En mugglare i Slytherin

Jag är äntligen tillbaka! Eller ja, jag har väl inte direkt varit borta, men har inte haft någon tid/lust/ork till att skriva på väldigt längre, men nu har jag skrivit ihop ett nytt kapitel, och jag känner att min skrivlust börjar komma tillbaka! Så nu kommer ni förhoppningsvis inte behöva vänta så länge mellan kapitlen (om jag nu har några läsare kvar? Haha)

Tack för alla era fina kommentarer på förra kapitlet, de gör mig verkligen gladast ♥

-

Kapitel 51: Det han drömt om

Draco stirrade på dörren som Artemis och Theodore precis försvunnit ut igenom. Plötsligt kände han en hand på sin arm.

”Draco”, sa Blaise och kallade tillbaka honom till verkligheten. ”De hjälper inte att du stirrar som en idiot på dörren”

Draco gav honom en sur blick, och Blaise lät sin hand falla igen. Draco suckade. ”Jag vet”, sa han.

De följde efter Crabbe och Goyle som hade trängt sig fram och tagit ett bord. Draco satte sig ner bredvid Goyle, men Blaise förblev stående.

”Vad vill ni ha? Honungsöl?” frågade han. De andra tre nickade. ”Strax tillbaka”

En obehaglig tystnad la sig över bordet och Draco såg efter Blaise och ångrade lite att han inte följt med. En gång i tiden hade han kunnat prata med Crabbe och Goyle utan problem, men nu kändes det som om det inte fanns något att säga.

”Hur mår du, Draco?” sa plötsligt Goyle. Draco såg förvånat upp på honom, osäker på om han hört rätt. Varken Crabbe eller Goyle brukade ta initiativ till att starta ett samtal, speciellt inte genom att fråga hur någon mådde.

”Jag mår bra”, sa Draco automatiskt. Crabbe och Goyle delade en blick som tydligt ta att de inte trodde honom. Han suckade. De var inte särskilt diskreta. ”Okej, visst, jag mår inte bra”

De två storvuxna killarna satt tysta så länge att Draco började fundera på om det inte skulle säga något mer, men då öppnade Crabbe munnen.

”Vill du prata om det?”. Han såg nästan generad ut över att han frågat. Draco kunde inte hjälpa bli att känna lite tacksamhet mot dem. Trots att de vanligtvis inte pratade, så såg de ändå att han mådde dåligt och brydde sig tillräckligt mycket för att fråga om det.

”Tack”, sa han uppriktigt och gav dem ett svagt leende. ”Men nej, det behövs inte”. Crabbe och Goyle såg nästan lättade ut över det. Det hade antagligen inte vetat hur de skulle reagerat om han börjat ösa ur sig alla tankar han hade kring Artemis. Hur det sårade honom varje gång hon gick tillbaka till Nott och hur mycket han tyckte om henne.

Crabbe och Goyle sa inget mer. De hade antagligen krävts massor utav dem att bara ställa de två frågorna, så nu behövde de väl tid att återhämta sig. Men Draco kände sig lite gladare, och tystnaden var inte obekväm längre. När Blaise kom tillbaka gav han dem en konstig blick.

”Har det hänt nått?” frågade han när han ställde ner flaskorna på bordet. Han kände säkert av den förändrade stämningen.

”Nej, inget särskilt”, svarade Draco med ett litet leende och tog emot flaskan som Blaise sköt över till honom. Blaise höjde på ett ögonbryn och satte sig ner och sköt över de två andra flaskorna till Crabbe och Golye.

”Tack”, mumlade de fram, och Blaise nickade.


Efter det flöt samtalet på, och Blaise lyckades få Draco att glömma Artemis för en stund. De hade det faktiskt trevligt. Blaise var så klart tvungen att klaga på att han kunde varit där med Daphne nu om inte Draco hade bråkat med Pansy. Men Draco insåg att han inte brydde sig, det var bara skönt att prata på som vanligt, till och med att lyssna på Blaise klaga. När de druckit upp två omgångar honungsöl reste det sig upp för att återvända till slottet, det började ändå lida mot middag och Crabbe och Golyes magar klagade högljutt efter mat.

Men när de steg ut från Tre Kvastar såg de en välbekant figur skynda förbi med snabba steg.

”Var det där Nott?” sa Blaise, och såg efter den person som definitivt var Theodore Nott. ”Och grät han?”

Draco bara stirrade som förhäxat efter Nott. Han hade haft sin huva uppfälld för att dölja ansiktet, men sättet han torkade sig i ansiktet med handen tydde på att han kanske trots allt grät. Och Artemis var inte med honom.

”Jag måste hitta Artemis”, sa Draco och började gå med snabba steg åt motsatt håll som Nott gick åt. Om Nott grät så hade något hänt, något allvarligt, och eftersom han inte bar på en skadad Artemis så fanns det bara en slutsats. Draco kände hur hoppet växte i bröstet på honom.

