Pradow [hungerspelen ff, sv]

aw, tack! ♥

Tack så otroligt mycket allesammans ♥


Kap 9

"Nej, Prune, du ska hålla den så här." Shadow tog kniven ur mitt grepp och visade hur jag skulle hålla den. "Ser du?"

"Ja, ja", muttrade jag och höll den så som Shadow visat och kastade kniven mot dockan några meter bort. Och missade. Igen. "Det här är värdelöst", klagade jag. "Jag håller mig till slangbellan." Jag gick mot stationen med slangbellor och lämnade Shadow bland knivarna. Träningscentret var platsen där vi skulle lära oss att överleva på arenan. Det var tredje och sista dagen vi var där idag, och det ända jag kunde hantera var fortfarande slangbellan.

"Prune", Shadow kom ifatt mig. "Eryn sa att du inte skulle visa din skicklighet, kommer du ihåg?"

Jag stannade. "Ja, jag vet", muttrade jag. Jag hade inte fått vara på stationen med slangbellor under någon av dagarna. Det enda jag hade gjort var att gå runt bland stationerna med Shadow och visa hur otroligt usel jag var på allt.

"Kom", sa Shadow och jag följde efter honom till en station som jag försökt undvika helt under vistelsen här.

"Eldstationen?" frågade jag och svalde. "Kan vi inte gå någon annan stans? Yxor? Knopar? Växter?"

"Vad är det Prune?" frågade Shadow och granskade mig.

"Vill ni lära er att göra upp eld?" frågade instruktören och Shadow nickade. "Var så goda och sitt."

Shadow satte sig på knä bredvid eldstaden och jag satte mig motvilligt bredvid honom.

Instruktören gick igenom ett antal steg och bad Shadow att upprepa dem och tända elden. Elden flammade upp och jag flämtade till. Ilana. Mor. I lågorna kunde jag se hur Ilana och mor slukades av hettan. Jag hörde deras skrik. Jag hörde dem så tydligt, så tydligt.

Två starka armar höll i mig och jag flaxade febrilt med armarna för att komma loss.

"Prune, Prune, lugna dig. Sch…" Shadows röst tog mig tillbaka till verkligheten. "Är du okej?"

Jag stirrade upp i det bekanta ansiktet. Shadow såg oroligt på mig innan jag nickade och han släppte försiktigt mig. Jag kunde inte låta bli att höra hur otroligt tyst det plötsligt blivit. Och det berodde inte på att Ilanas och mors skrik tonat ut, utan runt omkring oss hade alla stannat upp och kollade på oss. Somliga flinade, andra såg skrämda ut, andra såg till och med medlidande ut. Jag såg frågande på Shadow.

"Du skrek", sa Shadow oroligt. "Det såg ut som om du skulle kasta dig in i elden. Jag var tvungen att hålla i dig."

Jag suckade skärrat. "Jag såg Ilana och mor. I lågorna. Dem skrek. Och…" Jag tystnade.

"Maten är serverad!" ropade en kvinna och det blev genast full fart igen.

Shadow hjälpte mig upp och vi följde strömmen av ungdomar mot matsalen och ställde oss i kön som bildades till maten.

Jag fick en hård knuff i ryggen och en mörkhårig kille bland karriäristerna trängde sig förbi oss. "Oj, men förlåt Prunie", sa killen ironiskt och flinade stort. "Ska du börja gråta nu?"

"Kalla mig int-", började jag lågt men Shadow stoppade mig. Just det. Jag avskydde att spela svag, men jag hade precis visat hur svag och sårbar jag var, så det var ingen idé att sabba det nu.

"Hur mår mamsen?"

"Lägg av", röt Shadow och tog ett steg närmare killen. "Lämna henne i fred."

"Ohh, så du är hennes livvakt, huh?"

"Falk, maten kallnar", ropade en annan kille längre fram i kön och Falk armbågade sig fram till honom efter en sista kall blick på Shadow.

"Jag hade till och med föredragit att han kallat mig Rowan", muttrade jag. "Mitt mellannamn", upplyste jag Shadow. "Det betyder 'liten röd'."

"Jag tycker det är vackert", sa Shadow.

"Du tycker allt är vackert."


"Prune Wright", sa en automatisk, kvinnlig röst och jag reste mig upp.

Det var dags att visa för Spelledarna vad vi gick för. Shadow hade redan varit inne i Träningscentret med Spelledarna, likt resten av deltagarna från distrikten framför oss. Och nu var det min tur.

Jag klev in i rummet och hälsade kort och blygt på Spelledarna. Dem satt uppradade på en utstickande plattform i det stora rummet. Min blick föll på slangbellorna. Jag fick inte visa hur duktig jag faktiskt var, så det var ingen idé att gå dit. Istället gick jag till knivstationen. Shadow hade försökt lära mig hur man kastade kniv, men jag var totalt hopplös på det. På insidan kände jag mig självsäker och stark, men utsidan av mig utstrålade svaghet och osäkerhet. När jag kastade iväg en kniv mot dockan hamnade den istället bland knopredskapen till höger om mig. Jag stoppade ett skratt som dök upp i strupen och gjorde om det till en snyftning.

Innan Spelledarna bad mig gå gjorde jag ett halvhjärtat försök vid växtstationen och var faktiskt, till min förvåning, ganska duktig på att identifiera giftiga och icke giftiga växter. När jag var klar och gick därifrån funderade jag bara på vilken siffra som skulle lysa bredvid mitt namn ikväll. En två? Fyra? Defenetivt inte högre än en femma i alla fall, tänkte jag och flinade.

JÄTTESUPERAWSOMEHYPERCOLLKRAMGOSIGTBRA!!!!

Såsuperduperbrasådetintefinnsnågotannativärldensomärlikabraaaaaaa!!!!
Meraaaa!!!

