En mugglare i Slytherin

MER!!!

Åååå det är superbra!

Har nu sträckläst hela (eller kanske inte direkt sträckläst, men det är typ det enda jag gjort i en och en halv dag med undantag för mat och... du vet... andra behov. Den är SUPERDUPERAMAZINGFOXYAWESOMEBÄSTIHELAVÄRLDEN!!!!

Jag har lett, gråtit, skrattat, stirrat som en galning på skärmen och sugit in varenda kapitel som en drog. Definitivt åtminstone top 5 av alla fanfictions jag läst (jag har läst rätt så många) om inte top 3.

Har läst hela nu och ångra verkligen inte att jag har lagt tre kvällar på den! Du skriver sååååå bra!♥

Gillar den här (mestadels) muntra stämningen, och att handlingen helt plötsligt kan avbrytas av ett matkrig c:

EPIC! a.k.a gillar den :3

Missförstå mig rätt nu, men om dem är häxor och trollkarlar borde det varit ganska lätt att fixa så dem kunde gå kvar i deras förra skola. Liksom, jag ÄLSKAR den här ffen men det var en såndär grej man bara: Logik... Hur är det med det AuroraAlexis? Asså att du fick idén till just det du fick idén ti... Whatever, SUPERBRA FANFIC!!!! Mer tack!

Shipar theo♥arts (tharts, eller har dem redan ett namn?)

Jag förstår inte att det har gå nästan en hel månad sen jag la ut förra kapitlet... det känns som om det var kanske förra veckan jag la ut det? Vart tog tiden vägen?

Aja, har skrivit en till del nu och hoppas att ni ska tycka om den! Blir superduperglad av era kommentarer och ni är de bästa läsarna ♥ Tycker också att det är superkul att nya läsare fortfarande hittar hit, ni är varmt välkomna! ♥

Och Piggelinisen, ledsen att det inte blev något kapitel på din födelsedag, men se det här som en försenad födelsedagspresent! Grattis i efterskott

Vendi03, jo, antagligen. Har ärligt talat inte lagt särskilt mycket tanke bakom det, behövde mest bara en ursäkt till att de skulle börja i de äldre årskurserna. Och så handlar det säkert mer om vill vara på samma halva av jordklotet som sina föräldrar, än att de hade kunnat lösa det med magi

---

Kapitel 52: Att ta sig tillbaka

Jag tappade helt tidsuppfattningen när jag stod i Dracos famn. Mina tårar hade tillslut slutat rinna, och jag kände mig helt tom. Trots att jag visste att det hade varit oundvikligt, och att jag själv försatt mig i den här situationen, så kändes det som om Theodore hade tagit en bit av mitt hjärta med sig när han gick. Och hålet efter honom kändes för stort för att Draco skulle kunna fylla det helt.

Draco hade hela tiden stått där, med armarna om mig och inte sagt ett ord. Jag undrade vad han tänkte på. Ifall han ångrade sig eller om han var lycklig. Jag tyckte egentligen inte om att han fått se mig gråta så här över Theodore, men jag behövde hans stöd.

Jag drog mig tillräckligt långt ifrån honom för att jag skulle kunna vända upp huvudet och se på honom. Jag såg upp på honom och mötte hans stormgrå ögon. Han flyttade en hand från min rygg och la den mot min kind.

”Hur mår du?” frågade han tyst. Jag kunde inte låta bli att ge honom en skeptisk blick.

”Okej”, svarade jag och gav honom ett svagt leende.

”Dum fråga kanske”, sa han och drog sin hand från min kind bak genom mitt hår. Jag rös till av hans beröring.

”Något”, sa jag. ”Men jag klarar mig”

Han såg något tveksam ut, men lutade sig sedan fram och kysste mig på pannan.

”Det hoppas jag verkligen att du gör”

”Vi kan gå tillbaka nu”, sa jag och tog ett steg från honom. Jag höll fram min hand för att han skulle ta den, vilken han direkt gjorde. Han gav min hand en tryckning och mig ett leende.

”Jag kommer inte släppa taget om dig”, sa han försäkrande. Jag nickade, och höll tillbaka en ny våg av tårar. ”Artemis?”

”Jag är okej”, sa jag och tog ett djup andetag. ”Jag är okej”

Draco sa inget, utan gav mig bara en något orolig blick. Jag gav honom en försäkrande blick och började gå tillbaka mot Hogwarts.

Hogsmead var i princip tomt på elever nu. De flesta hade tagit sig tillbaka upp till Hogwarts för middagen. Jag och Draco skulle säkert missa middagen, men det gjorde mig inget. Trots att magen kändes helt tom, så var jag inte sugen på att äta, och framför allt inte sugen på att gå in i Stora salen. Jag ville helst bara krypa ner i en mörk vrå och tycka synd om mig själv.

”Är du hungrig?” frågade Draco, som om han läst mina tankar.

”Inte direkt”, svarade jag. ”Dessutom så hinner vi nog inte till middagen. Är du hungrig?”

