Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna själv hade knappt längre koll på hur lång tid som gått, mer än att smärtan hade ökat något katastrofalt under vägen hit till huset. Nu var den definitivt i klass med väldigt kraftiga värkar och värre, även om det var ren smärta och inte värkar - vilket ju skrämde henne ännu mer, samtidigt som hon börjat känna sig allmänt dålig också. Allt i takt med att paniken började pyra lite nere i maggropen.
Kvinnan i dörren förstod tack och lov snabbt att något var på tok och att hon var höggravid, och nickade.
"Ja, kom in. Vad har hänt?" frågade hon, visserligen förvånad över att dem plötsligt dykt upp på tröskeln.

Edvard tog sig in genom dörren och satte väldigt försiktigt och varsamt ned Sienna på en stol som fanns i närheten och ryckte sedan åt sig telefonen och ringde till deras, eller snarare Siennas läkare.
Som om Gud vakade över dem precis här och nu så svarade läkaren väldigt fort.
Edvard var så otroligt lättad att han knappt kom ihåg att prata.
" Sienna, vi krockade. Hon har ont. Hon blöder. " Fick han fram och stirrade på sin fru. Det syntes att hennes tillstånd förvärrats.
" Ni måste komma in med en gång. "Förklarade läkaren och Edvard slängde på luren utan att ens svara och tog sig fram till Sienna igen.
"Har du något typ av transportfordon vi kan låna? " Frågade han bedjande.
"Min fru, mitt barn. Vi måste till läkaren." Försökte han förklara. Han kunde inte riktigt förklara bättre för tillfället.

Det gick inte att undgå hans oro för sin fru, och inte minst barn, och även om kvinnan inte ens kände dem eller visste vilka de var så tyckte hon ändå synd om dem - vilka skulle inte kunna känna empati för ett par blivande föräldrar som stötte på såna här problem? Vilket fick henne att besluta sig för att hjälpa till, plus förstås att det var tydligt hur kvinnans tillstånd hade försämrats bara sedan hon kommit dit.
"Vi har ingen bil, men vi har häst och vagn." sade hon, hon och hennes egna make - som för tillfället jobbade - hade det inte överdrivet gott ställt för sin klass och det var ändå få familjer numera som hade egen bil. Hon klev genast utåt för att spänna för hästen framför vagnen, då de hade gård hjälpte hon ju till en del med sådant så det var med vana händer som det gick snabbt att få ordning på.

Han nickade ivrigt.
" Det blir perfekt." Sa han ärligt och gick fram till Sienna och hjälpte henne upp från stolen och ledde, halvt bar henne till vagnen.
"Älskling du måste hjälpa till att ta dig upp." Bad han och studerade henne.
Men klarade knappt av att kolla på henne.
Hon var inte i bra skick och han kunde knappt hantera det.
Om nått hände henne, så hände det även barnet och tvärtom.
De var ju såpass sammankopplade och han önskade att han kunde ta isär dem i hopp om att stärka bådas chanser till överlevnad.

Sienna gjorde det bästa hon kunde med att hanka sig med ut till vagnen, nickade och hade ingen aning om hur - men på något vis fick hon kraft nog att ta sig upp på vagnen.
Vilket i sig kanske var bra, för hon fick någonting att lägga fokuset på istället för smärtan - det kunde sannerligen behövas, med tanke på att hon blev blekare och blekare.
Ändå kändes turen dit evighetslång, men det var väl främst på grund av smärtan och egentligen inte på grund av att vägen i sig var särskilt lång.

