En kittel full av kärlek (3:e generationen)

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
(ny bevakare)
JAG HITTADE DEN HÄR FF:N IDAG OCH JESUSCHRIST I'M IN LOVE JAG HAR LÄST UT DEN PÅ TRE TIMMAR OMR JAG ÄR STUM (eller inte)

BRA GJORT HANLIO.
En av de klart bästa fanficsen på mugglis. c:

Kapitel 77
Sarah
Jag vaknar upp i mitt sovrum hemma hos moster och morbror. Bröllopet var för fyra dagar sedan och imorgon åker jag tillbaka till Frankrike. Jag vrider på mitt huvud och tittar på platsen bredvid min i sängen. Lakanet är kallt och inte en skrynkla syns till. Jag sträcker ut min hand. Det är ingen som har sovit här. James har inte varit här. Han är hemma hos sin familj. Jag sätter mig suckande upp. Minnesbilder av Albus sveper förbi min iris. Han är sjuk. Väldigt sjuk. Jag erkänner att jag inte känner någon skuld över att jag är tillsammans med James nu när Albus vet om det men jag mår dåligt av att veta att han inte mår bra. Det knackar på dörren och Astoria kommer in. Hon har ett brett leende på de ljusrosa läpparna och hon håller en låda i händerna.
- God morgon, säger moster och kommer fram till min säng.
Hon ställer ner lådan på sängen och sätter sig sen bredvid den. Lådan är vit och har ett stort rött sidenband. På locket ligger det också ett vykort och ett litet mindre paket.
- Jag trodde att vi bestämde att vi inte skulle göra någon stor grej av min födelsedag i år, säger jag.
Astoria himlar med ögonen.
- Du fyller 17 Sarah. Det är en stor grej. Scorpius har skickat ett paket och ett kort till dig, säger hon och ger mig det lilla paketet.
Jag börjar med kortet. Ett gäng solbrända killar står och spänner sina muskler framför ett stort blått hav. På kortets baksida syns Scorpius slarviga handstil: ”Hoppas att du har en underbar sommar och födelsedag! Hälsa till mamma och pappa. Kramar Scorp. P.S Mina nya vänner hälsar. Jag tittar på framsidan igen och ler. Sen öppnar jag paketet. En vit trumpetsnäcka ligger på en bädd av ljusblått tyll. En liten pappersbit ligger intill den: Så att du kan höra havet hemma i England. Min kusin vet verkligen hur mycket jag tycker om havet. Jag lägger ner hans paket och tittar på den stora lådan. Astoria harklar sig.
- Den här presenten är inte ifrån oss. Den är ifrån din mamma, säger hon och tar fram ett kuvert ur fickan.
Med förvånade ögon och skakande hand tar jag emot kuvertet. Min moster lutar sig fram och kysser min panna.
- Grattis på födelsedagen Sarah, säger hon och lämnar sen rummet.
Jag tittar på det vita kuvertet. Ser min mammas handstil. Känner hur det tåras i ögonen. Jag öppnar kuvertet och plockar fram ett handskrivet brev. Min hand skakar ännu mer när jag viker upp brevet. Hela pappret är fyllt av bokstäver skrivna i svartbläck. Några bokstäver är lite utsmetade av fläckar. Tårar.
15 april 2012, Ville de la magie
Sarah, det är bara ett par timmar sedan som min botare berättade för mig att jag var sjuk och jag kände med en gång att jag inte kommer få uppleva den här dagen. Dagen då du fyller 17 år. Det känns som om det var igår som du sprang runt vid havskanten och plockade stenar som vi sen gick hem och målade i klara färger. Du är stor tjej nu. Jag har länge funderat på vad jag ska ge dig i present. Varje födelsedag du har haft så har jag alltid tänkt att när du fyllde 17 så skulle den presenten slå alla andra presenter. Och igår köpte jag den. Det var för ett par veckor sedan, när vi tog en promenad genom staden som du stannade vid ett fönster. Jag stod på avstånd och granskade dig där du stod och tittade med tindrande ögon på de fina klänningarna som fanns i fönstret. Det gjorde ont i mig eftersom jag visste att jag inte hade råd att köpa en av dem till dig. En av klänningarna fastnade du extra mycket för. Klänningen var röd och gjord i spets. Ärmarna var långa och v-ringningen väldigt djup. Men jag visste att du skulle se otroligt vacker ut i den. Så igår köpte jag den. Trots att jag visste hur dyr den var. För jag visste att det var den perfekta presenten till dig när du fyllde 17. Grattis mitt hjärta. Jag älskar dig.
Din mamma.
Brevet faller ur min hand och jag tittar på lådan. Nej, hon gjorde väl inte... Jag lossar på rosetten och lyfter upp lådan. Där, inslagen i tunt papper ligger rött spetstyg. Jag lyfter upp den ur lådan och går fram till spegeln. Håller upp klänningen framför mig. Den är lika vacker som jag kommer ihåg att den var. Jag tittar ut genom fönstret och upp mot himlen. Tack mamma.