”Lite”, svarade han ärligt, och gav mig ett snett leende. ”Vi kan gå till köket om du vill. Då slipper vi träffa någon, förutom några husalfer”

”Visst”, svarade jag, och fortsatte stirra framför mig. Jag kände hur Draco försökte fånga min blick, men jag kände inte för att göra honom till viljes. Istället tryckte han bara min hand, som för att visa att han fanns där för mig om jag ville.


När vi äntligen kom fram till slottet släppte jag Dracos hand. Jag ville inte att någon skulle se oss tillsammans. Inte än, och jag hoppades att Draco förstod det. Men han gjorde inga protester, så jag antog att han förstod.

När vi gick in i Entréhallen hördes ljudet av hundratals elever som åt middag från Stora salen, men Draco vände bara stegen mot trappan som ledde ner till källaren, och längre ner fängelsehålorna. Jag såg ner i golvet hela tiden, jag ville inte riskera att möta blicken av någon jag kände, och följde efter honom. När vi var utom synhåll la Draco en hand på min axel och ledde mig vidare. Jag la armarna i kors och lät honom hållas.

Jag hade varit i köket en gång tidigare med min bror och gänget från Gryffindor, men jag skulle inte påstå att jag kom ihåg vägen, men Draco verkade veta vart han skulle. Till slut kom vi in i en korridor fylld med tavlor på mat, och det verkade vara ett bra tecken. Och jag tyckte att jag kände igen mig, speciellt när Draco stannade framför en tavla med en stor fruktskål.

”Man ska kittla päronet, inte sant?” sa jag uttrycktslös. Draco, som verkade vilja väga upp för min brist på känslor, log ett snett leende.

”Precis”, svarade han och gjorde det. Tavlan svängde upp och vi klev in. Draco tog min hand och ledde mig in över den höga tröskeln. Jag gav honom ett svagt leende, som han besvarade med ett ännu bredare.

”Unga herrn och fröken, vad får det lov att vara”, sa en husalf och bugade sig vid våra fötter.

Draco gav mig en blick, men jag ryckte bara på axlarna. För mig spelade det ingen roll vad jag åt. Jag var inte så sugen på att äta något alls egentligen.

”Vi kan äta samma sak som serveras där upp”, sa Draco och pekade upp mot taket, där Stora salen låg ovanför.

Husalfen bugande igen och gjorde en gest mot borden som betydde att vi kunde gå och sätta oss. Draco gick före mot Slytherinbordet med min hand i hans, och satte sig ner vid änden av bordet. Jag satte mig ner mitt emot honom.

”Ät”, sa Draco manande, när jag inte gjorde någon ansats för att börja ta för mig av maten. Jag gav honom en trött blick, men la ändå upp en bit ost- och skinkpaj på min tallrik. Draco nickade godkännande.

”Senast jag var här var med gryffindorarna”, sa jag långsamt och såg upp på Draco för att se ifall han skulle komma ihåg. ”Efter det så blev jag utstött”

Draco fick något plågat i hans blick, och jag ångrade mig nästan att jag tagit upp det, men jag behövde något att fördriva tankarna med.

”Artemis”, började Draco och la ifrån sig besticken. ”Jag är så ledsen för det där”

”Bryr du dig om att jag är en så kallad smutsskalle fortfarande?” fortsatte jag skoningslöst. Jag visste att mina ord skulle såra honom, men samtidigt så kunde jag inte hindra mig själv från att fortsätta.

”Självklart inte!” utbrast han och satte ner händerna på bordet. Det såg ut som om han var på väg att resa sig upp.

”Säkert?”

”Ja, säkert”, sa Draco och reste sig upp. Han gick runt bordet och la händerna om mina kinder. ”Jag kunde inte bry mig mindre”

Han böjde sig fram och kysste mig. Det pirrade till i min mage när han gjorde det och jag kände mig lite nöjd ändå.

”Bra”, sa jag svagt när Draco drog sig undan. Han gav mig ett leende, och en kyss på pannan innan han gick och satte sig igen.

”Fler dumma frågor?” frågade han med ett höjt ögonbryn.

Jag skakade på huvudet. ”Inte nu i alla fall”, sa jag med ett leende och började äta. Jag kände mig fortfarande konstigt tom, men så länge jag hade Draco så kändes det överkomligt.

---

Okej, det här kapitlet blev också lite deppigt. Ska försöka lägga in något roligare nästa kapitel, haha. Lämna gärna en kommentar så kanske jag uppdaterar snabbare, vem vet? Kram på er! ♥

Omg jag älskar den här ff så sjukt mycket ah är avis på att du skriver så bra♥♥

Jättebra!!

Jag skulle precis stäng av när jag såg att ögat var rött!

Jag tycker väldigt syn o Theodore, och Art! Men hon känner sig ju tom för att hon och Theodore menade för varandra!!! Men jag måste säga att Art och Draco är väldigt söta tillsammans!Haha, nu måste du hitta på ett sätt att lösa detta drama. Ser fram emot nästa kapitel .Du äger!!!