”Okej, vi går tillbaka till slottet!” ropade Blaise efter honom, men Draco hörde det inte. Hans snabba gång hade snart övergått i springande. Han var tvungen att hitta Artemis.

Han kom snart till slutet av byn, men han hade fortfarande inte sett en skymt av henne. Då slog det honom vart hon måste vara. Spökande stugan. Han ökade takten när han sprang mot det övergivna huset. När han kom närmare såg han en liten figur ihopkrupen på marken. Med en stöt i magen kände han igen Artemis. Hon satt på marken med huvudet mot sina knän.

”Artemis!” ropade han och tog ut stegen ytterligare. Hon lyfte förvånat på huvudet. Hennes kinder var blanka av tårar och han såg hur hon mimade hans namn. På en sekund var han framme hos henne och drog in henne i sin famn. Genast började hon snyfta mot hans axel och sättet hon klamrade sig fast vid honom kändes nästan desperat. Han hyschade henne och strök henne över håret.

”Förlåt”, snyftade hon.

”För vadå?” frågade han förvånat.

”För allt”, mumlade hon. ”För att jag blöter ner dig”

Han kunde inte låta bli att skratta till. ”Det är ingen fara”, sa han och strök henne över håret. ”Du får blöta ner mig hur mycket du vill”

Han tror att hon nickade, men det kunde lika gärna varit en skakning, eller bara en ryckning på huvudet för att hon grät så mycket. Hon sa i alla fall inte något mer. Draco funderade på om han skulle säga något. En del av honom ville få det han misstänkte bekräftat, men samtidigt kanske det var okänsligt att fråga. Han fortsatte att stryka henne över håret, men hennes tårar verkade inte ha något slut. Till slut kunde han inte håll sig längre.

”Vad är det som har hänt?” frågade han försiktigt. Han var inte säker på det lät nästan som om hon skrattade till. Hon såg upp på honom med rödgråtna ögon.

”Theodore har lämnat mig”, sa hon, och det verkade som om den kommentaren utlöste en ny gråtattack. Hon pressade ansiktet mot hans axel igen och han kände hur hon knöt händerna mot hans rygg.

Han visste inte vad han skulle svara på det. På ett sätt kändes det som en enorm tyngd lyftes från hans hjärta. Hon var hans. Äntligen. Men samtidigt kunde han inte uttrycka sin glädje eftersom hon var så ledsen. Så han fortsatte bara stryka henne över håret och ryggen tills hennes snyftningar avtog.

”Jag är okej”, sa hon tyst och drog sig ur hans famn. ”Jag är okej”, sa hon igen med större eftertryck och torkade bort tårarna i sitt ansikte.

”Är du säker?” frågade han oroligt och tog tag i hennes vänstra hand. Hon såg upp på honom och nickade bestämt.

”Ja”, sa hon hårt. Hon ställde sig upp, men höll på att falla ihop igen. Han reste sig snabbt upp och tog tag om hennes axlar för att hålla henne på benen.

”Jag är okej”, sa hon åter igen. ”Jag reste mig bara för fort”. Draco gav henne en något tvivlande blick, men han ifrågasatte henne inte.

”Vad vill du göra nu?” frågar han istället. Artemis ser upp på honom och ger honom en blick han inte kan tolka. Sedan lutar hon sig fram och kysser honom. Hennes läppar är kalla och smakar salt av alla tårar, men ändå gör hans mage en kullerbytta när han känner dem mot sina. Äntligen.

”Vi kanske bara kan stanna här ett tag”, sa Artemis när hon drog sig undan. ”Jag känner mig inte redo att återvända till…”, hon gjorde en liten paus, och det såg ut som om hon försökte hålla tillbaka nya tårar, ”… slottet än”

Han nickade. Hon sa slottet, men han misstänkte att hon tänkte på Nott. Hon kunde inte undvika att träffa på honom. Draco försökte sätta sig in i hur det kändes för henne. Men det enda han kunde känna för tillfället var glädje.

”Vi kan stanna här ett tag”, log han och drog in henne i en omfamning. ”Så länge du vill”

”Tack”, mumlade hon, och han pussade henne på toppen av huvudet.

-

Hoppas ni gillade det här kapitlet! Ska försöka att inte göra nästa kapitel till ännu en gråt-fest och skriva något mer upplyftande Lämna mer än gärna en kommentar om vad ni tyckte, så är ni bäst! ♥

Jippi äntligen ett helt underbart bra kapitel Gud vad du skriver bra är avundsjuk på att du skriver så bra

Jättesuperunderbart!

Jättebra!!

En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till!En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till!En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till! En gång till!

Yay!

OMG love this ♥

Gud vad bra♥ Sträckläste hela idag, tog några timmar Kan du ge mig en del i födelsedagspresent den 30 juli?♥

Omg! Du är så bäst!

Jag har ju börjat läsa nu också
Har precis läst klart kapitel 15 hehe

Jättebra tycker jag det är!
Gillar verkligen Draco på något sätt!