Resan genom tid och rum (Privat rollspel)

"Eller så dödar vi honom!"sade Nik entusiastiskt. "Eller så inte..." tillade han då han såg Marians blick.
"Du kan ju rymma?"sade Nik och höjde ögonbrynen, "så låter du oss ta hand om killen, han kan ju få minnesförlust!"

"Ja minnesförlust kan man lätt fixa med ett slag mot tinningen." Instämmer Olivia mest för att hon vill härifrån. "Och Robin kommer säkert bli överlycklig när han får höra." Fortsätter hon och lägger huvudet en aning på sned.

"Varför vill ni hjälpa mig och vad gör ni här klädda på det där sättet?"undrade Marian och nickade mot deras kläder.
"Lång historia", svarade Nik snabbt, "iväg med dig in i skogen nu bara, Robin kommer att bli glad."
"Killen är stor, svarthårig och så bär han alltid svarta kläder", sade Marian och log mot dem innan hon försvann.
"Se", sade Nik nöjt, "nu är vi säkert snart hemma igen."

"Och nu ska vi bara hitta honom och lyckas slå ner honom. Någon bra plan?" Undrar Olivia när hon ser en svarthårig stor kille komma ut ur puben. "Hittad. Tror du vi kan dränka honom?" Frågar hon. "Eller släppa honom från muren?"

"Eller", sade Nik och tog fram sin slangbella från bakfickan. "Så knockar jag bara honom med en sten."
Pricksäker som Nik var så träffade stenen mannen i bakhuvudet så att han svimmade.
"Hur ska vi veta att han tappat minnet?"frågade Nik och lade huvudet på sned medan han lade slangbellan tillbaka i fickan.

"Slå honom igen..." svarar Olivia kort och går fram till mannen. "Det verkar som en bra plan."

((ska färga håret kmr in senare...))

(( okej ))

"Okej", sade Nik och slog till mannen i tinningen. "Det borde fungera."
"Så, vad gör vi nu?"frågade han, mer behövde han inte säga innan det där förskräckliga ljudet hade kommit tillbaka.

Olivia hör det hemska ljudet.
"Var ska vi nu då..." mumlar hon svagt innan allt blir svart igen.

Nik slog upp ögonen och såg sig omkring. Det var mörkt, men ändå var de utomhus, trodde han i alla fall.
"Var är vi?"mumlade han medan han ställde sig upp.

"Samma svar som förra gången." Svarar Olivia och suckar irriterat. "Vi kanske är i... jo vi är i London. Men typ... LÅNGT bakåt i tiden." Säger Olivia och hoppar undan för en hästskjuts som plötsligt kommit åkande. "Kläder och fordon tyder på tidigt 1800-tal." Konstaterar hon. "Ja, inte våra förstås." Tillägger hon och tittar på ett fåtal män som sitter inne på en pub i höga hattar.