When you're gone. [Drarry]
Forum > Fanfiction > When you're gone. [Drarry]
Användare | Inlägg |
---|---|
Alma123!!
Elev |
ny läsare! jättebra!
"Man måste väl inte ha en belöning att se fram emot för att kämpa? Att ha kämpat kan väl vara belöning nog!" -Sagt under HP-eventet Riddikulus 2013. Enda gången jag backar är när jag tar sats! 6 okt, 2013 20:23 |
Freddelito
Elev |
Omg YES we enjoyed it 83 Vad fint när Drarry pratar ^^ but how dare romione bete sig sådär?! Euw... Längtar efter en flashback från den där kvällen (alltså när Harry får en) och efter mer ♥
9 okt, 2013 17:59 |
Isabelle Granger
Elev |
Fortsätt! Det här är ett hot! ( )
19 okt, 2013 21:56 |
AlexZz
Elev |
Working on it! Vet bara inte om jag ska bryta mönstret totalt och ha ett Ron-kapitel nu... Cos why not? XD
What do you guys think? . . 19 okt, 2013 22:03 |
Isabelle Granger
Elev |
19 okt, 2013 22:15 |
Elma00
Elev |
20 okt, 2013 13:53 |
Selma...
Elev |
30 okt, 2013 12:02 |
AlexZz
Elev |
Kapitel 7:
But life without you, I don't know. ”Jag kan inte fatta att du inte gjort slut med honom än! Fattar du inte att om du är med mig kan du inte vara med honom!” Säger Hermione ursinnigt och drar irriterad det plattade håret ur ögonen. Ron förstår inte riktigt varför Hermione plattar sitt fina yviga hår, även om hon allt som oftast klagar på hur yvigt och förfärligt det är kan det väl inte vara alltför illa? Ron tycker det liksom passar henne. Det var ungefär som när hon under föregående år råkat ut för en förbannelse när någon yngre kille som heter Colin Kr...Krevi eller något sådant och hans kompisar lekt med olika förbannelser och förtrollningar så hennes tänder börjat växa med en rasande fart. Hermione hade lite utstående hartänder innan och när Madam Pomfrey ordnade tänderna så lät Hermione räta ut dem och göra dem lite mindre... liksom. Ron förbannar nästan sig själv för att ha pikat henne för dem... förutom att hon blivit så mycket snyggare utan de där hartänderna. Annars hade han helt klart förbannat sig själv, och vem skulle klandra honom? ”Men jag...” Börjar Ron till sitt försvar. ”Är jag inte viktig för dig längre? Du sa att du älskade mig, inte Harry! Du lovade att du skulle göra slut med honom så snart som möjlilgt!” Fortsätter Hermione och Ron försöker lugna henne. Det är inte direkt diskret att prata om sådant här mitt i korridoren. ”Jag ska, jag ska!” Svarar Ron och viftar avvärjande med händerna. ”Varför inte nu?” Frågar Hermione bistert. Ron låter blicken falla till golvet och låter den försöka leta efter något att fästa blicken på. Tyvärr hamnar Hermiones fötter inom synfältet och den ena håller just nu på och stampar otåligt. ”Ehm... jag tänkte...” Mumlar Ron tyst och lite väl osäkert. ”Vad tänkte du, Ron?” Frågar Hermione frustrerat. ”Jag gör slut med dig om du inte gör det med Harry, Ron.” Ron sväljer. ”Ja, jag fattar, jag fattar. Men jag tänkte göra det ikväll. Jag vet ju inte var han är.” Säger Ron och han känner hur den där sugande känslan av dåligt samvete dyker upp. Han känner Harry, han vet var han är. ”Inte senare än ikväll.” Säger Hermione bestämt och skyndar iväg. Ron överväger att ropa på henne eller springa ifatt henne... men han gör ingetdera och går åt andra hållet. Ron vandrar planlöst i skolan och finner sig plötsligt i en korridor i närheten av Gryffindor-tornet. Han hade faktiskt gått ut till quidditchplanen för att se om Harry var där, men han var inte där. Fast Fred och George hade sagt att han inte ens varit på planen under dagen. Vilket betyder att Harry troligen gått tillbaka till uppehållsrummen. ”Läser du den?” Frågar en röst som Ron inte riktigt kan placera. ”Japp.” Harry! Rons udda lycka när han hör Harrys röst blir snabbt utbytt mot ren och skär ovilja till att gå vidare... så han stannar och gömmer sig vid en rustning. Det är tyst en halvsekund, kanske mer, från Harrys och vem nu den andra är tills; ”Det är en bra bok, men jag måste sticka. Golven