En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Superdupermegabra!
Vad jag gillar mest med historien är ALLT!

Jättebra!!!!!!!!

ALLT är bra! Man kan inte få nog. Man suger i sig vartenda ord men längtar ändå efter mer!

Fett bra! *bevakar*

Kapitel 12- Two different conversations
Scorpius
Sitter helt ensam i biblioteket. Rose och Albus är på den där middagen och vart Ivan och de andra är vet jag inte. Men jag behöver lite tid för mig själv. Ligger efter med skolarbetet. Mamma blir inte glad om mina betyg är dåliga. Och när mamma är arg, blir pappa arg och när pappa är arg är det bäst att springa och gömma sig under en sten. Inte för att han skulle göra något drastiskt. Som att slå mig t.ex. Men han kan stå och skälla och hota med att skicka mig till farmor och farfar. Vilket jag inte är så förtjust i eftersom de inte är världens roligaste personer. Jag vänder blad i boken från örtläran. Professor Longbottom är inte den strängaste med betygen men han är bland de snällaste lärarna på skolan, så jag vill inte göra honom besviken. En bit bort i biblioteket sitter det en grupp killar som pratar högt med varandra. Jag tittar bort mot bibliotekarien Irma Pince, men hon verkar inte bry sig. Jag vänder mig om.
- Hey! Kan ni vara lite tysta? Vissa försöker faktiskt plugga här, säger jag.
De tittar på mig och skrattar.
- Ja ja, vi ska vara tystare, säger en av dem och himlar med ögonen.
Sen börjar de prata med varandra igen. Högre den här gången. Jag suckar. Försöker stänga ute deras prat men det går inte. Jag slår ihop boken och grå fram till dem. Knackar den som pratade med mig förut på armen.
- Jag trodde att jag bad er vara tystare, fräser jag.
Han ställer sig upp. Vi är ungefär lika långa men han har lite mer muskler än vad jag har.
- Om jag vore du Malfoy så skulle jag inte vara så kaxig, säger han och lägger armarna i kors.
- Och varför inte? frågar jag.
- Med tanke på att jag kan sno din flickvän när som helst, säger han.
Det är då det slår mig. Det här är Adrian. Jag svär tyst i mitt huvud. Han är till och med snyggare än adonis.
- Du är Adrian, säger jag.
Han ler ett stöddigt leende.
- Det låter som att Rose har nämnt mig, säger Adrian.
- Hon kanske har nämnt dig ett par gånger, erkänner jag.
Killen framför mig vänder sig leende till sina vänner.
- Vad var det jag sa? Hon är galen i mig, säger han och hans vänner skrattar högt.
Det där var gränsen. Adrian vänder sig mot mig igen och jag placerar min knutna näve rakt på hans näsa. Det knakande ljudet som näsan ger ifrån sig kan inte undgå någon.

Albus
Att få sitta runt ett bord med familjen känns otroligt skönt. Men att få sitta bredvid Sarah för en gångs skull känns ännu bättre. Jag vet att jag tog en risk när jag frågade henne. Det är inte precis att ta det sakta men jag var bara tvungen. Får ta smällen sen i så fall.
- Albus, hjälper du mig med disken? frågar mamma och börjar duka av bordet.
- Visst, säger jag och lägger en hand på Sarahs axel. Tror du att du klarar dig själv?
Hon nickar och jag hjälper mamma att bära in disken till köket. Kavlar upp armarna och börjar fylla upp vatten i diskhon.
- Det skulle gå så mycket fortare om du diskade med magi, påpekar jag.
- Sant. Men då skulle vi förlora ett bra tillfälle att prata, säger mamma och tar på sig ett förkläde.
Jag himlar med ögonen.
- Vad vill du prata om mamma? undrar jag och plockar upp en tallrik.
- Bara småprata lite, säger hon men jag kan höra att det är något annat.
Jag nickar och väntar. Skrubbar rent ett par tallrikar.
- Okej, du har rätt. Jag vill inte småprata. Vad är det mellan dig och Sarah? undrar hon nyfiket.
Jag suckar och rycker på axlarna.
- Jag vet inte. Vi blev tillsammans väldigt fort och sedan så ville hon att vi skulle sakta ner. Lära känna varandra bättre innan vi blev tillsammans igen, säger jag.
Mamma nickar.
- Det låter klokt. Håller inte du med henne? undrar hon.
Jag tittar på henne.
- Mamma, har du sett Sarah? Vackrare tjej får man leta efter, påpekar jag och hoppas att hon förstår poängen.
Tydligen inte. Jag suckar.
- Jag är bara lite orolig. Tänk om det går för sakta och rinner ur sanden. Tänk om hon träffar någon annan! Jag kommer aldrig kunna få en tjej som hon igen, säger jag.
Mamma ler sitt medlidande mammaleende och lägger en hand på min axel.
- Albus, den där tjejen har precis ätit en middag med din morbror Ron och lyssnat på när han berättade otroligt pinsamma historier från när ni barn var små. Och hon är fortfarande kvar, påpekar hon.
Jag nickar. Har inte inte tänkt på det på det viset.
- Behöver ni hjälp? frågar Sarah.
Både jag och mamma hoppar till. Hoppas hon inte har hört vad vi pratat om. Mamma tar av sig sitt förkläde och räcker det till Sarah.
- Du kan ta min plats. Diskning är ett perfekt tillfälle att lära känna varandra på, säger mamma och blinkar till mig innan hon återvänder till de andra gästerna.
Sarah tar på sig förklädet och sätter upp sitt hår i en tofs.
- Tack för att du bjöd med mig, säger hon och torkar tallriken jag ger henne. Jag har jätteroligt.
- Vad bra, säger jag.
- Ja, jag ser fram emot att göra det här fler gånger, säger hon.
Jag nickar. Men stannar sen till. Vad sa hon? Sa hon precis fler gånger? Jag tittar på henne. Hon tittar tillbaka.
- Betyder det?
Jag kan inte avsluta frågan. Sarah fnissar och ler. Jag ler tillbaka. Vi lutar oss fram och jag får äntligen kyssa henne igen.

