Jag menade aldrig att lämna dig...

jätebra ♥

Jag vet att jag säger det varenda gång... Men jag är otroligt tacksam för alla som läser och kommenterar! Jag blir så glad varje gång ögat lyser rött och så står det att någon har kommenterat! Tack så mycket! ♥


Kapitel 8

Klockan var tolv och jag,Lucy,Hermione,Julie och Zendra var på väg till lunchen som många andra elever också var.
''Så, vad var det Ron sa till dig igår då?'' frågade Hermione och gav mig en genomträngande blick. Jag log åt hennes min och var glad för att vi inte hade gjort någonting. Eftersom att då var jag väldigt säker på att det inte skulle gå så bra.
''Nej, han bara frågade om jag var okej...'' sa jag sakta och tänkte på allt annat han hade sagt. Jag fnissade lite åt tanken och de andra tittade på mig underligt.
''Är du säker på det?'' undrade Hermione och satte armarna i kors. Hon stannade upp och vi andra gjorde också det när vi märkte att hon hade stannat.
''Ja, eller han sa också att Harry mådde dåligt över att jag hade ''överdrivit'' det hela.'' sa jag och himlade med ögonen. De andra stod och bytte blickar med varandra och tittade sedan på mig. De sa ingenting.
''Vadå? Tycker ni också att det var överdrivet?'' frågade jag förvånat. De kunde väl ändå inte tycka det? Jag hade väl inte överdrivit? Eller hade jag?
''Jo, men alltså, lite väl kanske det var...'' sa Julie tyst efter en lång stunds tystnad.
Jag tittade på henne med en förbryllad blick.
''Jaha, så du tycker det du?'' sa jag stöddigt lade armarna i kors som Hermione hade gjort.
''Jo, med allt skrik och gråt. Det var faktiskt överdrivet.'' instämde Zendra tyst och tittade ned i stengolvet.
Hermione nickade och gick fram till mig. Hon la sin hand på min axel. Hon sa sedan:
''Men det är okej. Man får överdriva.''
Jag skakade av mig handen och tog ett steg bakåt. Jag lådsades som att jag inte hade hört det Hermione sa och sa sedan argt:
''Jaha! Så om ens livs kärlek gör slut? Skulle inte ni göra så då?'' sa jag högt så att alla runt om kring oss säkert hörde. Tjejerna försökte tysta mig och sedan sa Julie:
''Ja, men han var ju inte ditt livs kärlek! Det var bara en lång tonårsförälskelse!'' Hon tittade på mig som att jag inte fattade någonting. Nu var jag arg, hon visste väl inget om mitt och Harrys förhållande. Nu skrek jag ut över hela korridoren.
''Tonårsförälskelse?! Tonårsförälskelse?! Vi var ju för fan tillsammans i ett år!''
''Ett år är väl inte så länge!'' sa hon tillbaka.
Jag blängde på henne surt och väntade på att någon skulle försvara mig. Till slut sa jag:
''För mig var det det! Och det året var det bästa i mitt liv!'' jag kände hur det brände under ögonlocken och det värkte i min hals.
''Vi förstår! Lugna ner dig nu!'' sa Hermione med en tröstande röst. Hon försökte lägga armen om mig, men jag ruskade snabbt av den. Med klumpen i halsen och tårfyllda ögon sa jag:
''Jag vill inte bråka! Jag vill inte mista mina vänner också!''
''Vi vill inte heller bråka, men du gör allt till en sån himla stor grej. Fattar du inte att det jämt är du som startar bråk? Om du inte hade blivit så arg på Harry hade ni fortfarande varit vänner!'' skrek Zendra och och tittade runt omkring sig. De flesta i korridoren tittade nu på oss med nyfikna blickar och jag sa:
''Tack! Nu vet alla om det!'' sa jag med en ironisk ton i rösten.
''Jag tror redan att dem visste det när du började skrika.'' hånlog Julie.
Jag orkade inte med något mer nu. Men jag tänkte inte springa iväg och gömma mig nu. Jag tittade på mina ''före detta'' kamrater med en besviken blick.
''Åh, nej! Vet du inte vad du ska säga nu?'' frågade Julie med en mycket kaxig attityd.
Jag hämtade andan för att svara på hennes kommentar men avbröts av Lucy.
''Skärp dig Julie! Nu går vi och äter.''
Vi tittade alla mycket förvånat på Lucy som hade schasat iväg oss mot stora salen. Hon hade inte sagt något på hela samtalet, bara stått och tittat på. Inte varit på varken min eller Julies sida. Jag gick så långt bort från Julie och Zendra som möjligt. Och dem verkade inte vilja gå med mig heller så det var inget problem. Precis innan jag skulle gå efter tjejerna in i stora salen så känner jag hur någon drar mig mjukt och försiktigt tillbaka. Jag vänder mig om och ser där en väldigt ljusblond ''goodlocking'' kille med svarta och gröna kläder. Han tittar undrande på mig och frågar:
''Vad var det där om?''

Fortsätt! ♥

Jättebra!

Omg super spännande jue! Meera♥

Den äger!!

OMD! Asbraaa!

