Guldboken (Rollspel)

"Ed! ED!!" Philips skräckslagna röst får Edmund att titta upp från hästens svarta man och sluta muttra. Philip kommer springande mot Edmund med ett knyte som är alldeles för stort för honom.
"Vad är det Philip?" frågar Edmund oroligt. Om Philip var såhär rädd måste det vara allvarligt. Hade deras mor...?
"De kommer! De kommer!" skriker Philip i ren panik.
"Vilka kommer?!"
"Soldater! Mor säger att vi måste fly! Skynda dig!" skriker Philip och Edmund rycker åt sig knytet och tar Philip i ena handen. De springer mot skogen eftersom det borde vara säkrast just nu.
"Vid order av prins John, så är denna by nu förklarad dödsdömd", hör Edmund en röst, och bara några sekunder senare har upplopp brutit ut. De personer som än inte är så pass sjuka att de inte kan röra sig rusar ut ur sina hus, bara för att bli nedskjutna. Soldaterna sparkar in dörr efter dörr, och skrik efter skrik tystnar. Philip stannar chockat till och Edmund rycker lätt i Philips hand för att få honom att röra på sig. Philip rasar i marken, och Edmund ser plötsligt blodet som rinner ur Philips huvud tillsammans med vad som måste vara hjärnsubstans.
En snyftning slipper ur Edmunds strupe och han gör snabbt korstecknet innan han hivar upp sin döda brors kropp på ryggen och springer in mot skogen i hopp om att ingen ska se honom.

Nicci stannade Dragor och tog upp kartan, hon visste att skogen inte varade för alltid och att soldaterna skulle hitta dem här inne tillslut. hon studerade den och undrade vart de skulel bege sig? de var knapapst välkomna till någon av de andra byarna och bäst vore kanske att lämna landet. hon visste att hon var halvt fransk, hennes far var fransman inte för att hon någonsin träffat honom. hon önskade för första gången på ett bra tag att hennes mor var vid liv.
"Nej vi får fortsätta" sa hon till Dragor som nickade och började skritta medans hon läste kartan

Kevin sköt iväg två pilar som träffade två soldater, ena träffade i huvudet och andra i armen på en annan.
"Döda alla ni hittar!"utropade soldaten som hade fått pilen i armen och stirrade ilsket på Kevin som vinkade nonchalant tillbaka och hoppade sedan ner från taket. Han var allvarligt i knipa om han inte kunde gömma sig, soldaten var säkert ute efter honom.
"Hjälp mig!"ropade någon, Kevin stannade upp mitt i sitt steg mot skogen och suckade, han hatade att han alltid ville rädda alla. I stället för att fortsätta springa mot skogen började han springa mot folkmassan för att hitta rösten som skrikit på hjälp.

Alith suckar där hon sitter i skogen, vargen har sitt huvud i hennes knä och tittar på henne under tiden som hon kliar denne bakom örat. Den tycker om det.
"Sie sind zu süß*" Säger hon till vargen.


(*Sie sind zu süß=Du är för söt)

Nicci tog ner kartan
"Jag tror att det blir bäst att rida mot söder" sa hon och såg på kartan och Dragor frustade och de red in i en glänta och hon såg tjejen i den konstiga stolen sitta där med en varg och Dragor frustade mot vargen och hon kände hur hästen spände sig och hon kläppade honom på halsen
"Lugna dig, du kan springa ifrån honom" sa hon leende och Dragor såg spektiskt på henne och frustade sedan nöjt
"Öh, hej" sa hon till tjejen, hon hade faktiskt aldrig pratat med henne "så du kom också undan?" sa hon och la en hårslinga bakom örat

Alith rycker till och vänder sig om, med stolen, mot tjejen med hästen. Hon har aldrig pratat med henne, men hon är nu förbryllad.
"Kommit undan vad?" Frågar hon fundersamt innan hon försöker koppla vad som kan ha hänt när hon varit borta.

Nicci såg på henne, så hon visste inte
"Soldaterna så klart" sa hon och la huvudet på sned. hon måste begett sig till skogen innan de kom

"S-soldater?" Stammar Alith mumlande. Soldater? Vad ska de ha att göra i byn? Varför är de i byn? De ska inte utrota folket där eller liknande? Tänk om de dödar hennes bror? Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Hon vänder sig om mot byn och börjar rulla tillbaka, trots att det antagligen är försent.

Kevin ser en kvinna som håller om en pojke som ser ut att vara ungefär fyra år gammal. Snabbt är han framme vid dem.
"Kevin!"utbrast kvinnan och lade ner pojken på marken där han blygt tittade upp mot Kevin. "Ta vara om min son, gosse. Han har släktingar i öster." kvinnan tittade galet på Kevin, han förstod att hon var sjuk. Snabbt plockade Kevin upp pojken på sin rygg.
"Han är stum, så var lojal till honom, han heter Robin." berättade kvinnan. "Döpt efter Robin Hood."
Kevin nickade och började sedan springa mot skogen med Robin på ryggen. Han förstod fortfarande inte hur människorna kände till Robin Hood, han var inte hemskt känd i deras trakter.

Nicci ser förskräckt på henne och rider mot henne och ställer sig framför henne
"Du tjejen vänta lite nu" sa hon lugnt "det finns inget du kan göra, soldaterna är redan där och om då går tillbaka till byn kommer du också dö" sa Nicci och såg på henne och flyttade sedan på sig "jag kan inte hindra dig men jag kan be dig tänka till" sa hon vänligt