Överraskningarna fortsatte framåt kvällen. Astoria och Draco hade ordnat en liten överraskningsmiddag. Mormor är här. Precis som Rose och hennes vän Hailey. Rose berättade att hon träffat Hailey på the Daily Prophet. Även Darcos föräldrar Narcissa och Lucius kommer en stund innan middagen ska serveras i finsalen. Alla är uppklädda och det skålas i glas. Jag har på mig min nya klänning och ett brett leende på mina läppar. Mitt under middagen kommer Marjorie, som mormor aldrig åker utan, och frågar efter mig.
- Du har fått besök, säger hon och niger.
Jag ursäktar mig och lämnar bordet. I den stora hallen står han med en stor bukett röda rosor i sin famn. James tittar på mig. Jag kan se hur hans ögon kollar in varje söm på klänningen.
- Var du såhär vacker senaste gången jag såg dig? frågar han.
Jag ställer mig framför honom.
- Borde du inte vara hos Albus? frågar jag.
James ler ett snett leende.
- Och missa din stora dag? Skulle inte tro det. Här har du blommor, säger han.
Jag ler och tar blommorna.
- De är jättefina. Tack, säger jag och kysser honom.
James lägger sina händer på min midja och håller mig fast. Jag lägger mina blommor i Marjories händer och placerar sedan mina armar runt James nacke. Kyssarna känns annorlunda. Mer fria. Det är som om vi hela tiden burit på bördan av att inte ha berättat för Albus. James lägger sin panna mot min och tittar på mig.
- Jag älskar dig Sarah, säger han.
- Jag älskar dig mer, säger jag leende.
James skrockar och kysser mig igen.
- Är du hungrig? frågar jag.
Han nickar. Jag tar honom i hand och leder honom in i finsalen. Efter presentationen sätter sig James ner bredvid mig och han har snabbt fått både tallrik samt bestick och glas framför sig. Middagen fortsätter. Under hela middagen så håller James och jag handen. Våra fingrar är sammanflätade. Det är inte förrän efter efterrätten, en stor gräddtårta full av jordgubbar, som mormor ställer sig upp.
- Om vi alla följer med ut så är det dags för min present till födelsedagsbarnet, säger hon och blinkar mot mig.
Vi reser oss ifrån bordet och följer efter mormor. Marjorie öppnar dörren åt oss och vi ställer oss på trappavsatsen. Alla tittar på min present. En silvrig Aston-Martin. Jag vänder mig mot mormor som räcker fram bilnycklarna.
- Mormor det är alldeles för mycket, säger jag.
- Äsch, Scorpius kommer också få en när han kommer hem, säger hon och rycker på axlarna.
Jag kan inte motstå frestelsen, utan jag tar nycklarna och springer fram till bilen. Jag tittar på den silvriga lacken och känner mig som om jag har stigit in i himmelriket. James sätter sig i passagerarsätet.
- Vart ska vi åka? frågar jag.
- Bestäm du. Jag åker vart som helst med dig, säger han.
Jag stoppar nyckeln i låset och vrider om med en fjäderlätt vridning. Motorn spinner mjukt och jag känner hur hela jag får energi. Jag trampar på gasen och vi lämnar herrgården bakom oss. Vi åker fram genom allén. Jag vet inte vart vi är på väg. Allt jag gör är att gasa och svänga. Efter en stund har vi åkt upp på en utkiksplats med utsikt över stora gröna landskap och stora gårdar. Jag stannar bilen och tittar på James.
- Vill du provköra? frågar jag.
Han nickar ivrigt och vi går ur bilen. Vi möts vid bilens front. James fångar upp mig i sin famn och vi börjar kyssas igen. Han lutar mig bakåt och jag känner hur mitt långa hår hänger fritt över ryggen. Framför oss håller solen på att gå ner. Utan att släppa taget om varandra tittar vi på utsikten. Jag tittar upp på James. Han tittar ner på mig. Det är alltså såhär det känns att vara lycklig. Lycklig och galet kär.

