När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag log svagt mot Cara och kramade om henne
Och jag kände tårarna komma, det var som nått brast och jag grät för allt.
För alla de hemska åren som jag levt i fångenskap.
Jag grät tills jag inte hade nå tårar kvar att gråta.
- Jag är också glad at jag lever och att du finns här för mig Cara, sa jag svagt och såg på henne.

Jezebel såg på Laura och suckade lite
"Inte nu Jezebel! Du kan klandra ner på henne när hon kan försvara sig" sa jag allvarligt och han himlade med ögonen och tog ett äpple
"men hur fick han tag på dig? Jag förstår inte hur du bara kunde försvinna?" sa jag förvånat

Jag såg på Cara och skakade på huvudet.
- Jag vet inte, jag minns inte, sa jag och ansträngde mig för att minnas.
- Det var ju så längesedan, sa jag tungt och blängde på Jezebel.
- Vet du vem han är? Cara, sa jag undrande till henne.

Jag såg på Laura "ta det lugnt de kommer tillbaka med tiden" sa jag vänligt och såg på dem båda "snälla bråka inte, ni kan väll bara vara trevliga och lära känna varandra med tiden" sa jag och log lite och funderade lite "nej inte egentligen, jag visste inte ens att Carrows hade en son" sajag

- Okej, sa jag och log mot Cara.
- Jag lovar att skärpa mig och vara trevlig, plus att lära känna honom, nöjd?, sa jag roat till henne och nickade.
- Det kanske inte ens va hennes son, det kanske var nått han hittade på, sa jag och funderade.
- Det är verkligen svårt att minnas, allt är liksom som i en dimma.
Jag minns nästan inget av mitt liv i huset, men jag antar att det var hemskt, sa jag och såg ner på min skadade kropp.

"Bra, det var bättre och du Jezebel?" sa jag och såg på honom
"Ja jag ska ge det en chans" sa han trött och jag bara himlade med ögonen
"Vi får ta reda på det, är det nån som kan det är det ju vi" sa jag och kramade Jezebels hand och nickade sedan "Ja han verkar ju inte varit nån ängel" sa jag och la huvudet på sned

Jag nickade och såg på dem.
- Det låter bra, jag vill se han död, sa jag enkelt och log halvt mot Cara.
- Nej, han verkar ju inte vart det, sa jag och såg ut genom fönstret.
- Så, vad har förändrats sen jag försvann?, är Quidditchen fortfarande kvar?, sa jag nyfiket.

"det är du inte ensam om och han har valt fel människa att ge sig på" sa jag och log elakt och skrattade sen "du är dig då lik, jo det finns väll de få som spelar quidditch men de är inte så många. mugglarna gömmer sig så gott de kan, Hogwarts utbildar dödsätare och ja, du lär märka hur det är" sa jag leende "ja och Jezebel utför olika expriment och ja jag gör lite allt möjligt, men oftast hjälper jag väll Jezebel" sa jag leende

Jag nickade och log snett.
- Ja, Quidditch måste finnas kvar även om allt annat är skit, sa jag och log mot Cara.
- Jo, jag antog att det var nått sånnt, ja jag gillar ju det inte.
Men jag hade inte förväntat mig något annat med din käre far som härskare, sa jag och himlade med ögonen åt dem.
- Jag vill inte ens veta villka expriment ni gör, sa jag flinanade och såg på Cara.
- Så, vilka lever och villka är döda?, och har din far och Bella gift sig ännu eller tänker de aldrig göra det eller?, sa jag frågande.
- Plus vilka ungar har kommit till världen?

"Ja du kan ju börja spela igen" sa jag roat och såg sen på Jezebel och vi skrattade
"Nej det vill du nog inte" flinade Jezebel och tog ut toffen ur håret och ajg log lite och funderade sen
"Ja Arthur är död, Krum med. Ron är död och Luna med, Tonks och McGonagall, Yaxley dog för två år sedan" sa jag lite sorgset och Jezebel kramade om mig och jag skrattade sen "nej de har inte gift sig och pappa lär aldrig göra det heller" sa jag och ryckte sen på axlarna
"Jag vet inte riktigt, jag pratar inte med nån av dem. de vill helt enkelt inte prata med mig" sa jag och ryckte på axlarna