Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna tog sig snart upp i bilen - lite klumpigt tack vare magen - och lät höra ett klingande skratt av hans ord, han hade ju en poäng där.
"Jo, men det är dina föräldrar som blir på sämst humör ifall vi skulle komma sent." retades hon lätt, var ändå på strålande gott humör trots att hon varit lite orolig för att hinna. Men de var ju påväg och kunde inte annat göra. Då de börjat köra ägnade hon sig istället mer åt att bara se sig omkring, älskade ju naturen även om hon inte hade riktigt samma tid till att vara ute som förr.

Han skrattade lågt och nickade.
"Åh du är gravid kvinna, de ska inte klaga på nått. " Flinade han och såg hur hon tittade sig omkring och valde att inte köra den raka vägen till sina föräldrar utan att ta en mer omväg för att få ser mer av all natur.
Det kändes ändå skönt att få denna tid ihop med henne utan barnen ens i närheten.
" Ångrar du att du blev gravid så fort?" Frågade han fundersamt.
"Jag menar första gången. Inte barnen utan själva graviditeten, hade du velat få dem längre fram?" Frågade han lugnt.
Han kunde känna att han ibland hade önskat att de haft mer tid som bara älskare och sedan gifta. Att de liksom hade hunnit med mer som ett gift par enbart.

Sienna brast i skratt igen, en av alla de sakerna hon älskade med honom var att han hade lätt att få henne till skratt. En egenskap som var guld värt.
"Du kan ha en poäng - men jag är inte helt säker på att dem håller med om den saken." log hon roat, för att snart dra blicken till honom igen då han frågade. Vilket fick henne att faktiskt tänka efter lite och vara tyst en stund innan hon svarade.
"Jag vet inte. På ett vis skulle jag ha velat ha mer tid bara med dig innan barnen kom. Men vem vet vad som hänt ifall jag inte blivit gravid då, kanske hade det inte ens slutat såhär för oss då?" sade hon fundersamt, det kunde ju hända att de inte alls kunnat gifta sig ifall det inte blivit som det blev då.

Han skrattade lågt och skakade på huvudet.
"Du älskling, de har inget att säga till om. Du är en väldigt fertil kvinna som har gett dem arvingar. De borde avguda dig." Flinade han men lät henne sedan tänka och lyssnade noga på hennes svar.
Nickade sakta.
"Du har rätt. Det kunde blivit helt annorlunda. " Sa han tankfullt och fortsatte att köra en bit.
I dessa tankar när en stor älg sprang rakt ut på vägen och han i ren panik försökte väja för att inte krocka.
Men tappade istället kontrollen och bilen nästintill flög in i ett träd.
Han var i total chock och fattade först ingenting. vad tusan hade hänt?
Han försökte hämta andan samtidigt som han lyfte upp huvudet från ratten som han tydligen slagit i.
Han la handen över pannan och en intensiv smärta kändes. Han vände blicken i fasa mot Sienna.
Men kunde inte säga något utan stirrade bara på henne.

Han var så härlig, hennes älskade man. Helt enkelt bara perfekt. Hon lät blicken vila på honom en stund och bara glädjas åt att det blivit såhär - hon skulle aldrig ha velat ha någon annan till sin man, skulle aldrig byta ut det här livet för något i världen.
Hon hann knappt reagera på att älgen dök upp förräns de kört in i trädet. För några sekunder snurrade det bara i huvudet av vad som hänt, innan en kraftig smärta i magen gav sig till känna. Hon måste ha slagit i magen i dörrsidan när han väjde.
"Jäklar." kved hon tyst till, dels på grund av smärtan men också rädslan, hon hade varit rädd för födseln och så händer det här?

