En kittel full av kärlek (3:e generationen)

00

Oh gosh, what a chapter!! Jag dog minst hundra plus hundra gånger, åhhh.

Jaaaa!! Albus är tillbaka!! Aw, vilka rörande scener ;__; Fick bilder uppmålade framför mig hela tiden, såå sorgligt :'C Vill aldrig hamna på psyken, det är bara för sorgligt... Hoppas Al kmr att förstå och förlåta Sames, I do really hope that ><

Jag gillar MJ. That's a fact. Gillade scenen på stranden, hur Scorp grät, och MJ var den starka, liksom ombytta könsroller ♥ Hoppas att det kmr att funka för dem, att om Scorp berättar vad han är, att hon förstår...

I'm in love in this ff. Gaarh, jag är beroende!! So plz skriv mer snart, I'm dyyyying!!
Love // Fredrika ♥

Mother of God vilket kapitel!
Jag finner inte ens ord för vad jag älskar mest med den ;___;

Den här novellen/berättelsen är SUPER BRA!! Du kommer bli en känd författare om du fortsätter

Gryyymt! Hur kan duu? Mini-Rowling, du kommer bli känd! Vi ääälskar den! det bästa är att det händer saker hela tiden och sättet du skriver

Kapitel 79
Rose
Jag drar fingrarna genom hennes korta hår. Känner hur hennes händer stryker huden mellan min tröja och min byxlinning. Det går inte att se vart kyssarna börjar och slutar. Svängdörren mellan köket och vardagsrummet öppnas och vi sätter oss snabbt upp. Haileys mamma, Petronella Stubb, backar genom dörren med en bricka i handen.
- Här har vi lite eftermiddagsfika, säger hon och ställer ner brickan på soffbordet.
På brickan finns det en sockerkaka med ljusrosa glasyr, småkakor och nybakade kanelbullar. Om det här är lite fika vill jag gärna se hur fikat ser ut när det är mycket.
- Vill du ha te Rose? frågar hon och lyfter tekannan.
- Ja tack Mrs Stubb, svarar jag.
Haileys mamma fnittrar.
- Kalla mig Petronella. Så, hur trivs på the Daily Prophet? frågar hon och häller upp te i en kopp som hon räcker mig.
- Jag trivs jättebra, säger jag och tittar på Hailey.
Hon ler och skär i sockerkakan för att inte börja rodna.
- Hailey fick ett erbjudanden om att börja praktisera på ekonomiavdelningen men hon tackade nej. Det måste visst finnas något väldigt intressant nere i arkivet, säger Petronella och skrattar glatt.
Jag instämmer i skrattet.
- Arkivet är faktiskt väldigt spännande. Man vet aldrig riktigt vad som man kommer hitta för artiklar eller vad som kommer att ske. Dessutom så blir det roligare när man är två, säger jag och undviker att titta på Hailey.
För om jag tittar på henne kommer jag ha väldigt svårt att slita mig ifrån hennes läppar.
- Det var därför jag gifte mig. Sedan jag gifte mig med Haileys pappa Wilbur så har haft så mycket roligare. Har du någon pojkvän Rose? frågar Petronella.
Jag skakar på huvudet.
- Jag träffar någon men jag vet inte om det kommer bli något seriöst förhållande än, säger jag.
- Hailey har också träffat någon, säger Petronella.
Hailey tittar menande på sin mamma och jag ler.
- Jaså, det har hon inte nämnt. Vem då? frågar jag.