James
Jag var tvungen att lämna henne. Det var svårt. Hon låg insvept i sänglakanet och de mörka lockarna utspridda över kudden. Så tyst jag kunde tog jag på mig kläderna och smög ur rummet. Klädd i en skrynklig skjorta och med kavajen över armen gick jag ut till taxin som jag beställt. Taxin tog mig till Sankt Mungos där jag mötte upp resten av min familj. Jag gick genom dörrar och genom korridorer innan jag kom fram till rätt plats. Psykavdelningen. De stod utanför Albus rum och tittade in genom fönstret när jag kom. Vi står kvar på samma plats två timmar senare. Albus har inte heller rört sig. Han ligger bara i sin säng och tittar upp i taket.
- Idag är han i alla fall still. Igår gick han runt i rummet och sparkade och slog på saker, säger Lily och bryter tystnaden.
Mamma nickar. Hon har åldrats flera år de senaste dagarna. Inte gått många meter ifrån Albus rum.
- Jag ska gå in och prata med honom, säger jag.
Jag lämnar min plats vid fönstret och går in i rummet. Albus reagerar inte ens på att dörren öppnas. Jag stänger dörren och sätter mig på trästolen intill sängen.
- Hej Al, säger jag.
Jag får inget respons.
- Har du sett Peggy och Trine idag? frågar jag.
Det är bäst att titta vilken lillebror jag pratar med. Den sjuka eller den väldigt sjuka. Albus vrider på huvudet och tittar på mig.
- Spela inte dum James. Jag vet att de är döda, säger han.
Den sjuka Albus svarar. Hans röst är torr och utan någon glädje. Jag nickar.
- Vad tänker du på Al? undrar jag.
Albus blinkar och tittar upp i taket igen.
- Jag försöker komma på hur jag bäst ska kunna få dig att känna samma smärta som jag kände när jag insåg att du var tillsammans med Sarah, säger han.
Jag suckar.
- Just nu velar jag mellan att plåga dig med Crucio eller om jag ska slänga dig i svartsjön och låta jättebläckfisken krama ihjäl dig, säger Albus.
Jag suckar igen och inser att det inte är någon idé att försöka prata med honom. Jag lämnar min stol och går mot dörren.
- James? säger Albus när jag är två steg ifrån den.
Jag vänder mig om. Hans gröna, otroligt livlösa, ögon tittar på mig.
- Om du ser Trine eller Peggy där ute, kan du be dem komma hit? frågar han.
Nu är det väldigt sjuka Albus som pratar. Jag nickar och lämnar rummet. Min familj tittar hoppfullt på mig men jag skakar på huvudet.
- Först vanliga Albus och sen Albus som ser både Peggy och Trine, säger jag.
Deras hoppfulla ansikten suckar tungt och mamma börjar gråta igen. Pappa lägger armarna om henne och de går iväg. Lily går iväg till kafeterian. Jag blir ensam kvar vid fönstret. Albus botare kommer förbi. Det är en äldre man med vitt fluffigt hår och lime gröna kläder. Han håller en pärm under armen.
- Har din bror pratat med dig idag? frågar han.
- Fört fick jag prata med den Albus som avskyr mig och sen fick jag prata med den Albus som tror att både Peggy och Trine lever. Är ni säkra på att han inte har blivit schizofren? frågar jag.
- Jag lovar dig James, din bror lider inte av schizofreni. Däremot så har hans hjärna varit med om väldigt mycket under ganska kort tid. Det är inte lätt att förlora två nära vänner och sen dessutom få reda på att sin enda bror är tillsammans med sin flickvän, svarar han.
Jag grimaserar över att Albus botare vet om det där sista. När han säger det så låter det elakare än vad det egentligen var.
- Hur länge kommer han vara såhär? Kommer han kunna gå i skolan igen?
Alla dessa frågor.
- Albus kommer gå i skolan inom sinom tid. Vi måste tänka på att han bara har haft det här sammanbrottet i ett par dagar. Om en vecka så hoppas vi kunna se förändring i hans tillstånd och då förstås till det bättre. Ursäkta mig, jag tänker prata lite med honom, säger botaren och går in i Albus rum.
Han drar för fönstrens spjälgardin. Jag suckar. Pappa kommer tillbaka.
- Din mamma och Lily är i kafeterian. Är botaren där inne? frågar han och rättar till sina runda glasögon.
Jag nickar och ställer mig med ryggen mot fönstren. Pappa ställer sig bredvid mig.
- Hur mår du James? frågar han och lägger en hand på min axel.
- Hemskt. Det känns som om det här är mitt fel, erkänner jag.
Pappa skakar på huvudet.
- Albus var med om en hemsk olycka och förlorade två vänner. Det var inte ditt fel att bussen körde av vägen och att Peggy och Trine dog. Alltså är det här inte ditt fel, säger han.
- Men det här med Sarah gjorde inte saken bättre, säger jag och suckar.
- Nja, det kanske inte var det bästa tillfället. Men de kommer ifrån dina Weasley-gener. Ron var hemsk på att välja rätt tillfälle till saker och ting. Jag kommer ihåg vårt fjärde år. Det var innan julbalen och varken jag eller Ron hade någon dejt. Ron är desperat och inser att Hermione är tjej och frågar henne. Det kunde inte ha varit ett sämre tillfälle. Dels för att Hermione inte gillade att vara hans sista minuten dejt men också för att hon redan hade en dejt. Viktor Krum, säger pappa och ler åt minnet.
Jag suckar. Det får mig inte att må bättre. Pappa märker det.
- Allting kommer att bli bra igen. Jag lovar, säger han och lägger armen om mina axlar.
Jag lutar mig mot honom. Han kramar om mig. Det var längesedan pappa fick trösta mig med en kram. Jag känner mig så liten. Liten och hjälplös. Botaren kommer ut igen. Vi tittar på honom. Nu förstår jag hur min familj kände sig när jag kom ut ifrån rummet förut.
- Jag har pratat lite med Albus. Han berättade bland annat om hur han och Trine äter frukost tillsammans varje morgon. Vad vet ni om den här Trine? frågar han.
Vi rycker på axlarna.
- Albus berättade ingenting om henne. Allt vi vet är att hon var med i olyckan, säger pappa.
Botaren nickar.
- Än så länge så måste vi ha tålamod. Kom ihåg. det. Ge inte upp. Vi ska ta oss igenom det här, säger han och går sen iväg.
Pappa och jag tittar in i rummet igen. Albus vrider på sitt huvud och tittar på oss. Han sänker sin blick. Han ser också liten ut. Liten och hjälplös. Precis som jag känner mig.
- Vad säger du om att vi går och gör din mamma och Lily sällskap? Jag antar att du inte har ätit någon frukost eftersom du fortfarande är klädd i samma kläder som igår, säger pappa och ger mig en menade blick.
Jag nickar generande. Det behövs inget geni för att veta vad jag har gjort i natt och att min pappa vet det, otroligt pinsamt.

