Limly på rymmen

TACKTACKTACKTAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK gånger tusen typ

JÄTTERIKTIGTMEGADUPERAZUMAWESOMEFANTASTISKT!!!

TACK.SÅ.HIMLANS.MYCKET, JAG KAN INTE BERÄTTA HUR GLAD JAG ÄR EFTERSOM JAG ÄR INNE FRÅN MIN MINIMOBIL

VARSEGOD SÅ HIMLANS MYCKET! KAN INTE BESKRIVA HUR MYCKET JAG VARSEGODAR EFTERSOM JAG OCKSÅ ÄR INNE PÅ MIN MINIMOBIL!!

Jag är oxå inne via mobilen

Hejsan!

Jag hoppas att vi kan lägga upp två kapitel ikväll, men Miss_E är sjuk och är inte online... Vi får hoppas att hon blir det så att vi kan lägga upp kapitel 6 och 7.

vi får hoppas att hon blir frisk snart!! (av två anledningar)

Ja!

Nu kommer nästa kapitel!!!

Ungefär vid meningen som börjar med "Lördags morgon och det pirrar i magen..." byter jag nästan skrivstil helt och går från halvdan till (iallafall vad jag tycker!) jättebra!


Kapitel 6 (Saga)
När jag kommer hem är huvudet fyllt av tankar. Jag är glad för att Sofia har visat att hon ändå kan vara snäll. Men, en sak ligger och gnager inom mig. Sofia kan ju bara ha ljugit om att hon bara var elak och hade pratat skit om andra för att bli populär och få vara med ”gänget”. I alla fall hade jag haft det trevligt på sjukhuset, och det var väl huvudsaken?

Den natten sover jag lugnt och stilla, jag vet att nästa dag är en fredag, sista dagen på veckan. Jag drömmer att Erika hade varit i USA och ska redovisa om staden New York som hon hade varit i. Hon står längst fram i klassrummet och berättar om bland annat hur många invånare det bor i staden. Men hon kan inte allt och varje gång som hon inte vet något, skakar hon på pappret som hon har i handen.

Det tar ett tag innan jag förstår att det inte är Erika som skakar…

– Klockan är fem över halv åtta! Mamma ruskar på mig och yrvaken flyger jag ur sängen.

Jag springer nedför trappan, sätter på mig mina slitna jeans och en tröja (inte den vanliga eftersom att de var tvungna att klippa upp den på sjukhuset). Trappstegen har väl aldrig varit så här många?

Tandborsten hinner knappt nudda tänderna innan jag slänger ifrån mig den och mitt oborstade hår sätter jag upp i en slarvig hästsvans. Sen bär det iväg på min röda, fula cykel, som jag så många gånger har ”ridit” på till skolan. Det brukar ta cirka tio minuter att cykla till skolan, men som tur var, tar det bara fem minuter idag för att jag är så stressad.

När jag kommer till skolan möts jag inte av den vanliga stränga rösten som säger att jag kommit försent, utan en snäll röst som säger:

– Hej, jag heter Melina och är vikarie för Majbritt, du är väl antingen Saga eller Sofia antar jag.

Jag lägger märke till att hon sa mitt namn före Sofias, så hon kan nog inte veta hur ställningen är i klassen. Majbritt sa alltid Sofias namn först, så det kunde låta ”Sofia Äng, Erika Annre, Fredrika Alman…” när hon ropade upp oss. Hon är verkligen den knäppaste person som jag har träffat, den där Majbritt. Men ändå är jag åtminstone lite tacksam för att Majbritt tog emot mig, historien om branden har jag hört så många gånger att jag nästan kan den utantill.

– Jag är Saga, svarar jag tyst och går och sätter mig på min plats.

Melinas långt, bruna hår är samlat i en fläta som guppar när hon går.

När vi ska gå ut på rast kommer Melina fram till mig.
– Du kan få vara inne på rasten om du vill, säger hon med en röst som är full av medlidande.
Jag nickar tacksamt till svar.

Hela rasten sitter jag och Melina och pratar om allt möjligt. Hon är tydligen 27 år och (det bästa!) hon har en egen häst som heter Gazzandra och är en Frieser. Vi kommer in på hur jag har det i skolan, sådant som Majbritt aldrig pratar om. Jag berättar hur ”gänget” mobbar mig och hur jag aldrig har kunnat säga vad jag vill. Melina sitter och lyssnar utan att avbryta mig och när jag är klar sitter hon och ser ut som att hon försöker ta in och förstå vad jag just har sagt.
– Ja… det låter ju inte som det bästa man kan råka ut för… Säger Melina långsamt.
– Mmm… Jag ser försiktigt på henne, hon ser inte ut som någon som skulle kunna ha varit retad när hon gick i skolan. Hon verkar ha varit en sådan som alltid har rätt kläder på sig, men ändå hade hon en egen häst! Men, det förstås. Man är ju ”coolare” om man har egen häst.

Rasten är nästan slut, då kommer plötsligt vår rektor Sanna Berglund och vår studierektor Petronella Ystman in i klassrummet. Sanna och Petronella brukar alltid gå till Systembolaget och köpa sprit som de sedan dricker i personalrummet, men ingen vågar berätta det för skolledningen. Sanna är en ganska tjock och bastant dam i sina bästa år, som har kortklippt färgat blont hår och så omänskligt ljusblåa ögon att hon bara måste ha färglinser. Petronella däremot är en smal, ung kvinna med rött hår som går ner till hennes midja. Hennes ögon är naturligt gröna, men hennes tänder däremot måste hon ha blekt för att få den perfekta vita färgen.