Super bra!!! Längtar efter fortsättningen.

Wow, tack tack! ♥

Längtar, längtar, längtar!!

Tack kära ni ♥
Som vanligt har jag haft konfa idag, därmed den sena uppdateringen, men det kanske kan lista ut nu när det har gått ett tag c;
Nästa kapitel, kära ni, är äntligen arenan. Woho.
Now, enjoy.
--

Kap 10

"Prune Wright!" ropade Ceasar Flickerman och jag klev fram på scenen.

Dagen innan spelen började intervjuades alla deltagare och precis som resten av showen sändes detta live över hela Panem. Eryn hade talat med Lucien och han hade klätt mig i en fin, blå klänning, mycket lik den jag bar på Slåttern, det röda håret hade lockats till och hängde lätt över min rygg, och runt handleden bar jag armbandet.

"Prune, välkommen", log Ceasar och jag log blygt tillbaka. "Du är från distrikt sju. Vad är den största skillnaden mellan ditt distrikt och Huvudstaden?" frågade han.

"Träden", fick jag fram. "Det finns inte lika mycket träd här." Publiken skrattade högt och jag kunde inte hålla tillbaka ett stort leende.

"Träden, förståss." Ceasar fortsatte ställa frågor om mig och mitt distrikt innan han gick över på frågorna om Spelen. "Du fick en fyra av Spelledarna. Fyra av tolv. Är du nöjd?"

"Jag är nöjd", svarade jag. "Jag hade inte kunnat göra det bättre."

"Då är jag glad för din skull. Prune, imorgon börjar Spelen. Hur känns det?"

"Förfärligt", svarade jag sakligt. "Jag har inte en chans på arenan. Så jag njuter av livet medan jag kan."

"Säg inte så, kära du." Ceasar la en tröstande hand på min axel. "Jag är säker på att det kommer gå jättebra."

"Tack", sa jag tyst och satte en hårlock bakom örat.

Ceasars blick verkade fastna vid mitt armband. "Åh, det var ett fint armband. Får jag se?" Jag nickade och Ceasar lyfte min hand för att publiken också skulle få se armbandet. "En ekorre, snitt i trä, om jag inte har fel. Är det du som har gjort det?"

Jag skakade på huvudet. "Det är Shadow, min distrikt partner, som har gjort det. Det är trä från ett plommon träd."

"Åh, så fiffigt", sa Ceasar förundrat. "Jag är ledsen att säga det, Prune, men dina tre minuter är nu slut. Tack så mycket och jag tror vi alla önskar dig ett stort lycka till!"


"Du anmälde dig frivilligt vid Slåttern, Shadow. Varför?"

Det var Shadows tur att bli intervjuad och han verkade begrunda frågan innan han svarade. "Jag och Prune är vänner. Vi var … vänner innan Slåttern, och när hennes namn drog var det som om allt rasade. Så jag anmälde mig."

"Och du gav henne armbandet", sa Ceasar och jag bad tyst att dem skulle prata om något annat än mig.

"Det var egentligen menat att hon skulle få det efter Slåttern för att "fira" att ingen av oss blev dragna. Men så blev det inte."

"Jag är ledsen för er skull", sa Ceasar och gav Shadow ett medlidande leende. "Du är väldigt duktig på att tälja, såg jag. Betyder det att du är duktig med knivar? Var det de som hjälpte dig att få en tia av Spelledarna. Tio poäng. Grattis, må jag säga."


"Prune, sover du?" väste Shadow och öppnade dörren till mitt sovrum på glänt.

"Ja, jag sover", muttrade jag ironiskt. "Jag kanske kommer dö imorgon och jag sover, verkligen."

"Kan jag komma in?"

"Kan jag hindra dig?"

"Inte om du fick en fyra av Spelledarna", flinade Shadow och klev in i rummet och slog sig ner i fåtöljen mitt emot min säng.

Jag sträckte mig efter min sänglampa och tände den. "Mitt lilla sammanbrott i Träningscentret hjälpte nog till en hel del."

"Så, flickan med eldrött hår och ett namn som betyder 'liten röd' är livrädd för eld?"

"Enda sedan branden har jag undvikit eld så gott det går. Det är hemskt", svarade jag tyst. "Har du något mellannamn, Shadow Alexander?" frågade jag för att byta ämne.

"Nej, inte ett enda", sa Shadow och skakade på huvudet. "Prune Wright. Gillar du att skriva också, då?" flinade han.

"Faktiskt", skrattade jag. "Eller jag gjorde det. Nu skriver jag aldrig längre."

"Du kanske ska börja igen, då", sa Shadow och reste sig upp. "God natt." Med dem orden lämnade han rummet.

Jag letade runt i byrålådan och hittade ett tomt papper och en penna. Ja, det kanske jag ska, får passa på när jag ännu kan, tänkte jag och så började pennan röra sig över pappret.

Ilana,

ditt namn betyder 'starkt ljus'. Du hade blont hår, precis som far, och dina ögon var som lysande stjärnor på nattens mörka himlavalv. Ibland ser jag upp mot himlen och jag tänker på dig.

Idag tänker jag på dig, Ilana.

Imorgon släpps vi in på arenan. Mot vår död. För jag kommer dö.

Och jag funderar. Om du hade överlevt den där dagen, hade du varit lycklig här? Alla har vi våra stunder där vi känner oss lyckliga, men sedan dras vi tillbaka till verkligheten. Till regimens grymma värld.

Jag undrar om det finns stjärnor på arenan. Jag menar, verkligen riktiga stjärnor. Dem som man ser hemma i sjuan. Jag hoppas det finns det.

Då vet jag att du och mor är med mig hela tiden.

Hälsa mor.

Din Prune.