OMG
Jag gråter över Albus ... herregud ... all denna smärta. Och sen Sarah och james ... jag gillar paret med gud vilka skuldkänslor de måste ha.
Hur tusan ska jag förklara? Jo, det är enkelt. Lyssna nu noga för de kommande orden kommer jag säga direkt från hjärtat så det är viktigt:
Jag älskar din fanfiction.

P.S Stackars Albus är på väg att gråta över hans olycka.

Att skriva awesome känns elakt mot Albus...
Så:
Första delen: AWESOME!!

Andra delen: Du skriver verkligen toppen, men stackars Albus!

Åh Gud. I love it♥

Kapitel 78
Scorpius
Jag fick min mammas brev där hon berättade vad som hänt. Jag satt ute på stranden och läste det. Varje ord gjorde så att en tår rann ner för min kind. Min bästa vän är sjuk och jag kan inte vara där hos honom. Jag knycklar ihop brevet och slänger ut det i vattnet. Vågorna slukar det snabbt. Mjuka steg i sanden hörs bakom mig. Jag vrider på huvudet och MJ kommer fram till mig. Jag kan se att mina tårar gör henne obekväm. Hon är inte något fan av känslor den här tjej som jag har träffat.
- Hej, säger jag och torkar snabbt bort tårarna.
- Hej, säger hon försiktigt.
- Så hur är läget? frågar jag och ler.
MJ biter sig i läppen. I hennes ögon kan jag se hur hon försöker komma på någonting att säga.
- Har det hänt något? frågar hon och sätter sig ner.
Jag suckar. Jag kommer inte kunna hålla det för mig själv. Tårarna börjar rinna igen.
- Min bästa vän Albus har varit med om en olycka där en vän till oss dog. En vecka efter olyckan fick Al ett nervsammanbrott och ligger nu på en psykavdelning eftersom han säger att han ibland pratar med vår döda vän och de vet inte när han blir frisk. Om han blir frisk! snyftar jag.
MJ tar min hand i sin.
- Och det finns inget jag kan göra! Han är där och jag är här, säger jag.
- Vill du åka dit? frågar hon.
- Mamma har pratat med min kusin Sarah, som är tillsammans med Albus, och hon säger att det inte är någon idé att jag kommer hem tidigare. Albus är inte riktigt Albus, suckar jag.
MJ kramar om mig och stryker mig över ryggen och håret. Mina tårar blöter ner hennes axel men hon verkar inte bry sig. Vi sitter så en bra stund. Ingen av oss säger någonting. MJ låter mig bara gråta ut.
- Förlåt, det var inte meningen att berätta allt det här för dig. Och det var absolut inte meningen att börja gråta inför dig, säger jag drar händerna över ansikte och försöker fräscha upp mig.
- Du behöver inte be om ursäkt Scorpius. Bara för att jag är okänslig så behöver inte du dölja att du har känslor, säger hon.
- Du är inte okänslig, säger jag och stryker hennes kind.
MJ grimaserar.
- Jag är lika känslig som en sten, muttrar hon.
Jag skrattar.
- Jag gillar dig ändå, säger jag.
Hon ler och vi pussas. Jag ställer mig upp och räcker ner min hand.
- Jag tycker att det räcker med känslor nu. Ska vi gå hem till mig och kolla på tv? Det är säkert någon kanal som visar monster trucks eller något annat okänsligt, säger jag
