Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna var ju självklart orolig iallafall, livrädd för att ha förlorat ännu ett barn. Det fick inte vara så, men Edvards ord lugnade henne iallafall något. Hon lyckades nicka lite, ville förstås egentligen träffa sonen med en gång men samtidigt så var hon helt slut och skulle knappast få ut mycket utav det ännu. Så hon hade väl inget annat val än att bara ta det lugnt. Det kändes som en evighet innan läkaren förklarade att hon skulle få träffa sonen till slut, kollade först några av hennes värden igen och hjälpte till att få henne lite mer sittande innan de kom in med sonen. Som mycket riktigt var väldigt liten, men åtminstone oskadd.

Edvard såg på sonen med ett stort leende på läpparna. Han var magnifik- perfekt. Trots att han var liten.
Han såg på Sienna för att se hennes reaktion.
Hon måste vara lycklig. Hon hade vunnit en person, han var överlycklig han hade vunnit två.
Det kändes mer stabilt. Och det var han otroligt tacksam för.

Då hon äntligen fick hålla den lille sonen i famnen log hon stort, kände sig både så otroligt lättad och lycklig. De hade klarat sig trots allt, sonen var oskadd och hon skulle väl inte påstå att hon var hundra procent oskadd men hon hade iallafall klarat sig, vilket var huvudsaken. Sen fick det väl gå att hon var tvungen att ta det lugnt ett tag framöver, det skulle säkerligen lösa sig - de kunde ju få hjälp med de andra barnen, både av Amanda men förhoppningsvis också utav deras föräldrar.

Han smekte hennes kind försiktigt när hon tog emot sonen och log brett.
"Vacker." Viskade han och såg mot sonen. Flyttade sin hand försiktigt till hans kind.
"Hej där lilleman." Viskade han och pussade honom försiktigt på pannan.
Såg sedan på Sienna och pussade hennes kind.
"Du är så duktig." Viskade han och smekte hennes rygg försiktigt.

Siennas leende blev allt bredare ju längre hon såg på sonen kändes det som, det var en helt fantastisk känsla att få hålla sitt barn i armarna för första gången. Hon vände strax blicken till Edvard istället då han pratade, log mjukt utav berömmet.
"Jag är inte säker på att jag ens gjorde så mycket." log hon, hon hade varit som helt borta utav smärtan vilken dock äntligen lugnat ner sig till slut, antagligen så hade de smärtstillande hon fått äntligen börjat verka.

Han log svagt och nickade.
"Du var stark nog att vakna."Viskade han och smekte hennes kind.
"Det är tillräckligt." Poängterade han och såg sedan på sonen.
"Och vad ska ditt namn bli då älskling?" Frågade han leendes och smekte hans kind.
Han såg ändå häslosam ut trots sin storlek.

Sienna log lite igen, även om han hade en poäng där - hade hon haft något val? Om inte annat måste hon vakna för hans och barnens skull.
"Vadå, skulle jag lämna dig i sticket med fyra ungar?" frågade hon lätt retsamt, på gott humör trots hur trött hon kände sig. Men det var väl inte underligt när hon precis fått sitt barn.
"Har du några idéer?" frågade hon mjukt sin älskade make.

Han skrattade lågt och skakade på huvudet.
"Nej det är väl tur att du inte gjorde det." Viskade han och lekte lite med hennes hår och skakade sedan på huvudet.
"Jag har en tanke. Hans syskon kanske vill döpa honom? Eller ja komma med namnförslag?" Föreslog han leendes.

Sienna log mjukt upp emot honom, enormt glad för att han fanns där, stöttade och bara var nära. Bara en sådan liten sak som att känna hans fingrar gjorde så mycket. Hon nickade genast entusiastiskt åt hans idé, hade inte haft en tanke på något sådant själv - men den var strålande.
"Det är en jättebra idé." log hon, övertygad om att också barnen skulle gilla den.

Edvard log brett och såg på henne.
"Du gillar den?" Log han och fortsatte att röra vid henne med sina fingrar och händer samtidigt som han iakttog sin son.
Som sov så fridfullt.
" Ja du blev tidigt frigiven." Viskade han och fångade in sonens lilla lilla hand och höll den mjukt.