Under hela resan så höll han om henne, pratade med henne. Inte om något särskilt viktigt men vad som helst för att få henne på andra tankar.
När de efter vad som kändes för honom som den längsta resan någonsin var framme så möttes de av läkaren och sjuksköterskor som hade en bår framme.
Edvard kunde knappt beskriva sin lycka.
Det skulle ordna sig.
Han svalde hårt och nästan hoppade av och ur vagnen i farten för att sedan när den väl stannat kunna hjälpa henne ned från vagnen och mot båren som de bar fram för att möta henne. Men ganska snart insåg de att båren inte skulle hjälpa och en av dem sprang iväg och kom sedan ut med en rullstol rullandes framför sig och förde fram den till henne.
"Slå dig ned." Sa hon lugnt och vänligt.

Sienna var otroligt lättad över Edvard och hans prat, som höll henne lite mer flytande under resan iallafall - för hon kände det som om hon bara försvann mer och mer, eller iallafall fick bara mer och mer ont. Väl framme slog hon sig försiktigt ner i rullstolen, lättad över att få sitta i något som inte skumpade riktigt så mycket som en hästvagn.
Hon fortsatte snabbt bli sämre, och läkaren satte genast igång med själva undersökningen.

Edvard befann sig hela tiden vid hennes sida tills en sköterska greppade tag om hans arm och flyttade bort honom.
" Vi behöver utrymme. " Förklarade hon, medan Edvard tänkte att det han behövde var att vara nära Sienna, och barnet.
Deras barn. Hans fjärde barn. Egentligen femte.
De kunde inte förlora detta också. Han kunde inte förlora det och henne.
Tanken var för hemsk.

Läkaren gjorde massa olika undersökningar, de alla verkade gå väldigt snabbt men han verkade ändå få en bra överblick.
De kom in i ett undersökningsrum och snart låg Sienna uppe på britsen.
Han undersökte mer grundligt och såg på Edvard.
"Vi måste göra akut kejsarsnitt. " Sa han allvarligt.
Edvard tittade på honom, helt oförstående.
" Det är en ganska ny teknik. Men utan det kommer vi förlora båda två. Med denna operation, finns större chans för barnet. Även Sienna." Sa han och Edvard stirrade.
" Okej." Sa han och insåg att de kunde göra vilken operation som helst så länge de överlevde.
"Vi måste flytta henne. Jag är inte tillräckligt säker för att genomföra det.
I grannstaden finns en läkare som är specialiserad på detta. " Förklarade läkaren.

Att hon skulle behöva åka till grannstaden innan dem kunde göra något åt det här, kändes för Sienna som en omöjlig uppgift. Hon förstod inte hur hon skulle kunna klara av den här smärtan under tiden det skulle ta att resa dit - men samtidigt måste hon försöka, för barnet. Det var åtminstone hennes prio ett, för hon kunde inte förlora det - inte ett till. Missfallet hade hon tagit hårt, och då hade hon ändå bara vetat om att hon var gravid i en kort tid. Att förlora det nu, efter nästintill nio månader, misstänkte hon skulle bli betydligt svårare.
Men samtidigt skulle hon också göra vad som helst för att rädda de båda - för hon ville ju självklart desperat inte lämna Edvard och barnen. Hon ville helst inte ens behöva tänka på det, men samtidigt var hon rädd att det var så det skulle kunna sluta.
Å andra sidan så blev hon sämre, med den ständigt ökande smärtan och nu även lätt febrig, och i det fick allt mindre ork till att tänka så mycket på det.

Edvard såg på sin älskade fru med mer och mer oro i blicken för varje sekund.
Resa?
Han vände sig mot läkaren.
"Jag tror inte hon kan resa." Fick han fram och läkaren, stod tyst i djupa tankar en stund innan han lämnade dem för att ringa ett samtal.
Det kändes som en evighet mellan då och nu, när han kom tillbaka för att informera att den andre läkaren skulle komma hit.
Det om nått var en lättnad- men när? Han behövde ju vara här redan nu. Helst igår.
Han svalde hårt, rusade fram till Sienna och greppade hennes hand hårt.
" Det ska nog gå bra. En annan läkare kommer. "Viskade han mot hennes öra.
Medan deras läkare började genomföra saker som skulle hålla henne stabil tills dess.