Nu är det MJs tur att skratta. Hon tar min hand och jag drar upp henne. Vi pussas igen och går sen hand i hand upp till min bungalow. MJ slänger sig i soffan framför tvn och jag börjar rota i kylskåpet efter någonting att äta.
- Är du hungrig? Jag kan laga lite pasta, säger jag.
- Det blir bra. Vill du ha hjälp? frågar hon.
- Nej då, sitt kvar i soffan och se söt ut, svarar jag och plockar fram bacon, pasta och ost.
MJ fnyser och klättrar över soffryggen.
- Jag sitta och se söt ut? Har du nyss träffat mig? undrar hon och plockar fram en kastrull och fyller den med vatten.
Jag himlar med ögonen. Efter att vi har rivit ost, kokat pasta och stekt bacon samt blandat ihop allting i kastrullen sätter vi oss vid matbordet. Jag plockar fram varsin cola burk och vi börjar äta. MJ äter under tystnad.
- För att vara okänslig så blir du väldigt lätt sur, säger jag och snurrar pasta på min gaffel.
Hon tittar upp på mig. Jag kan se hur hon putar surt med munnen.
- Sitta och se söt ut? Lever vi på stenåldern? frågar hon.
Jag lägger ner min gaffel och sträcker mig efter hennes hand.
- MJ, det var ett skämt. Jag menade inte allvar. Dessutom så har du inget att vara sur över. Det var inte som om jag satte mig i soffan och bad dig laga mat, säger jag.
- Om du hade gjort det så hade jag lämnat den här bungalowen och aldrig mer kommit tillbaka, lovar MJ.
Jag ler.
- Det är därför jag gillar dig. Du är min okänsliga, självständiga sten, säger jag.
Hon skrattar.
- Fredskyss? frågar jag.
MJ nickar och vi lutar oss över bordet och kysser varandra. Efter det fortsätter vi att äta av maten innan den kallnar. Senare den kvällen, när vi har gått och lagt oss i min säng och jag ligger med MJs kind mot min bröstkorg, kan jag inte somna. Jag ligger och tittar upp på takfläkten. Tänk om Albus aldrig blir Albus igen. Tänk om han kommer få spendera resten av sitt liv på den där avdelningen. Tänk om han har glömt bort mig. Oss. MJ rör på sig. Hon öppnar sina ögon.
- Kan du inte sova? frågar hon grötigt.
Jag skakar på huvudet. MJ suckar.
- Tänker du på Albus? frågar hon.
- Jag är rädd MJ. Tänk om jag kommer hem och har förlorat min bästa vän, suckar jag.
MJ sätter sig upp och tittar ner på mig.
- Scorpius, du får inte oroa dig sådär. Du kommer bara må ännu sämre om du tänker sådär. Okej? frågar hon.
Jag suckar men nickar.
- Vad skulle jag göra utan dig? frågar jag.
- Troligtvis skulle du ha någon annan tjej i sängen, säger MJ.
Jag häver mig upp på armbågarna.
- På tal om annan tjej, hon står utanför dörren och väntar på mig, så om du skulle kunna lämna bungalowen i ett par timmar, säger jag och skrattar när jag ser hur MJ blir sur.
Hon gör en ansats att lämna sängen men jag drar skrattande henne tillbaka.
- Det finns ingen annan MJ. Det är bara du, viskar jag och kysser henne.
Jag rullar runt så att jag hamnar ovanpå henne. MJ lägger armarna runt min nacke. Jag kysser henne ner för halsen och över hennes bröstkorg. Hon ler och drar täcket över oss. När morgonen kommer ligger hon fortfarande vid min sida men jag har inte glömt tankarna om Albus.

