Boken utan namn

Ella01 Är den här fortfarande igång? Vore tråkigt om du slutat ♥ *hoppas*

Hoppas med!

Tack, just nu har jag ingen vidare skrivar lust. Ska åka iväg... Hoppas ni fortsätter bevakar även om det kommer ta lite tid för mig

( Jag är ju inte som du Plorran)

Ella01 Det är lungt ♥
Jag tänker fortsätta bevaka :d

Tack, ♥

Tack själv för en bra historia. ♥

Tack, här kommer ett nytt kapitel!!! Hoppas ni gillar! Tagga gärna andra personer!

Tror detta är kapitel 5 va? Skriver på mobilen så jag vet inte riktigt


Kapitel 5 - Diagongränden

“Pappa varför får inte jag följa med?!” James stod i dör öppningen och såg besviken ut.
“Snälla James, du och jag var där förra veckan”, sa Mark ock suckade.
“Men”, sa han motvilligt.
“Inga men. Du följer inte med och punkt slut.”
Vi hade bestämt att vi skulle ta oss till Diagongränden för att handla alla
nödvändiga saker till vårt första skolår.

Vi gick på gatan i London och plötsligt sa Mark till oss att gå in i en pub som hette “Den läckande kitteln” Det var en mycket liten pub, vi vandrade emellan borden och kom fram till en tegelväg. Jag såg på Rose men hon tittae inte på mig. Mandy knackade på vägen samtidigt som hon räknade.
“Nu ska vi se”, mumlade hon och fingrade på några stenar. Sedan knackade hon tre gånger i väggen. Tegelstenen vickade till och det dök upp ett litet hål i vägen. Om man kollade in kunde man tydligt se en väg slingra sig fram och försvinna långt där framme.
“Välkommen till diagongränden ungar”, sa Mandy. Vi klev igenom hålet som åter förblev en tegelvägg.

Det var en lång gränd med olika affärer. Jag såg en affär där det stod ‘Kittlar - I Alla Storlekar!’ Lite längre bort fanns en skylt där det stod: Eelops Ugglemarknad. Hela tiden gick det familjer fram och tillbaka på vägen.

“Tjejer ni kommer behöver kittlar”, sa Mandy och kollad på listan.
“Och trollstavar”, fyllde Mark i.
Vi gick in i affären där det såldes kittlar. Vi köpte en varsin kittel i tenn och gick vidare. När vi gick skulle gå till Olivanders fick plötsligt Rose en blick som vägrade släppa ugglemarknaden. Hon gick som förtrollad mot marknaden och stannade vid en mörk brun uggla. Jag sprang efter henne och kollade på
“Visst är det finna?” frågade plötsligt en dam i femtioårs åldern. “Kom så ska jag vissa er.” Vi följde efter henne och kom fram till bordet längst bort. Där stod en snö vit uggla och kollade på oss med sina stora sorgsna ögon.
“Detta är Drowdy, stackaren har varit här i flera år nu. Jag kan inte ha kvar honom”, sa dammen och log sorgset mot oss med sina havs blåa ögon. “Vill ni ha honom?”
“Menar ni allvar?” frågade Rose häpet. Hennes ögon var fulla av iver och glädje.
“Självklart”, sa hon och log. “Bara ni tar han om honom ordentligt.”
“Ja tack, jätte gärna”, sa Rose och drog mig i armen. “Kom! Vi måste fråga pappa.”

Efter Marks och Mandys tillåtelse hade vi köpt den snövita ugglan Drowdy och den bruna. Den vita var min och den bruna blev Rose’s.
Jag och Rose gick i förväg mot Olivanders och pratade om våra husdjur.
“Tänk att vi fick honom gratis”, sa jag och kollade på Drowdy. “Vad ska du döpa din till?”
“Fred kanske... Då kan man kalla honom Freddy. Du Saturna, vilket elevhem tror du att du kommer hamna i?” frågade Rose. “Jag tror att jag kommer i Gryffindor
eller kanske Ravenclaw.”
Efter vad jag hade hört av Rose och James de senaste dagarna hade jag förstått att Slytherin var ett elevhem som man inte ville hamna i. Hufflepuff för de goda och givmilda, Gryffindor för de modiga och Ravenclaw för de smarta. Jag vet att jag var rätt smart men kanske inte tillräckligt. Modig var jag inte, men rätt så snäll.
“Kanske Hufflepuff”, sa jag fundersamt. I min mage kände jag en stickande känsla av oro. Oro över att inte hamna i samma elevhem som Rose, bli ensam och övergiven.

Dagen började gå mot sitt slut och vi hade bara en sak kvar att uträtta. Uträtta och uträtta, en sak till att göra. Vi skulle få lite mat i magen. Vi gick in på ett litet café och beställde varsin macka med skinka och ost.
“Har ni köpt allt som stod på listan?” frågade Mandy medan hon tog en tugga på sin macka.
“Jadå, vi har fått med allt mamma. Du behöver inte vara orolig.”
Rose tog en tugga på sin macka samtidigt som hon petad bort en bit paprika som hade fastnat mellan tänderna. Mark gned sig på hakan och funderade.
“Tänka sig, listan såg lika dan ut när vi var unga Mandy. Eller lite annorlunda kanske, på vår tid var det förbjudet att ha katter på skolan. Tydligen är det inte så längre”, sa Mark och kollade på pappret han höll i handen.
“Pappa! Låt bli, den är min!” fräste Rose och slet pappret ur handen på honom.

När vi kom hem satt James och Hugo ute på trappen. Hugo var James kompis och var hemma hos oss så gott som hela tiden. Man kunde tydligt se att de satt där för Hugos ljusa kalufs lyste som en sol, där de satt. De sken upp när de såg oss.
“Hallå!” Ropade Rose över gården.
“Tja!” utropade Hugo och spottade ut tuggummit på marken. “Hur var det?”
“Rätt okej”, sa jag. Det var konstigt med Hugo varje gång han var i närheten blev jag nervös och varm. Och när han log kändes det som om jag skulle svimma.
“Rätt okej? Det var fantastiskt”, sa Rose och knuffade till mig.
“Vill någon ha ett tuggummi?” frågade Hugo och räckte fram påsen med minttuggummin mot mig. Jag sträckte mig fram för att ta ett när jag råkade snudda vid Hugos hand. Som om jag hade lagt handen på en varm platta ryckte jag bort handen. Hugo kollade konstigt på mig och jag sträckte mig snabbt fram och tog ett tuggummi.


Läsare:

Plorran
Julia Ginny Potter
noorkuu
Husmusen
Pandizz
Miss Will
HP sås?
Harry .P
liljan

Åh, det är jättebra ♥
Tänk bara på att kolla igenom

jättebra ♥♥♥!!!

Bra ff!!!!!