Rollspel: Efter kriget

Jag tittade upp på den rödhåriga flickan, "den är som kort, i de korten är det chokladgrodor och på korten är det alltid någon känd trollkarl."

"Det är bara godis, choklad. Med ett kort på kända häxor och trollkarlar. Och de har en slags förmåga att hoppa, så man får vara lite snabb.",säger jag.

coolt, säger jag och slänger mig ner på sätet. där river jag upp förpackningen. en levande, hoppande chokladgroda skuttar genast ut och klättrar upp på bagagehyllan. "äsch då" säger jag och slänger mig ner på sätet igen.

"Åh! Juste ja, jag heter Miranda Stone." sa hon medan hon la in chokladgrodan i munnen. Hon hoppade till när hon såg trollkarlen på kortet "JAG FICK HARRY POTTER!" skrek hon ut över kupén så att det flög choklad överallt. "åh, förlåt..."

"oj jäklar!" Jag rusar fram och rycker kortet ur handen på henne. det var sant, på kortet var en mörk, glasögonprydd trollkarl avbildad.

"det är mitt första kort på honom" sa Miranda glatt. "Jag har flera på Dumbledore, men inga på honom, konstigt, han som är så känd..."

Antonia sitter själv i en kupé tvärsöver gången och iakttar dem andra. Hon smeker sin boa förstrött och den slingrar sig tillgivet upp och runt hennes hals. Antonia har inga problem med det, den skulle aldrig ta livet av henne och om den försökte skulle hon bara dra av den innan den stramat åt tillräckligt. Hon reste sig innan godisdamen hunnit försvinna från deras kupé.
"Ett par chokladgrodor, en påse Bertie Botts bönor och två pumpa pastejer... tack." lade Antonia till på slutet, hon brukade inte vara trevlig hon var väl bara på bra humör...
Hon betalade och kastade en blick på dem som satt i kupén innan hon återvände till sin egen, under hela tiden har hon haft ormen runt halsen.

"snälla, snälla kan vi inte byta?" jag vädjar till henne och håller kortet i ett fast grepp.

Coolt, sa jag. Miranda hade fått Harry Potter på sitt kort. Inte för att skryta, sa jag, men jag har typ 7 stycken. Ni kan få varsin om ni vill, sa jag. Alla tittade förväntansfullt på mig, men ingen sa något. Vadå? Sa jag, och alla började skratta oss dubbelvikta.

Miranda hoppade säkert en meter upp i luften när hon såg en flicka i deras ålder som hade en orm runt halsen, men låtsades sedan som ingenting "Vilka elevhem vill ni hamna i?"