hoppas ni gillar!

Vi gillar inte vi älskar!!

så sant

Instämmer!!!!


SUPERMEGAJÄTTESUPERDUPERMEGASUPERDUPERMEGAJÄTTESKITBRA!!!!!!!!!!!!!!!

bra ord stämmer perfekt

Kapitel 13- ♥
Rose
Jag är så arg. Klackarna smattrar hårt mot golvet. Hur kunde han? Det var inte rätt. Dörrarna flyger upp med sådan fart när jag kliver in i sjukhusflygeln. Han sitter på en av sängarna längst bort i salen. Madame Pomfrey lindar ett bandage runt hans hand.
- Rose, vad gör du här? undrar han.
Jag svarar inte utan ger honom istället en örfil. Madame Pomfrey drar efter andan och de få stackare som ligger i ett par av de andra sängarna tittar intressant åt vårt håll. Jag säger inget mer utan går sedan mot utgången igen. I ögonvrån kan jag se hur Adrian ligger i sin säng med bandage runt näsan. Jag skakar på huvudet och lämnar flygeln lika fort som jag kom. Det var det första jag fick höra när vi kom tillbaka från middagen. Scorpius och Adrian var på sjukhusflygeln eftersom Scorpius brutit Adrians näsa. Och tydligen hade mitt namn blivit nämnt i deras konversation, innan Scorpius slog till. Jag drar undan ett par av mina kopparröda lockar och fäster dem bakom örat. Känner hur matkoman från faster Ginnys goda mat och ilskan över Scorpius händelse gör mig helt utmattad och att allt jag behöver är att få krypa ner under täcket och sova, Men jag märker med en gång att Sarah inte tänker låta det hända.
- Vad hände? Är han okej? frågar hon ivrigt.
- Han är okej. Skadad hand och öm kind, muttrar jag och tar av mig kläderna.
- Varför har han en öm kind? Slog Adrian tillbaka? undrar Sarah.
Jag skakar på huvudet.
- Det var jag som slog till honom, suckar jag.
Sarah drar efter andan. Precis som Madame Pomfrey gjort.
- Han slog till Adrian. Bara för att han nämnde mitt namn. Scorpius hade ingen rätt att göra så, säger jag innan hon hinner säga något.
- Ingen rätt? Rose, han är din pojkvän! Han har all rätt att slå till de som är taskiga mot dig, säger Sarah.
- Men Adrian och jag är bara klasskamrater och vänner. Han skulle aldrig vara taskig mot mig, stönar jag.
Hon svarar inte utan släcker bara sin lampa och lägger huvudet på kudden. Jag gör detsamma. John Blund kommer snabbt och efter ett par sekunder sover jag djupt.

Sarah
Strålande solsken, en vacker strand och blått vatten. I solstolen bredvid mig ligger du och badar i solljuset. Det som håller ihop oss är våra sammanflätade händer. Jag vrider på huvudet och tittar på dig. Tittar på dina mjuka ansiktsdrag. Dina smala, läppar. De slutna ögonlockarna som döljer dina underbart gröna ögon. Din bröstkorg reser sig sakta upp och ner. Du har somnat. Försiktigt drar jag ur min hand ur ditt grepp och går barfota ner till vattnet. Stannar till i vattenbrynet och tittar bort mot dig. Du har inte märkt någonting än och jag vaddar ut i vattnet. När det svala vattnet når mig till midjan tar jag ett djupt andetag och dyker i. Simmar upp till ytan igen och drar händerna genom mitt hår. Tittar bort mot dig igen. Du är inte där. Sekunden innan oron kommer känner jag dina armar runt min midja. Jag ler och vrider på mig så att vi står öga mot öga. Lägger mina händer bakom din nacke. Vi bara står i solljuset med armarna runt varandra. Låter mina händer glida upp i ditt mörka hår.
- Jag gillar dig Sarah, säger du.
- Jag gillar dig också Albus, säger jag.
Du böjer lite på ditt huvudet och jag ställer mig på tå. Vi kysser varandra och låter armarna hålla ett hårdare grepp. Jag tänker aldrig släppa taget om dig. Jag öppnar ögonen och ser att det inte finns något strålande solsken. Bara det mörka taket av min säng. Men det var en underbar dröm. Den bästa på länge.

Ett riktigt kort kapitel men jag behöver skriva lite lugna kapitel innan dramat börjar igen hoppas ni gillar!
Och ha en jätte bra alla ♥-dag!