The hunger games 1D, HP ff

Nu!!!

KAPITEL 9
Pang!
- Vi måste gå tillbaka, säger Cato. Vi glömde hennes packning.
- Jag och Harry kan gå, säger jag och vi kilar in i skogen.
Jag tar Harrys hand som om den ska skydda mig. Jag känner mig så trygg med honom.
- Amy! Ropar en flicka i skogen. Amy!
Jag ser på Harry med en orolig blick.
- Det är okej, viskar han i mitt öra.
- Amy! Ropar en pojke.
- Vi går, säger jag.
- Vi kan döda fler, säger Harry.
- Det är någon här, säger pojken.
Nu ser vi dem, och de ser oss. Jag tar en pil och skjuter.
Pang! Pang!
Hela distrikt 4 är mot oss. Och när bara pojken är kvar flinar han mot oss.
- Ni klarade att döda fem stycken, säger han med ett leende. Men nu är det slut. Ni ska dö.
Men han hinner inte mer förens min pil genomborrar hans kropp. Men sammtidigt genomborrar en kniv min mage. Men det var inte hans kniv. Det var Threchs, från distrikt 11.

Distrikt 2.
När kniven träffar henne försvinner mitt hopp, min tro och, allt. Jag tittar ner i golvet för att inte behöva se henne dö. Tårarna rinner ner från i mitt ansikte och jag kan inte låta bli att skrika. Jag springer ut. Bort. Bort från allt. Hon är säkert död nu. Hon är död. Hon kommer inte hem igen. Jag skulle tagit hennes plats. Då hade det varit jag.
- Ella? Frågar damen som alltid står och säljer soppa på torget.
- Ja, säger jag.
- Är hon död?
- Ja.
- Hej Ells! Säger Gale som går i Ginnys klass. Varför ser du så deppig ut?
- Hon är död, säger kag och kramar honom.
- Vem?
- Ginny! Hon är död!
- Kom vi går in och kollar hos er, säger han. Dina föräldrar undrar säkert var du är.

Pang! Pang!
Jag är nog död, men jag ser och hör fortfarande. Jag kan bara föreställa mig Ellas skrik. Det gör ont att såra dem man älskar. Harry kastar kniven som satt i min mage i Threchs ben.
- Du dödade henne! Skriker han.
Det är första gången jag ser honom gråta.
- Du dödade henne. Han tar kniven i sticker den i Threchs mage om och om igen.
Pang!
Harry tar kniven och kommer till mig. Han lägger upp mitt huvud i hans knä och stryker mitt hår.
- Det är mitt fel, säger han. Jag dödade dig. Du hade inte dött om jag bara hade lyssnat. Förlåt mig.
Jag försöker prata men jag kan inte. Jag får inte fram ett ord.
- Förlåt, viskar han och lämnar mig.
En svävare kommer och hämtar alla kropparna. En gripklo tar tag i min midja och jag hissas snabbt upp.
- Jag ska rädda dig glansflicka, säger en röst.
Cinna. Jag är inte död. Jag är inte död! Jag försöker prata med Cinna och får fram viskningar.
- Tack Cinna.

När det är klart kan jag prata och jag känner mig helt återställd. Jag ska ner igen. Jag hissas ner i lägret och märker att ingen är där. Jag tänder en eld nu när det är mörkt. Det är snart midnatt. De vill se mitt ansikte på himlen på platsen jag "dog". Vapenskölden visas och elden blir vildare.
De fallna:
Distrikt 4:
Sex stycken.
Distrikt 11:
En person.
De vet alltså att jag inte är död.
- Kolla en eld! Hör jag Zayn ooch de är på väg mot mig.
Hermione faller i gråt när hon ser mig. Alla kramar mig och vi äter en jättemåltid på djur, bär och nötter.

Distrikt 2.
Hon är inte död. Mitt hopp fylls igen och jag kramar mamma. Vi hoppar upp ur soffan och jag studsar upp på mitt rum. Natten blir lång men mitt liv har glädje i sig. Alla nio måste klara sig igenom allt. Men det går inte. Åtta av dem måste dö. Och om något av mina syskon kommer hem måste det andra dö. Och det är det jag fruktar.