Albus
Folk i limegröna kläder kommer och går i mitt rum. De pratar med mig. Ger mig små vita piller som jag tvingas svälja ner med vatten. Vissa till och med lyser mig ögonen med små lampor. Sen har vi min familj. De kommer alltid in en och en. Mamma säger aldrig någonting. Sitter bara på en stol och försöker att inte gråta. Men jag har sett henne genom fönstret. Jag har sett hur hon trycker sig mot pappas bröstkorg och hur hennes axlar skakar av gråtandet. Pappa pratar med mig. Jag svarar kort tillbaka och snart ger han upp och lämnar rummet. Lily har aldrig kommit in. Hennes ögon är alltid uppspärrade av rädsla och hon har börjat bita på naglarna. Sen har vi James. De gånger han har kommit in så har det alltid slutat med att han har gått utan att vi knappt talat. Men sen har vi Peggy och Trine. Med dem pratar jag. De har inte lämnat mig. De är fortfarande kvar. Varje kväll brukar vi prata. Vi kan prata i flera timmar. Men vi nämner inte olyckan. Aldrig olyckan.
- Vad tänker du på Al? frågar Peggy.
-Ja, vad pågår bakom de där gröna ögonen? undrar Trine.
Dörren öppnas innan jag hinner svara dem. Det är James. Jag ställer mig upp med armarna i kors.
- Hur mår du? frågar han.
- Svara inte, säger Trine
- Kom ihåg vad han har gjort mot dig, påminner Peggy.
Jag lyssnar på dem. Så James får inget svar. Han sätter sig ner på en stol.
- Sommaren är snart slut. Om ett par dagar är det redan augusti, säger James.
Jag nickar.
- Efter augusti kommer september. Då börjar skolan Al. Sista året på Hogwarts, säger han.
- Be honom att gå, säger Peggy och Trine i kör.
- De vill att du ska gå, säger jag.
Min storebror rynkar panna. Han ställer sig upp.
- Al, är Peggy och Trine här? frågar James.
Jag nickar. De står ju bredvid mig.
- Vart är de någonstans? undrar James.
- Bakom dig, säger jag.
Och jag har rätt. De förflyttar sig snabbt. Han vrider på huvudet. De vinkar till honom. James tittar på mig igen.
- Det står inga bakom mig Albus. Peggy och Trine är inte här, säger han.
Jag rynkar på pannan.
- Men de står ju där! säger jag.
James skakar på huvudet.
- Peggy och Trine är döda. De dog i olyckan, säger han.
Jag ser plötsligt framför mig hur berget kommer närmare. Jag kan höra hur alla skriker. Deras skrik ger mig huvudvärk och jag håller för öronen. Men de är fortfarande kvar.
- Albus, kommer du ihåg olyckan? frågar James.
Jag lyssnar inte på honom. Vill inte höra. Men skriken försvinner inte. Jag drar fingrarna genom håret. Skrapar med naglarna i hårbotten.
- Få det att sluta, ber jag och börjar gå runt i rummet.
- Vad ska sluta Albus? frågar James.
- Skriken. Jag kan höra hur de skriker. Berget kommer närmare. Få det att sluta James! säger jag och börjar själv att skrika.
James går fram och låser dörren innan han ställer en dörr under handtaget. Han drar för spjälgardinerna. Jag fortsätter att skrika. Peggy och Trine håller för öronen. De kan också höra skriken. James kommer fram till mig. Lägger sina händer på min axlar.
- Albus, det är okej! Du är inte på bussen! Du kommer inte bli skadad. Du är i säkerhet! säger han.
Det bankar på dörren men James bryr sig inte om det. Berget är där. Bussen har träffat det. Jag känner hur smällen får min kropp att rycka till och sen blir det tyst. Skriken försvinner. Jag tittar mig omkring. Jag får syn på dem. De ligger på marken. Det är blod överallt. Jag sliter mig ur James grepp och springer fram till dem. Peggy och Trine rör inte på sig. Jag tittar på mina händer. De är röda av blod. Slagen mot dörren blir allt hårdare men de kommer inte in. James drar i mig och jag slänger med mina händer. Jag lämnar dem inte igen. Jag kan inte vara den enda som överlever. Min hand träffar James i ansiktet och han kvider till. Jag kan se hur han börjar blöda ur ena mungipan. Jag tittar på Peggy och Trine igen men deras kroppar är borta. Jag tittar mig omkring i rummet. De syns inte till. James tacklar mig och trycker upp mig mot väggen.
- Jag måste hitta dem! säger jag.
- Peggy och Trine är döda Albus! De kommer inte tillbaka! skriker James.
Jag skakar på huvudet och börjar gråta igen.
- Nej, nej, nej! Nej! säger jag om och om igen och slår på hans bröstkorg.
James håller fast vid mig. Han lägger sina armar runt mig och håller mig hårt. Jag fortsätter att gråta.
- Varför överlever bara jag James? Varför fick inte jag följa med dem? viskar jag.
- Jag vet inte Albus. Jag vet inte, säger han.
Jag tittar över hans axel. Ett vitt ljussken fyller hela rummet. Jag kan se dem igen. Det lyser om deras blonda hår. Båda två är klädda i vita kläder som smälter in i ljusskenet. Båda två ger mig varsin slängkyss och sen försvinner ljusskenet. Rummet börjar snurra men innan jag slocknar hör jag en smäll och i ögonvrån ser jag hur dörren sprängs upp och hur män i limegröna kläder stormar in.