Tack till alla som läser! Kärlek till er alla! ♥

Kapitel 9

Jag suckade, varför pratade Malfoy med mig? Och varför just nu? Jag var trött,hungrig, och sårad, och snart mobbad av Malfoy också...
''Bry dig inte!'' muttrade jag och vände mig om för att gå in i Stora Salen. Men så långt kom jag inte eftersom att Draco hade ett fast grepp om min skjortärm. Han drog mig tillbaka och jag tittade irriterat på honom.
''Vad?!'' utbrast jag och blängde på honom.
Han kisade mot mig och sa sedan:
''Vad handlade det där om?''
''Varför ska du bry dig?'' frågade jag mer förvånat än irriterat.
''Ehm...'' mumlade han och tittade ned i golvet.
''Nej, just det!'' sa jag och vände mig hastigt om.
''Vänta!'' hörde jag att han sa bakom mig, jag vände mig och sa uttråkat:
''Vad?''
Han stod tyst en stund, och jag övervägde att försöka mig på att gå in ännu en gång. Men till slut så sa han:
''Jag tyckte att de var orättvisa.''
''Okej...'' sa jag sakta. Ska han säga tänkte jag och granskade honom från topp till tå. Var det verkligen Draco som jag pratade med?
Jag märkte att han inte hade något att säga så jag sa sedan:
''Alltså Draco, jag har inte tid, jag måste äta och så.''
Han tittade upp och så såg jag att han letade efter rätt ord. Men han verkade inte hitta ordet så han nickade bara och suckade. Jag vände mig om gick in i Stora Salen. Tankarna virvlade. Varför hade Draco pratat med mig? Och varför sa han nästan inget när han väl hade fått tag på mig? Han kunde ju ha frågat om jag mådde bra eller om jag behövde någon att trösta mig mot. Men nejdå.
Jag satte mig bredvid Hermione som hade sparat en plats till mig. Egentligen ville jag inte sitta bredvid någon utav dem men Hermione hade ju faktiskt inte varit så oschysst. Hon log sorgset mot mig och jag klämde fram ett litet leende bara för att inte vara otrevlig mot henne.
''Vart tog du vägen?'' frågade hon försiktigt och vänligt. Som om hon trodde att jag skulle få ett agressivt utbrott annars. Jag log för mig själv.
''Draco ville prata.'' sa jag och började ta för mig av lunchen.
''Draco ville prata?'' upprepade hon högt så jag såg att de flesta som satt runt om oss tittade med nyfikna blickar på mig.
Jag tystade ned Hermione innan jag svarade lågt:
''Ja, han var jättekonstig. Han sa typ inget och sen så sa han att Zendra och Julie var orättvisa.''
''Va?''
Jag suckade.
''Du hörde vad jag sa!'' svarade jag irriterat. Jag blickade ut över Gryffindorbordet och fastnade vid en person som jag märkte tittade tillbaka. Personen som tittade tillbaka var såklart Ron Weasley som tittade med en slug blick på mig. Jag kisade elakt tillbaka och jag såg hur han puttade till Harry i sidan sa någonting. Han sa säkert typ, ditt fula ex stirrar på oss, eller något i den stilen.
Harry tittade åt mitt håll och våra blickar möttes och han tittade sorgset på mig. Jag däremot gav honom en sur blick och vände mig mot Hermione som tydligen också hade vänt sig och tittat åt deras håll.
''Jag fattar inte...'' började jag och tittade på Hermione. Hon tittade tillbaka med en oförstående blick.
''Vadå?'' frågade hon.
''Han gör slut, och sen tittar han på mig med en sån där blick.'' fortsatte jag och tittade oförståerligt på Harry som hade slutat att titta på mig och deltog i ett samtal med Dean,Ron och Seamus.
''Han är väl ledsen för att han sårade dig.'' sa Hermione mjukt och log sorgset som hon hade gjort när jag kom och satte mig.
''Jag hoppas att den där Hufflepuffaren inte är något att ha!'' sa jag spydigt och tittade sedan på Hermione med en otålig blick.
''Är du klar?'' undrade jag och hon nickade. Vi ställde oss upp och styrde stegen mot Stora Salens dörr.
''När är nästa lektion?'' frågade jag Hermione.
Hon tittade på klockan och svarade sedan:
''Om en halvtimme.'' svarade hon snabbt.
Vi ställde oss mot väggen och väntade på att alla elever skulle strömma ut från Stora Salen.
Efter ungefär fem minuter började några komma ut, och efter tio så såg jag att Harry och hans sovsalskamrater kom. Men de stannade plötsligt upp. De pratade med någon... Harry viftade med armen mot sina kompisar och sa någonting. De fortsatte att gå men Harry stod kvar. Jag började bli nyfiken och fundersam på vem som han pratade med. Harry och personen som han pratade med gick ur folkströmmen och ställde sig vid väggen, det var då jag såg att han pratade med samma blondin som jag hade pratat med: Malfoy. Draco såg rätt så sur och irriterad ut medans Harry såg ut som om han skulle brista ihop. Gud, vad var det som hände egentligen?
Det såg ut som att Draco var arg på Harry för någonting, men jag visste inte varför. När Draco sedan gick raskt där ifrån så mötte han min misstänkta blick och han suddade bort den med ett litet leende. Jag log tillbaka och tittade sedan tillbaka mot Harry som såg väldigt besviken ut. Han såg ledsen ut...
Undra var det var som Draco hade sagt? Vad står jag här och tänker på? Jag tycker väl inte synd om Harry? Nejnej! Jag är ju sur på honom!
''Sarah, sluta stirra på Harry!'' utbrast Hermione som jag upptäckte stod kvar bredvid mig.
''Oj, förlåt.'' mumlade jag och tittade ned i stengolvet.
''Vi borde hitta en ny åt dig, som du kan gå vidare med, menar jag.''
Jag tittade på henne med en fundersam blick och sa sedan:
''Det har du rätt i!''

Så otroligt bra skrivet. ♥

Åh vad bra! *bevakar*