Åh vad bra Långt kapitel

suuuuuuper bra

KAPITEL 10

Pang!
Det knakar till i skogen och ut kommer flickan från distrikt 12. Flickan jag vill döda. Hon springer ut och ser mot hornet. Men hennes blick dras till tältet. Jag sitter fast i Harrys grepp och han vaknar.
- Ginny gå inte, ber han mig. Jag har redan förlorat dig en gång. Låt mig inte göra det igen.
Jag lyssnar inte utan pressar mig ur Harrys grepp. Jag springer mot flickan men hon springer inte iväg. Utan hon laddar bågen och skjuter. Jag hinner precis undan och kastar en kniv. Hon har för bra reflexer så hon hinner undan. Jag är framme hos henne och slänger mig mot henne.
- Detta har jag längtat efter, säger jag.
Jag har henne i ett fast grepp och mina fötter trycks mot hennes händer. Hon kan inte röra sig.
- Jag vet att du inte kommer döda mig, säger hon bara.
- Vad sa du?
- Du kommer inte döda mig.
- Men varför är du död om några minuter då?
Det fick tyst på henne. Jag höjer kniven för att döda men inser att hon har rätt. Jag kan inte döda henne. Det är inte för att jag inte vill döda fler, utan, hon är bara för sårbar.
- Jag låter dig löpa, säger jag. Om! Du blir vår bundsförvant. Vad säger du?
- Visst, säger hon.
- Hörni! Ropar jag åt de andra. Ge lite mat till distrikt 12!
- Tack, säger hon och jag går av henne.
Vi går sakta mot de andra och jag känner hur det kurrar i min mage.
- Vad heter du? Frågar jag.
- Katniss.
Vi kommer fram till de andra och jag kramar Harry.
- Förlåt, viskar jag.
- Nej det är jag som ska säga förlåt, säger han. Jag ville bara inte förlora dig igen.
- När kommer det finnas mat vid hornet? Frågar Ron.
Om fyra dagar, säger Zayn och vi hugger in.
Katniss äter som om hon aldrig sett mat förut.
- Ni får inte mycket mat i ert distrikt, va? Frågar Hermione.
- Nej, säger hon. Vi får inte alltid lunch.
Jag känner inget medlidande, men det känns ändå inte bra att vissa av distrikten har det så fattigt. Vi lägger oss och somnar snabbt. Eller inte jättesnabbt. Vi ser vilka som dött under dagen.
De fallna:
Distrikt 6:
En person.
Distrikt 7:
Tre personer.
Distrikt 8:
Två personer.
Distrikt 10:
Två personer.
Konstigt att vi inte hört så många smällar, tänker jag. Men sen somnar jag.

Knak!
Katniss springer bort från oss. Hon har laddad båge om någon av oss skulle springa efter. Och det är precis vad Tom gör.
- Springer du bort från oss, dör du! Skriker han efter henne. Hon spänner bågen och släpper strängen.
Pang! Sen springer hon iväg. Bort från oss, in i skogen. Jag går fram till Toms kropp och drar ut pilen som satt i hans huvud. Jag tvättar den och sätter den i mitt pilkoger. Sen beger sig Louis, Niall och Cato ut för att leta mat. Och då hör vi smällen.
- Killar! Ropar vi.
- Det är okej med allihop! Hörs Catos röst innifrån skogen.
De kommer bärande på många djur, för många för att ha varit ute i bara fem minuter.
- Flickan vi dödade hade fått tjugo kaniner, säger Niall.
Vi grillar och hugger in.

Nationalsången spelas och ansikten visas på himlen.
De fallna:
Distrikt 1:
En person.
Distrikt 5:
En person.
Någon av oss kommer dö imorgon också, det är jag säker på. Men bara det inte är någon från distrikt 2. Jag lägger mig bredvid Harry och han kramar om mig. Sen somnar jag i en drömlös sömn.

Jättebra

Wesley

Vad menar du?

KAPITEL 11

- Vi hittar på en plan, säger Cato.
- Vad? Frågar Niall.
Jag undrar också det. Vad? Han måste klargöra sig att han måste komma med planer som funkar.
- Vi ska ta mat från distrikt 11. De har blivit bundsförvanter, säger Cato.

När planen är klargjord och vi delats upp i grupper hamnar jag med Cato, Clove och Dean.
- Ginny, säger Harry. Var försiktig.
- Harry, säger jag.
- Vi kommer träffas igen.
Jag ger honom en stor kram och han kysser mig.
- Vi ses snart, säger han och hans grupp går i väg.

