Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna log och nickade lite, var övertygad om att barnen skulle älska idén - och det var ju jätteroligt att dem skulle få vara med och komma med idéer för sin lillebror. Hans kommentar lockade fram ett skratt ur henne, något svagt men det var väl liksom hon själv då bara.
"Det skulle man allt kunna säga." log hon.

Han log mot henne och lyckan över att höra henne skratta var knappt trovärdigt.
Även om det var svagt, och nästan ett eko av hennes riktiga så var han lycklig för det.
"När du sover sen, så måste jag gå iväg och ringa ett samtal, eller ja flera. Till Amanda, så hon kan passa barnen längre. Till våra föräldrar, ifall de kan hjälpa till. Det handlar ju om över natten och ja några dagar till kan jag tänka mig." Sa han lugnt och smekte hennes kind lätt.
"Men jag är inte långt borta." Försäkrade han leendes.

Sienna log och skakade lätt på huvudet, mest för att övertyga honom om att det inte var någon fara. Hon skulle ju ändå sova och antagligen knappt märka att han var där ändå, även om hon uppskattade att veta att han var det.
"Ingen fara. Har läkarna sagt något om hur länge jag är nere för räkning?" frågade hon, hoppades inte det var länge - men med tanke på vilket skick hon kände sig i så misstänkte hon ändå att det skulle bli ett tag.

Edvard skakade sorgset på huvudet och valde att istället fokusera blicken på sonen.
"Du är stabil nu älskling. Men det var ingen lätt operation. Jag tror inte de ens vet när du kan åka hem igen. " Sa han lågt och kramade hennes hand mjukt.
" Men när du är piggare får barnen komma hit och träffa dig och lillen här." Log han och smekte sin son över pannan.
Sökte efter hennes blick.

Det var självklart tråkigt att höra att ingen ens visste, hon hade hoppats på att iallafall få ett ungefär så att hon hade något mer konkret att se fram emot. Men men, det var inget att göra åt den saken nu. Istället fick hon väl bara försöka göra det bästa av situationen.
"Ah okej." sade hon, mötte rätt snart upp hans blick då hon upptäckte att han letade efter den och log lite. Hon började definitivt bli allt tröttare igen, vilket kanske inte heller var särskilt konstigt - men samtidigt ville hon hålla sig vaken hos den lilla underbara sonen.

Han såg att hon såg trött ut och kysste henne mjukt.
"Hey vila älskling. Jag håller honom. Han är här när du vaknar. " Viskade han försäkrande och höll ut sina armar, redo att ta emot honom.
Ville ha henne vaken, ville kunna prata mer med henne.
Men det viktigaste var ju faktiskt att hon skulle återhämta sig bra.

Sienna besvarade kyssen för att sedan nicka lite, något lättad ändå då tröttheten höll på att ta över helt.
"Tack älskling." viskade hon, räckte försiktigt över den lille sonen till honom istället.
Hon ville självklart väldigt gärna ha kvar honom i sin famn, men hon var för trött - och Edvard hade all rätt att också få hålla honom, såklart. Dessutom var de så fina tillsammans. Det var dock inte en syn hon hann njuta länge utav, då det inte dröjde långa stunden förräns hon somnat - hon var fortfarande helt utmattad.

Han tog emot sonen med ett leende på läpparna och studerade henne falla i sömn.
Han pussade hennes panna och gick sedan ut för att leta reda på en telefon.
Det hittade han ganska snart och började då ringa runt.
Det var väldigt oväntade svar han fick.
Siennas mamma grät och lovade att komma på en gång. Hans föräldrar var i chock men lovade att ta barnen.
Amanda var den enda som var lugn och förklarade att läget var under kontroll och hälsade till Sienna att krya på sig.

Det var underbart att få vila ut sig igen och få sova ordentligt. Och hon visste ju att barnet var säkert hos Edvard, med honom hos sig kände hon sig helt trygg.
Hon hade nyss vaknat till lite mer då hon hörde någon utanför, kände snart igen sin mors röst som kommit in dit och funnit Edvard.
"Hur går det? Hur är det med er alla?" frågade hon genast oroligt.

Edvard hade samma stund som telefonsamtalen var klara begett sig tillbaka in i rummet och satt nu på samma stol som tidigare men med sonen i famnen.
Han vände upp blicken nä Siennas mor kom in och han log mot henne.
"För tillfället bra. " Sa han och reste sig sakta.
"Här är ert fjärde barnbarn." Log han och visade upp sonen för henne.