huvudet i bordet där jag satt i biblioteket. Det hade bara gått en vecka in på terminen och jag hade redan problem upp över öronen.

Och läxor också för den delen. Därför hade jag spenderat största delen av veckan i biblioteket. Där kunde jag hitta allt jag behövde till mina läxor och så slapp jag träffa någon jag inte ville träffa.

Jag suckade djup och la huvudet på boken. Klockan var kvart över elva och det var söndag kväll.

”Hej Artemis” sade plötsligt en röst bakom mig.

Jag flög upp med huvudet från boken och vände mig om med trollstaven i handen.

”Ta det lugnt” sade Draco och höjde händerna. ”Ledsen jag skrämde dig”. Han sänkte de händerna igen och satte sig ner bredvid mig.

”Draco” sade jag kort och vände mig mot boken igen.

”Artemis” sade han igen och viftade med handen framför mitt ansikte för att få min uppmärksamhet.

Jag lyfte irriterat huvudet igen och såg på honom. ”Ja?”

”Kan vi prata?” undrade han.

”Vi pratar nu om du inte har märkt det” svarade jag spydigt. Jag kände inte för att vara trevlig.

Han blängde på mig.

”Kan vi prata ostört någonstans?” förtydligade han och såg sig om.

”Jag tycker det inte är så mycket folk här”. Jag hade ingen lust att gå någonstans, speciellt inte med honom, och så var jag tvungen att göra klart min läxa i trollformellära.

”Tror mig, det finns fler här som lyssnar än du tror”. Han ställde sig upp. ”Kommer du?”

Jag suckade igen och smällde igen boken jag höll på att läsa.

”Okej, jag kommer” sade jag och ställde mig upp och försökte pressa ner mina böcker och papper i min väska. Han log mot mig.

Jag följde efter honom tills vi kom till en tom korridor.

”Så vad ville du?” sade jag. Jag kunde inte hjälpa att jag lät sur.

Han vände sig om och såg på mig.

”Vi måste prata…” började han.

”Okej, det fattar jag, annars skulle vi väl inte vara här” sade jag och himlade med ögonen.

”Du behöver inte vara spydig” sade han och blängde på mig. Sen vände han sig om och såg ut genom fönstret. Där ute lyste fullmånen över den förbjudna skogen.

”Nä, för det är väl ditt jobb” muttrade jag. Han hörde mig inte.

Det var helt tyst i hela slottet och utanför hoade en uggla.

”Du har börjat undvika oss” sade Draco efter ett tag. Han vände sig mot mig igen. ”Varför? Har vi gjort något?”. Trots att han sa ”vi” förstod jag att han menade ”jag”.

”Nä…” började jag. Sen ångrade jag mig. Varför kunde jag bara inte säga som det var?

”Eller jo, jag gillar inte att ni kallar folk för smutskallar” sade jag trotsigt och väntade på hans reaktion.

”Men…” han såg förvånat på mig.

”Inga men, om ni vill att jag ska umgås med er, får ni sluta reta folk, även gryffindorarna” sade jag bestämt. ”I alla fall när jag är med”.

”Okej, visst, jag lovar att försöka” sade han.

”Tack” sade jag, log och gav honom en kram. Jag vet inte varför jag gjorde det, det kändes bara rätt.

Han stirrade chockat på mig när jag släppte honom. Han harklade sig.

”Men jag kan inte lova att de andra ska sluta retas” sade han sen.

”Okej, men det är i alla fall bra att du inte gör det”. Jag log mot honom igen.

Han log tillbaks.

”Vi kanske ska gå tillbaka till sovsalarna nu, innan Filch hittar oss” sade Draco och flinade.

”Okej, det är nog bäst” sade jag och flinade också.

Vi tog oss tillbaka till uppehållsrummet utan några större missöden.

---

Jag har inte helt nöjd med Artemis och Dracos konversation, men jag orkade inte göra något åt det. Hoppas ni gillade det ändå!