Jag springer allt jag förmår. Mia i elva springer efter mig med knivar i handen. Men plötsligt stannar hon upp. Hon ramlar på mage med en pil i ryggen.
- Glimmer!
- Du fick inte dö, säger hon. Harry var inte sig själv när du hissades upp första gången.
Hon har rätt. Jag kan inte lämna Harry.
- Var är Harry? Säger jag.
- Eh, Ginny, säger hon.
- Var är Harry? Upprepar jag.
- Han... han, stammar hon. Kom.
Jag följer med henne och hon leder mig bort till lägret. Är han död? Är den finaste killen i världen död? Han får inte vara det. Han får inte det!
Men jag hittar honom. Med slutna ögon och vilar mot en filt innanför sovsäcken.
- Ginny? Säger han. Ginny är det du?
- Ja.
Jag gråter nästan. Glädjetårar. Han är inte död.
- Glimmer vet hon?
Hans ögon är uppspärrade och de stirrar in i mina.
- Nej, säger Glimmer kort.
- Vad? Säger jag.
Vad vet jag inte?
- Vi hörde det, säger Louis som har kommit med hans grupp.
- Ginny, säger Harry. Ginny, jag är döende.
Tårarna sprutan ut ur ögonen. Han får bara inte dö!
- Nej, säger jag. Det kan du inte vara.
- Men jag är det.
Jag kysser hans panna.
Jag går ut ur tältet och tittar upp mot den mörka skyn. Om några dagar kanske Harrys ansikte visas där.
Nej!
Inga dåliga tankar. Jag ska vara där för honom. Jag skulle så följa med honom i graven. Men det gör jag inte. För han kommer inte dö.
- Snälla Haymitch, säger jag och knäpper händerna. Snälla, skicka medecin till Harry. Glimmer sa att han hade fått ett djupt sår i benet. Snälla, jag ber. Låt inte Harry dö! Jag gör vad som helst. Kan du gör det?
Just då flyger en silverfallskärm ner i mitt knä. Jag tittar på innehållet. Medecin. Medecin!
- Tack, säger jag. Tack, Haymitch.
Jag rusar mot tältet.
- Harry! Du kommer överleva!
Och långsamt smetar jag ut medecinen på Harrys ben. Han kommer vara vid min sida, lite till.

Jättebra Bästa kapitlet

FÖRLÅT, NU HAR JAG INTE SKRIVIT PÅ LÄNGE, SÅ NU! NU KOMMER ETT KAPITEL. NI HAR FÅTT VÄNTA JÄTTE LÄNGE JU!!!

KAPITEL 12

När jag vaknar nästa morgon ligger jag och lutar mitt huvud mot Harrys axel.
Jag böjer mig ner för att titta till hans ben. Mycket bättre nu! Han sätter sig upp så ljudlöst att jag knappt hör det.
Alla är vakna.
"Ja, som ni alla vet har det inte funnits mat vid ymnighetshornet i år. Så spelledarna har lagt ut det nu efter en vecka, hugg in! Men tänk på att välja noga..." Hörs det i högtalarna.
Välj noga?
Men vänta! Vårt läger är framför hornet! Vi måste ha varit ouppmärksamma, för där, där ligger en festmåltid och bara väntar på oss.
Alla roffar åt sig så mycket de kan och vi lyckas ränsa bort stort sätt allt. Men på sjutton stycken kan det ändå bli svårt. Vissa går ut och jagar, och vissa plockar växter.
Jag gör upp eld och Harry sitter och täljer på en pinne.
Han får inte springa med sittb ben än. Han får vänta tre timmar till.
- Är det kul? frågar jag.
Han skakar på huvudet.
- Inte särskilt. Att sitta och tälja en pinne har aldrig varit min grej.
Jag skrattar.
- Jag fryser, kan du hjälpa mig med elden? frågar jag.
- Visst, svarar han.
Han lägger armen om mig och vi börjar tända några tändstickor.
Vi äter en god middag med ris och korvgryta, äpplen, skinka, bröd och soppa.
Så god mat har jag inte ätit på en vecka.
En vecka? Har vi varit här inne en vecka? Det känns konstigt, på något sätt.
Pang!
Vi är runt femtio kvar.
Men snart äe vi nog bara tjugo.
Att döda de man älskar känns obehagligt. Mina vänner, min pojkvän och min... bror.
En tår rinner ner för min kind men jag torkar bort den så att ingen ser att jag gråter.
Jag är ju en karriärist!
Men karriärister har ju också känslor. Fast ingen vågar visa dem.
"Ett medelande till alla spelare är: När ni är tjugofyra kvar, kan alla lämna arenan i två dagar. Då har ni varit inne på arenan länge och ni behöver en paus. Men ni kan bara komma ut från arenan mellan klockan tretton och fjorton. För att komma ut ska ni ställa er på era pedistaler ni stog på när ni kom in på arenan. Altså ställ er på plattorna mellan ett och två när ett medelande visas på himlen dagen innan man kommer ut. Tack!"
Alla kan komma ut i två dagar.
Alla kommer ut.