Vad gör vi här?

Sebastian vände blicken mot pojken när han pratat, han var visst otålig, han förstod inte att de inte skulle gå fortare för att han hotade den andra mannen.
"vi får vänta på dem andra" sa Dumbledore och log lätt "Och var snäll att inte häng mina elever från taket" sa han i normal ton. Sebastian funderade på om Ciel upptäckt att han saknas. han undrade om han skulle kunna komma hem om Ciel kallade på honom. han la automatiskt högerhanden handen över vänsterhanden där märket fanns under handsken. Han skakade på huvudet, han var inte säker på vad det här var ännu. Han började fundera på om the Grim Reapers var inblandade i det här?

Art går in i slottet med värdiga steg och högburet huvud. Hållningen är lika rak som hon lärt sig på internatet och den orange slingan som fallit framför hennes ansikte blåses simpelt och avslappnat bort.
"Artemisia." Säger en röst och Art spärrar genast upp ögonen en aning innan hon blir lugn igen och hittar källan.
"Det är Art Blastside, min gode herre, kapten över Den Ovälkomna Främlingen." Säger Art och tar sig fram till honom. "Får man fråga om ert namn, herr..?" Fortsätter hon artigt.
"Dumbledore." Svarar den gamle och Art nickar med ett smalt, artigt leende.

((Hon känns lite som mig:
"Alexandra!"
"DET ÄR ALEX!"
XD))

Efter en till resa där han hade mått illa hela vägen hoppade han av vagnen, nu stod den parkerad framför ett enormt slott och han kunde direkt avgöra att den var mycket större än hans gamla sällskapshus där hemma, inte konstigt att det behövdes städare. Innan han gick in i slottet såg han hur en svarthårig pojke pekade på honom, skrattade och gjorde kräkljud. Dessa indikationerna gjorde det inte svårt att förstå vad denne pojke skämtade om. Ett elakt men mycket roat leende spred sig över Laxus läppar innan han rörde sig till pojken i hög fart, blixtrar dansade kring hans kropp och med ett roat leende slog han till pojken i bröstkorgen så att denne vacklade bak en två meter. Pojken hostade till och pupillerna försvann upp i huvudet på honom - han hade svimmat. Medan Laxus stretchade sina armar gick han in genom porten, där stod en gammal man, två killar och två tjejer. Gamlingen såg honom i ögonen, ogillande fanns i den gamla gubbens blick.
"Jag antar att du är Laxus? Du kan sälla dig till sällskapet och då är vi fullskaliga. Mitt namn är Dumbledore." Sade den gamle mannen, men han gav honom inget leende. Laxus sällade sig till den lilla gruppen och avgjorde snabbt att han helt klart var störst till muskelmassa räknat. Med ett flin lutade han sig mot en av pelarna och begrundade den lilla gruppen. Irriterad och uttråkad inväntade han den gamle mannens, Dumbledores, förklaring på vad de gjorde här.

((Måntass? Är du med?))

Sebastian hade följt pojken med ögonen så fort han kommit in, han kände att han hade krafter som skildes sig från de andras här.
"Dumbledore ceremonin börjar snart" sa en kvinna i grönt och såg på dem
"Tack Minivera, jag är snart där" sa mannen och log vänligt mot kvinnan som nickade. "Vi får visst ta det här i en hast" sa Dumbledore och såg på den tomma entréhallen. "ni undrar nog varför ni alla är här?" sa han och Sebastian tittade bara på mannen som inte verkade invänta något svar. "Jag kan tyvärr inte ge er alla svaren, allt jag vet är att ni blivit hitsända av en kraft jag inte kan förklara för stunden. Men jag jobbar på att ta reda på den. Under tiden kan får ni bo här. ni kan vänta på mitt kontor så skickar jag upp mat" sa han och log stort och Sebastian fann mannen väldigt underlig.
"Gå upp för trapporna till femte våningen där hittar ni en örnstaty och säg nötknäppare till den så kan ni gå upp för trappan" sa Dumbledore och vinkade innan han gick igenom de stora dörrarna kvinnan försvann. Sebastian tittade på de andra men bestämde sig för att inte vänta på dem. han struntade i trapporna och hoppade enkelt över dem allihop tills han landade på femte våningen. han gick fram till statyn och sa ordet som mannen sagt och såg på trapporna som uppenbarade sig. han ryckte på axlarna och började gå upp för trappan

((Oj! Vad har hänt? O__O))

Klaus blängde efter Dumbledore innan hans tankar gick över till vem som skulle offras först. Han kunde förstås döda någon från gruppen för att göra det ännu mer dramatiskt, innan han skulle söka efter en av häxorna som han kände för att hjälpa honom till hans egen tid.
Under tiden som han tänkte igenom det hela kollade han på de som hade kommit dit av samma orsak som honom själv, ingen av dem verkade vara speciellt farlig eller liknande. Ett litet leende kröktes på hans läppar då han gick efter den förste pojken mot det som Dumbledore hade sagt att var hans kontor.

Natasha suckade och gick uppåt. Snart var hon uppe. Hon gick fram till statyn och sa ordet. Hon tittade förvånat på trappan som kom fram. Hon gick upp för dom.

((Måntass you can bläddra lite bara ^^))

Gubben verkade ha bråttom och efter en förklaring i all hast försvann han in i den stora salen. Det var alltså en mystisk kraft som hade fört hit honom? Fånigt, då var det mörka sällskapet av magiker bara kanonmat ändå. Irritationen inom honom ökade men det kunde finnas en fördel med det här då han skulle kunna bli starkare. Den svarthåriga pojken väntade inte på resten utan hoppade uppför trapporna. Laxus orkade inte stila för totala främlingar utan ansåg att hans krafter borde vara så hemliga som möjligt och utan att vänta började han gå uppför trapporna. Snart hade han kommit upp till statyn som liknade en örn, men i Laxus ögon såg det ut som ett groteskt stenmonster och utan att invänta de andra uttalade han lösenordet - högt och tydligt. Stenmonstret åkte åt sidan och en spiraltrappa blottade sig. Med ett leende gick han även uppför denna trappa, in genom dörren som mötte honom och när han steg in såg han den mörkhåriga pojken. Utan att ta någon egentlig notis om honom korsade han rummet och satte sig i den stol som såg skönast ut nämligen rektorsstolen. Han satte sig tillrätta, knäppte händerna bakom huvudet och slängde upp fötterna på skrivbordet. Nu skulle det sitta fint med ett mål mat tänkte han då magen kurrade och en suck undslapp honom.

Sebastian ställde sig vid fönstret, han hade inte tid att socialisera sig. hans tankar var långt borta, han funderade på hur herrgården skulle klara sig. han befarade att allt skulle falla samman och att Ciels rutiner vändas upp och ner. han visste inte varför han egentligen brydde sig om pojken, ibland gjorde han bara det. men han var trotts allt hans herre, i alla fall för stunden och hans själ skulle bli hans. men innan dess hade han lovat att hjälpa Ciel att både hämnas och få ordning på allt. han tog åter fram kniven och lekte med den. han visste inte varför han inte slängt den, det var ingen stridskniv utan en vanlig bordskniv. men sen log han alla vapen var dödliga i rätt händer, hans