Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det var en stor lättnad att hon alltså inte skulle behöva resa igen, även om hon bara önskade att dem kunde göra något åt det nu med en gång. Försöka rädda barnet, få bort den här jäkla smärtan. Ändå kände hon det lite som om all energi börjat rinna ifrån henne, i takt med att hon blödde.
Samtidigt så var hon också enormt glad för att Edvard var där intill henne och stöttade. Vad skulle hon ta sig till utan honom?
"Vi kan inte förlora ett till barn." viskade hon uppskrämt med blicken på honom, kramande hans hand med den lilla kraft hon hade. Vilken inte var mycket, hon blev snabbt allt sämre - det gick inte att undgå hur ögonen verkade mer och mer frånvarande.

Han smekte hennes kind tafatt och skakade på huvudet åt hennes försök att krama hans hand.
"Spara dina krafter. "Viskade han bedjande och nickade sakta.
"Vi ska inte förlora nått. " Sa han bestämt, mer som nått slags sjukt hopp som blev nått typ av löfte och en vilja.
Men han brydde sig inte fören dörrarna öppnades och en annan läkare kom in.

Sienna ville så gärna tro på det, att det inte skulle vara nån fara. Men samtidigt kunde man ju lätt fatta att det var fara - läkaren hade sagt att kanske inte någon av dem skulle klara sig. Även om barnets säkerhet definitivt låg i Siennas fokus.
Läkaren var snabbt framme för att göra en egen bedömning, samtidigt som Sienna verkade försvinna mer och mer - hon var knappt längre medveten om att Edvard var där. Vilken var den läkaren snart riktade sin uppmärksamhet emot, trots att han fortsatt plockade fram allt för själva operationen.
"Jag är ledsen, men jag är tvungen att be dig vänta utanför." bad han vänligt.

Edvard såg på honom och skakade på huvudet.
"Aldrig. Du ska göra nått med min fru och mitt barn. Jag stannar. " Sa han och stålsatte sig.
Aldrig att han skulle gå ut härifrån.
Deras läkare såg på honom, la en arm om hans axel och ledde bestämt ut honom.
Edvard stod där ute en stund för att sedan komma in igen.
Denna sak upprepades några gånger tills den sista gången då läkaren istället klädde på honom några andra kläder över och pekade mot vattnet och tvålen.
Det var tydligt vad han skulle göra och Edvard gjorde detta utan att tveka och gick sedan fram till Siennas sida.

Även om Sienna föll bort mer och mer ur medvetande, så var hon ändå lättad över att han fanns där vid hennes sida - för hon var livrädd för hur det här skulle kunna sluta.
Dock hade hon inte orken länge nog efter att de börjat för att oroa sig, utan det dröjde bara kort därefter innan hon tappade medvetandet helt och tydligt blev allt sämre. Vilket också fick läkaren att skynda sig ytterligare, det var en kamp ifall de skulle behålla de båda vid liv. Dock var det ju iallafall två, och han överlät en del åt den andra läkaren att hålla stenkoll på Sienna medans han skötte kejsarsnittet. Att hennes man var där fick han väl bara stå ut med.
Det dröjde länge, men till sist hade de lyckats få ut barnet - en liten son - som var liten förvisso då det var för tidigt, men imponerande välbehållen trots omständigheterna. Den allra värsta faran var väl åtminstone över för honom, men de var fortfarande långt ifrån säkra på ifall Sienna skulle klara sig vilket han också försökte klargöra för Edvard.

Edvard stod där, tyst. Gjorde sitt bästa för att inte störa och det kändes som timmar, dagar till och med dem höll på och han föll djupare och djupare i sina tankar.
Allt var hans fel.
När han dock hörde ett barnskrik så tändes hans hopp lite och han såg på den lilla.
Som var otroligt liten.
Han hörde vad läkaren sa men kunde inte ta in det.
" Hon vill träffa sin son." Försökte han förklara.
Varför gjorde de inte bara klart med henne. Varför stod de bara och funderade.
Han avskydde det.
En sköterska kom in och svepte in den lilla i en handduk och även filtar och gick ut med honom ur rummet.
Detta förstod inte Edvard alls, varför snodde de hans son?

Läkaren suckade lite, även om han tyckte synd om mannen så var väl det här en av anledningarna till att han först inte velat ha honom i rummet.
"Trots att vi fått ut barnet svävar hon fortfarande i livsfara, hon har förlorat en hel del blod och är i dåligt skick, och vi vill försöka se till bara att hon klarar sig först." försökte han vänligt förklara.
"Plus att vi vill försöka försäkra oss om att inte heller barnet tagit någon skada först." han ägnade strax uppmärksamheten åt Sienna igen, vilken varit i princip helt utslagen det sista men efter en lång stunds kämpande - och tydligt också en hel del oro ifrån läkaren - men till sist verkade det åtminstone lugna sig lite och hon var lite mer vid medvetande.

När de väl började arbeta med Sienna igen så höll han hennes hand försiktigt och viskade upprepade gånger i hennes öra.
" Du är stark, kom tillbaka till mig. Du var så duktig, jag älskar dig" och liknande, han hade ingen riktigt aning om varför han bara hoppades att hans röst skulle kunna leda henne tillbaka igen.
Läget började bli stabilare men han såg på de båda läkarna och visste att hon inte ännu var utom fara.

Långt om länge så hade Sienna äntligen vaknat till mer igen, efter att läkarna inte kunnat göra mycket mer idag. Hon var vaken och hängde med, även om bara blicken var något dimmig av smärta och feber. Faran var väl egentligen inte helt över än, de skulle behöva ha stenkoll på henne framöver då det kunde bli komplikationer, men det mest akuta verkade iallafall ha löst sig. Hon kände sig fullständigt utpumpad, som om hon knappt hade några krafter kvar i kroppen. Vilket kanske inte var så konstigt heller. Hon var än en gång glad att ha Edvard där - att vakna till här utan att ha honom i närheten hade definitivt varit mycket mer stressande.
"Barnet?" fick hon oroligt fram, hade varit helt borta under tiden som dem fått ut sonen - läkaren hade dock försökt förklara för Edvard att de skulle få träffa honom snart igen, så snart som Sienna bara hunnit vila och samla sig lite.

Edvard satt vid hennes sida, frågade så ofta han kunde om barnet men vägrade att flytta sig.
Det vore bättre om barnet kunde vara precis här. Han bet sig hårt i läppen, han hade blivit lovad att snart få träffa honom.
Han vände blicken mot Sienna när hon vaknade till och såg på henne.
Smekte hennes kind sakta.
" Åh älskling, schyy. Du ska inte stressa, inte vara orolig. Du ska bara ligga här och bli bra." Viskade han och kramade hennes hand lite krampaktigt och gav henne ett stort leende.
"Det är en son. Vi ska snart få träffa honom. Han är liten."Viskade han lugnande men också för att poängtera att han inte var helt hundra. Men han var okej. Och det var faktiskt det viktiga.