Mrs Stubb dricker av sitt te och skakar på huvudet.
- Det vägrar hon säga. Men det syns att hon verkligen gillar honom. Hon går jämt runt med ett leende på läpparna och hon har börjat att klä upp sig varje gång hon går ut. Du råkar inte ha någon idé om vem det kan vara? frågar hon nyfiket.
- Mamma! säger Hailey.
Petronella skrattar igen och ställer sig upp.
- Jag skojar bara. Jag tror att jag fortsätter dricka mitt te inne på kontoret också får ni vara i fred, säger hon.
Jag väntar tills Mrs Stubbs steg i trappan upphör och dörren till kontoret stängs.
- Inte visste jag att du har träffat någon som du verkligen gillar, säger jag och läppjar på det varma teet.
Hailey skakar generat på huvudet och ställer ner sin tekopp. Hon vänder sig mot mig. Jag lyfter nyfiket och retligt på mina ögonbryn.
- Du kanske fick reda på det på väldigt fel sätt men ja, jag gillar dig verkligen, säger Hailey.
Jag ställer ner min kopp och ger henne en kyss.
- Jag gillar dig också, säger jag.
Hon ler och lägger sin hand runt min nacke. Snabbt drar hon mitt ansikte närmare hennes och vi kysser varandra igen. Jag trycker ner henne på rygg och drar undan de röda lockar som rymt ifrån min tofs. Hailey knäpper upp de översta knapparna i sin blus men jag lägger min hand på hennes och stoppar henne.
- Din mamma är på övervåningen, säger jag.
- Och pappa kan komma hem när som helst. Spelar det någon roll? frågar Hailey.
- De kanske inte vill komma på oss med att hångla på soffan, säger jag.
Hon tittar på mig och knuffar sen undan mig. Jag lyfter förvånat på ögonbrynen.
- Är det så farligt om de skulle komma på oss? frågar Hailey.
Jag suckar och sätter mig upp. Hon gör detsamma och knäpper knapparna igen. Ytterdörren öppnas och en man i ytterrock portfölj i handen kommer in.
- Petronella! Hailey! Jag är hemma! ropar Mr Stubb.
Det är då han får syn på oss.
- Inte visste jag att vi hade besök. Wilbur Stubb, Haileys pappa, säger han och räcker fram sin hand.
- Rose Weasley, säger jag.
Mrs Stubb kommer ner för trappan igen. Hon kysser sin man och vänder sig sen mot oss.
- Stannar du på middag Rose? frågar Petronella.
Jag skakar på huvudet och ställer mig upp.
- Jag måste hem. Men tack, säger jag.
Jag tittar på Hailey, hon tittar ner i bordet och jag vänder mig till hennes föräldrar igen.
- Tack för fikat, säger jag och lämnar sen huset.
En kort biltur och jag är hemma. Mina föräldrar står i köket när jag kommer in.
- Är du redan hemma? Jag trodde att du skulle vara hos Hailey längre, säger mamma förvånat.
Jag rycker på axlarna och fortsätter mot teverummet. De tittar frågande på varandra men säger ingenting. En timme senare är maten klar och vi sitter runt bordet. Min familj pratar på men jag kan inte sluta tänka på mitt och Haileys lilla samtal. Hade det varit så farligt ifall de kom på oss? Jag menar, vi hade inte gjort något fel. Jag gillar henne och hon gillar mig. Så varför lät jag det inte hända?

