Life - Lupple & Medi PRS

"Ek du kunde ha bett mig om hjälp." Olivia log och såg på Kíh och skakade på huvudet
"Han är inte här. Jag har lite annat att göra men Ek kanske vill hålla dig sällskap."
Kíh log mot älvan och nickade.
"Det är bra. Jag kan inte gå in på deras revir. Ska vi tala måste det hända här."

Ek fortsatte att kämpa sig fram över bänkarna för att sedan stå mellan de två som pratade och känna sig delaktig i samtalet men hon hade inget att säga. " Nej det är väldigt farligt, speciellt för er mänskliga. "Viskade hon allvarligt angående sitt revir, sin mark- sin värld. "Hur kan jag stå till tjänst?" Frågade hon med ett stort leende och såg på dem båda, ja jättarna.

"Jag är häxa." Muttrade Kíh och pekade å Olivia.
"Väktaren kan gå in och ut som hon vill." Han log och nickade.
"Nä om du vill prata så kanske det kan vara kul. Jag har lite saker med pälsbollen att diskutera."

Ek fnissade och höjde på ögonbrynet. "Med skydd och tillåtelse kan hon vandra bland oss. Vår magi är underlig. "Viskade hon och snurrade runt och föll ned på rumpan. "Men vad vet jag." Muttrade hon sedan och reste sig och kämpade sig tillbaka till bordet.

Kíh hjälpte henne och log.
"Nej hon behöver ingen magi. Hon kan gå till vilket revir men jag kan inte gå in där och du kan inte ta dig in på vårat." Han log.
"Så det här är en mötesplats."

Ek såg på honom med en ilsken blick. " Jasså? det säger du mister besserwisser. "Väste hon och försökte flyga ifrån platsen men med ena vingen ur funktion fungerade det absolut inte. "Jag vet mycket väl vad detta är för plats." Fortsatte hon storma, trots att det inte lät direkt ilsket med tanke på hennes storlek. Hon må vara yngre än dem flesta i hennes släkte och hon var inte direkt välkommen i deras rike heller. Hon slog med sitt hår och satte sig på kudden och drog näsduken omkring sig.

Hon suckade och tog fram mer frukt och satte fram dem till Ek.
"Hey bråka inte här." Hon såg sedan på Kíh.
"Du kan sova på övervåningen. Han kommer säkert och jag kan hämta dig då."

Ek såg på fatet med frukt och kunde inte låta bli utan tog sig fram till fatet och greppade tag om en bit frukt och började tugga på den. "Jag ber om ursäkt, mitt blodsocker. Jag menade inte att vara så oartig." Sa hon leendes och såg på Kíh.

Hon log och tog åt sig av maten och Kíh gjorde det samma.
"Ingen fara. Du som är skadad har all rätt att vara lite sur." Han log.
"Gör det inte ont?" Frågade han försiktigt.

Ek ryckte på axlarna. "Vingarna är en del av mig, så det gör ont. Men samtidigt är dem utanför kroppen och då gör det inte så ont." Sa hon tankfullt och fortsatte att äta av sin fruktbit.