Det är mörkt i rummet när jag slår upp ögonen. Min familj sitter runt min säng. Det känns som om jag upplever en déjá vu. Jag tittar mig omkring. Det är inte någon annan i rummet. Bara min familj.
- Mamma? säger jag.
Mamma, som har stått med ryggen mot min säng, vänder sig snabbt om och finns snart vid min sida. Hon stryker mig över håret.
- Min lilla Albus, hur mår du? frågar hon.
- Bra. Jag mår bra, säger jag.
Och det är ingen lögn. Jag känner mig bättre. Mitt huvud känns lättare. Mina ögon hittar James, som står i ett av rummets hörn. Hans ögon är tårfyllda. James tittar tillbaka på mig.
- Välkommen tillbaka Al, säger han.
Det är skönt att vara tillbaka.

JA! JA! JA! KAPITEL!! :3


Åh, Albus är tillbaka ^^ :3 Äntligen!


Jag undrar hur det kommer gå för Scorp? :3 Efter att sommaren är slut? Hur blir det med honom och MJ egentligen? O.o Om de också gör slut så börjar jag ana att Scorp är följd av otur resten av sitt liv... ._.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Jag är kär. I din ff. Oh my god.

ÅH! Jag som trodde att Scorpan skulle komma tillbaka till England och Albus skulle väckas på det sättet. Men kanske, kanske förlåter Albus sin bror nu. När James ändå hjälpte honom. ;_;
Känner broderkärleken ända hit. c: ♥

Sen MJ. Känner mig lite som henne, okänslig som en sten. x)
Jag är lika speciell som en sten, en av sitt slag.
Åh det är du med Johanna. c: ♥ Du skriver så otroligt bra.
Blir glad över att Albus är vaken igen. MEN TÄNK OM HAN FLIPPAR IGEN? >_>