De är fulla och pratar högljutt med varandra:
– Varförå?
– För att
– Men svara nu!
– Kalas
– Snart är det midsommar!
– Kann vi åka till Gröna lund ändeå? Frågar Sanna
– Åkej då
– Nu ska jag gå och badda i hanndfattet!
– Va kul, får följa me?
– Åkej då, värsta spat dä fösstår du.
– Ojj.
Jag och Melina kollar förbryllat på när Sanna och Petronella sätter sig i handfatet där vi sköljer av penslar och sådant när vi har målat
– Deherr va juskönt! Sanna ser helt skum ut när hon sitter där i handfatet bredvid Petronella och ”badar”.
Melina ställer sig upp och harklar sig:
– Ää… det kanske är dags för er att gå upp till personalrummet igen.
– A jusste, ja ska å möttE.
Äntligen går de fulla rektorerna. Jag går och sätter mig på min plats och inom en minut fylls klassrummet av elever.



Lördags morgon och det pirrar i magen, idag är tävlingen. Klockan tolv ska vi mötas i klubbis, då ska alla ha skött klart sina hästar och vara redo för att gå banan.

Igår ringde Sofia och sa att hon kan hjälpa mig med att knoppa med mera. Hon frågade även hur vår vikarie är och jag svarade kortfattat att hon är snäll.
När jag äntligen står utanför Limlys box känns det som om jag ska svimma av nervositet. Jag kommer plötsligt på att jag inte vet vilken häst jag ska ha och skyndar mig att kolla på anslagstavlan.

Hanna Eriksson………………………………….Heely
Carolina Quist…………………………………… Kalle
Sofia Äng…………………………………………..Avanmäld
Indra Stoorm……………………………………..Pinocchio
Tilda Nami…………………………………………Urban
Pontus Richard…………………………………Peter Pan
Saga Lind………………………………………….Limly

Hjärtat tar ett glädjeskutt, jag får Limly!
Genast rusar (gå-rusar, för man får inte springa i stallet!) jag fram till Limlys box. Jag öppnar den och Limly hälsar på mig med en gnäggning. Hon följer snällt med när jag leder ut henne i gången för att börja sköta.

När jag hade skött i cirka en timme kommer äntligen Sofia.

– Ursäkta att jag är sen, jag fastnade i en sak som jag bara behövde göra klart, sa hon.

Jag gissar att det hon behövde göra var att berätta för alla på Facebook vad hon skulle göra idag. Och sen svarade säkert de andra så att hon kände att hon bara måste fortsätta skriva.

– Kan du börja knoppa? Jag håller fram mitt nya paket med vita snoddar mot henne och hon tar emot dem.
– Visst.
Vi arbetar under tystnad. Det känns konstigt att se den coolaste tjejen i hela 6:an stå och hjälpa mig.

Men fina knoppar blir det och när klockan hunnit bli fem i tolv ser Limly ut som en riktig tävlingshäst (rättare sagt ser hon mer ut som en hårboll med öron och svans!).

Snabbt städar jag undan mina saker, Sofia går upp på toaletten. Tanken på att jag kanske borde ha sadlat gnager i magen medan jag springer uppför trapporna mot klubbis.

– Ja, då var ju alla här, säger Nikita Nordman, en lång och smal brunhårig lite äldre kvinna som är ansvarig för dagens L: B.

Vi går igenom tävlingsreglerna och sedan får vi betala och visa upp våra medlemskort.
När vi är på väg ner mot stallet för att kolla så att ingen häst har rullat sig och sedan gå ner till ridhuset för att gå banan, kommer plötsligt en liten tjej springandes:
– Jag gick in och hälsa på Limly, men när jag gick glömde jag att stänga boxdörren, pustar hon.
– Men stäng den nu då, säger Nikita irriterat, hon är av den sorten som inte gillar små barn som går runt och berättar massa onödiga saker.

– Men... saken är den att… stammar tjejen.
– Att… Nikita börjar bli riktigt otålig nu.
– LIMLY ÄR PÅ RYMMEN! Tjejen skriker ut orden.

Jag beslutar mig blixtsnabbt för att springa och hämta Limlys grimma och sedan springa ut i skogen och leta efter henne. Aldrig har jag sprungit så snabbt som nu. Det enda jag tänker på är att jag måste hitta Limly.

Inne i skogen är allting tyst och stilla. En fågel sjunger en vacker sång som i detta tillfälle bara låter allvarlig och sorgsen.

Jag har ingen tidsuppfattning, men jag tror att jag måste ha vandrat i minst en timme för nu står inte solen lika högt upp på himlen längre. Jag känner tårarna komma, långsamt glider de nerför mina kinder, enda ner till hakan där det lämnar mitt ansikte och blandar sig med regnet som öser ned nu. Något vitt skymtar där borta, men det är för litet för att kunna vara Limly.
Jag fortsätter att vandra enda tills solen börjar gå ner. Dagens vandring har satt sina spår och jag blir bara tröttare och tröttare. Då och då snubblar jag till, men inget mer än det händer. Jag har för länge sedan lämnat ridstigarna och strövar nu på ställen där jag aldrig har varit.
Nästa gång som jag snubblar har det hunnit bli mörkt. Jag faller ihop och känner mig mer ensam än någonsin. Ögonlocken får bara inte falla ner och göra att jag somnar!

Jag kämpar för att hålla sömnen borta, men till slut går det inte och jag faller in i drömmarnas värld.