behöver inte precis vattnas.” Säger den andra rösten som Ron fortfarande inte kan placera men känner igen, vilket är jäkligt irriterande i hans mening. Ron hör steg och trycker sig automatiskt mot väggen men rafsar klumpigt upp en bok från sin väska och lägger den framför ansiktet på honom. Stegen rör sig förbi honom och Ron kikar över bokryggen och hamnar nästan i chocktillstånd när han får syn på en dyvåt Draco Malfoy. Malfoy, den populäraste killen i hela skolan, snackade just med Harry Potter, en av de minst kända på skolan. ”Du, Weasley, ett tips är att ha boken rättvänd.” Säger Draco som utan förvarning står framför Ron och Ron själv stapplade bakåt men slog i väggen istället. ”Inte upp och ner.” Fortsätter Draco med en menande nick på Rons felvända försvar mot svartkonster-bok. ”Jag... eh...” Mumlar Ron och känner hur han blir helt röd. ”Ta det lugnt, det är inte straffbart att inte kunna läsa.” Pikar Draco snett leende och Ron möter hans blick. Draco har aldrig riktigt tyckt om honom, förståeligt eftersom Ron och han är i separata elevhem och separata quidditchlag. Det var en naturlig fientlighet, även om Ron försökte att inte låtsas om vad som än dolde sig under ytan. ”Aja, måste vidare. Antar att vi ses, Weasley.” Säger Draco och går vidare. Ron följer honom med blicken och inser först nu att Draco viskat. Varför? Ville han inte att Harry skulle höra honom? Varför inte det? Varför pratade Harry ens med Draco? Oförklarligt så börjar det bubbla av avundsjuka i Rons bröst... ologiskt men sant. Ron stänger boken, lägger ned den i väskan och går vidare. Harry står och packar ned lite saker. Man ser att Draco varit där iallafall. Det är liksom vatten i en liten pöl på ett ställe och så är det massa pulver överallt. Harry tittar automatiskt upp och får syn på Ron och Ron kan se hur han liksom mulnar till. ”Hej.” Säger Ron och Harry vänder blicken mot sin väska igen. ”Hej.” Hälsar Harry mumlande till svar. ”Jag måste prata med dig.” Säger Ron, det liksom far ut och Harry stelnar märkbart till. ”Jag.. öh...” Försöker Ron börja. ”Jag...” försöker Ron igen. ”Du och Hermione har ett förhållande.” Svarar Harry mumlande. Ron tittar upp på honom och ser förvånad ut, hade Hermione berättat? ”Ja, precis. Så, jag gör slut med dig. Men vi kan fortfarande vara vänner.” Ron ler lite, det är fejkat. Han kan inte förklara det men det känns ungefär som att någon slitit ut en stor bit av hans hjärta och lämnat ett hål där, varför gjorde han det här? ”Fattar.” Säger Harry och man märker att det är ett framtvingat svar, tar sin väska och rusar iväg. Ron står helt enkelt kvar, vad annars ska han göra? Det har börjat mörkna vid det här laget och Ron sitter numera i fönstret som Harry satt i förut. Stirrar ut som om han var med i en dålig B-film och pianomusiken just ska sätta igång. Ungefär då kommer Hermione förbi med Ginny. ”Jag kommer snart Ginny.” Säger Hermione till den ett år yngre Ginny som nickar och går vidare samtidigt som Hermione går fram till Ron. ”Har du gjort slut med honom?” Frågar Hermione och Ron nickar kort. ”Åh, vad bra!” Säger Hermione och ler lite, fast det lägger inte Ron märke till. ”Hermione.” Säger Ron med en dov ton och Hermione nickar fortfarande leende. ”Jag gör slut med dig också.” Fortsätter Ron och håller blicken fastklistrad vid fönstret. Men han kan fortfarande se en vag spegelbild av Hermione som blir helt bestört. Sedan arg. Ron är rätt säker på att om hon hade haft chansen skulle hon slagit till honom. Nu stormade hon bara iväg så stegen måste ekat över hela slottet. Det var också nu Ron kände den största skillnaden mellan Harry och Hermione. När Harry försvunnit kändes det som ett stort hål dök upp. När Hermione försvann... kände han ingenting. Ingenting alls. . . 12 nov, 2013 22:40 |
Isabelle Granger
Elev |
Spännande mer
12 nov, 2013 23:16 |
Freddelito
Elev |
13 nov, 2013 07:56 |
Du får inte svara på den här tråden.