Sarah
Hela rummet fylls av lukten från mitt nagellack. Det luktar starkt och jag ångrar att jag inte öppnade balkongdörren innan jag började måla mina tånaglar. Nagellacket är rött. Det passar bra till min hy, som återigen har fått tillbaka lite av den solbrända lystern som jag haft under hela mitt liv men som sorgligt nog försvann under mitt år i dystra England. Det knackar på dörren och jag tittar på klockan. Lunchtid.
- Clair, jag kommer ner för lunch så fort mitt nagellack har torkat, säger jag.
Jag får inget svar, vilket gör mig lite förvånad.
- Clair? säger jag.
Dörren öppnas men det är inte Clair. Jag slänger mig ur sängen och kastar mig runt James hals. Han lyfter upp mig och vi snurrar runt. Vi kysser varandra. Jag drar en lättad suck.
- Jag började undra när jag skulle få se dig igen, säger jag.
James ställer ner mig på marken.
- Albus blev friskförklarad igår, så jag packade en väska och tog första flyget hit. Jag saknade dig hjärtat, säger han.
Trots att vi har varit åtskilda i bara en vecka, känns det som en månad. Vilket får mig att undra hur vi ska kunna klara av att vara isär när jag är på Hogwarts. James lägger sin hand på min haka och lyfter upp mitt ansikte. Jag tittar in i hans bruna ögon. Mina ben börjar skaka. Som om de vore gjorda av spagetti eller gelé. Hjärtat mitt slår snabbare och hårdare. En rodnad sprider sig över min hals och bröstkorg. Allt det där från att titta in i hans ögon. Vi kysser varandra. James lyfter upp mig i sin famn och bär mig till sängen. Halvvägs in i avklädningen stannar han till och tittar på mitt lakan.
- Sarah, du har blod på ditt lakan, säger han.
Jag tittar. En röd rand syns mycket väl på det vita lakanet. Jag ler.
- Tro mig, det är inte blod vännen, säger jag och viftar på tårna.
På min högra stortå, den nagel som jag målade senast, syns en rand där nagellacket har blivit bort draget. James skrattar och stryker mig över kinden.
- Jag ber om ursäkt för det där men du får skylla dig själv att du lämnade sängen. Jag kunde lika gärna ha mött dig här som vid dörren, säger han och ler.
Jag slår svagt till honom på armen.
- Håll tyst och kyss mig, säger jag.
James säger inte emot mina ord. En evighet senare tar vi på oss våra kläder igen.
- Så, hur frisk är Albus? undrar jag och trär min tröja över huvudet.
- Albus har inga mer hallucinationer men han kommer få träffa en psykolog ett bra tag framöver och kommer också få äta medicin, säger James och öppnar balkongdörren.
Jag ler. Han har verkligen förälskat sig i den där balkongen.
- Vet de varför han blev så sjuk? frågar jag försiktigt.
Han kanske inte vill prata om det, så det är bäst att gå sakta framåt. James lutar sig mot dörrkarmen. Jag hade rätt, det är jobbigt för honom.
- Albus undrade varför just han överlevde. Så han höll fast vid Peggy och Trine i sitt minne. På så vis så kunde han strunta i de där tankarna om varför han överlevde och inte hans vänner, suckar James.
Jag lämnar sängen och går fram till honom. Ställer mig på tå, för att kunna jämna ut de där centimeterna som skiljer oss åt, och kysser honom.
- Det kommer bli bra nu. Det värsta är över och härifrån kommer det bara bli bättre, lovar jag.
Han ler och vi kramas. Det knackar på dörren igen. Men inte heller den här gången så är det Clair. Det är barnen. Alla fyra springer mot James och så snabbt jag kan backar jag ifrån honom. De börjar klättra på honom och han skrattar högt och glatt.
- Nej nu får ni passa er, säger James och börjar kittla dem.
Barnen springer fnittrande ut ur rummet med James efter sig. Jag ställer mig ute på balkongen och efter en stund kommer de ut springande. James jagar dem en efter en. När han får tag på dem kittlar han dem och snurrar runt i luften. Men på något vis lyckas alla fyra få ner James på gräsmattan och nu är det han som ligger och vrider sig av skratt när åtta små fingrar kittlar honom. Jag ler och lämnar balkongen. Clair står nere i köket och skär upp tjocka skivor av bröd.
- Det blir soppa till lunch, säger hon.
Jag hjälper henne att duka fram på bordet. Skratten från trädgården oss att vrida på huvuden och tittar ut genom bakdörren. Alla fem ligger på gräset och brottas med varandra. Clair ler.
- Du har fått konkurrens, säger hon och lägger brödskivorna i en korg som hon ställer på bordet.
Ja, det ser ut som det. Jag går ut och ställer mig vid dörren.
- Ska ni gå och tvätta händerna så ska vi snart äta, säger jag.
Alla fyra barn slutar att kittla James och går lydigt in i huset igen. James ligger däremot kvar på marken. Han häver sig upp på armbågarna och kollar in mig. Jag rodnar.
- Du är söt, säger James.
- Tack, men jag har pojkvän, säger jag.
Han putar med underläppen. Jag skrattar och hjälper honom upp på två ben. James ler retligt. Jag kan se att han har någonting på gång. Han lägger sina händer på min midja och låter fingrarna röra vid huden. Han kysser mig på halsen.
- Berätta inte det här för din pojkvän men jag älskar dig, viskar James i mitt öra.
Den där rodnaden och gelé känslan slår mig igen.
- Jag älskar dig också, säger jag.
Han skrattar och kysser mig. Hand i hand går vi sen in i huset.

Helt sjuuukt braaa!!!! Kan inte sluta läsaaaa, Hahah

Jag älskar din ff.

Kan det bli mer perfekt? O.o ♥

Den här fanfictionen är så himla bra! åhh älskar den

Har inte hunnit läsa de sista kapitlerna, FÖRLÅT!!!! Förlåter du mig kära mini Rowling?♥♥ *skäms*♥