Edvard stirrade på sin fru som kved, som svor. Hon svor sällan.
Hans kropp var i panik och han greppade tag om hennes hand.
"Älskling vad?" Viskade han knappt hörbart, han var så torr i munnen.
Han försökte ta sig loss från bilen. Från förarsätet.
De måste göra något. Han måste göra något.
Han hade inte minsta aning om vad men han var tvungen att hitta nått slags inre lugn.
Och han fann det, precis som när han varit i kriget.
Han lyckades ta sig ut ur bilen, såg att huven var helt krossad och misstänkte att bilen var förstörd.
Han tog sig runt till hennes sida och fick upp dörren för att sedan så varsamt han kunde få ut henne ur bilen.

Sienna kände paniken komma krypande, men att plötsligt känna Edvards hand där fick henne att iallafall lugna ner sig lite. Även om hon var långt ifrån lugn.
"Barnet." fick hon skrämt fram, med en lika skrämd blick. Det gjorde ont, men på ett helt annat sätt än vad hon varit med om tidigare - inte alls desamma som värkar, och hon var livrädd för vad det var. Dem fick inte förlora barnet, inte nu. Dessutom var det ju tre veckor för tidigt. Hon följde tacksamt med ut, försökte intala sig själv att det kanske inte var någon fara - vilket hon insåg var helt lönlöst att inbilla sig då hon förstod att hon börjat blöda. Det om något var väl det som inte fick hända, det sämsta tecknet.
"Nej nej nej." Det här fick bara inte hända.

Edvard såg sig systematiskt omkring samtidigt som han hade ett stadigt grepp om henne.
De behövde ta sig till närmsta hus och ringa efter hjälp.
"Älskling, andas." Sa han i en lugn ton, nästan lite för lugn.
Men han behövde hantera detta på bästa sätt.
Han behövde hjälpa sin fru och sitt barn.
" Älskling vi behöver gå en liten bit. "Förklarade han och började sedan gå med henne tätt intill sig.
Gjorde allt för att stötta henne, han övervägde om han kunde bära henne och beslutade att han fick helt enkelt klara av det.
"Jag kommer bära dig." Förklarade han innan han skopade upp henne i famnen och började gå, halvt jogga.
Det var ändå en bra bit till närmsta hus och han var inte ens säker på ifall dem skulle ha telefon eller något typ av fordon.
Stressen kände han av, oron också men han fick hantera det senare. Det var hon och barnet som var det viktiga för tillfället.

Smärtan var egentligen inte det värsta - iallafall inte än så länge, även om det kändes som om den började förvärras. Nej, det värsta var utan tvekan rädslan - rädslan för vad som höll på att hända, rädslan för att dem kunde förlora barnet. Hon hade ju till och med varit nervös inför förlossningen innan, och så hände det här? Sin egen säkerhet eller hälsa hade hon dock inte ens en tanke på för tillfället - för henne var det viktiga barnet. Hon tvingade sig dock att lyssna på Edvard och försökte tänka på andningen, gick bredvid honom även om det gick lite långsamt - hon var lite segare och klumpigare redan innan, och desto sämre med smärtan och oron nu.
Så på ett vis var det väl bra att han bar henne, även om hon först tänkte protestera - hon var ju rädd om sin älskade man och även om hon var liten och lätt i vanliga fall var hon det då inte nu som höggravid. Hon öppnade just munnen för att protestera men ut kom istället ännu en svordom av smärtan som ökade i styrka.

Hur länge han halvjoggade hade han egentligen ingen som helst uppfattning av, men samma stund ett hus tornade upp sig framför dem så ökade han takten och var ganska snart framme vid dörren.
Han ville inte släppa taget om henne så valde istället att sparka på dörren istället för att banka.
Ganska snart kom en ung kvinna och öppnade dörren.
Det syntes tydligt att de var i lägre klass än vad dem var, men han brydde sig inte ett dugg.
"Min fru- jag måste ringa. Har ni telefon?" Frågade han oroligt och funderade på ifall han skulle knuffa undan kvinnan och ta sig in genom huset men tvingade sig att stanna vid dörren.