En mugglare i Slytherin

Började läsa lite sent, är på kapitel 31! Bättre en Harry Potter om det nu går. Hehe
Det enda som kan förbätras är att den skulle bli längre

jag vill inte vara en mugglare :O

Spamma inte!!!!

Kan inte Draco göra slut med Arts så hon inte behöver ha dåligt samvete( Theodore kan också göra slut men jag hejar ju på Theo och Arts så...)!
Theo+Arts=bigest lover in the world!

Nähä!
Jag håller med alla er!! Och nu vill ju typ alla att det ska bli Theo och Arts! Förresten längtar jag så till den nya Beauty and The Beast där Emma Watson ska spela Skönheten!!
#ViSomProtesterarMotDracoOchArts
Love to alll of you!! ♥

Hörde du det AuroraAlexius, om du låter Dratemis, eller vad i Merlins namn deras shippnamn är, hända så har du ett uppror på halsen!

Nee, det är din fanfic, du bestämer. Men här är våran åsikt, hoppas du lyssnar på den! ♥

♥Du är underbar!♥

Wow, jag blir bara långsammare och långsammare på att uppdatera den här... Förlåt för det, alla fina läsare, men nu är jag äntligen tillbaka med ett nytt kapitel!

Kapitel 50 dessutom! Trodde aldrig att jag skulle ta mig så här långt, och mycket är tack vare er, mina fantastiska läsare! Så ett extra megastort tack till er för att ni kommenterar och tummar och peppar och shippar och bara finns till! ♥

Hoppas ni kommer gilla det här kapitlet! Det var faktiskt ganska jobbigt för mig att skriva, då det återuppväckte en del jobbiga minnen, men det var nödvändigt och jag hoppas att ni kommer tycka om det ♥

---

Kapitel 50: Alla hjärtans-dag, del 2

”Så…”, började jag långsamt. Min hjärna var helt tom på ämnen att tala om, men jag var tvungen att hitta på något, eftersom Theodore tydligen inte tänkte försöka. Och jag klarade inte av att sitta där i tystnad.

”Umbridge är verkligen förskräcklig”, sa jag, medan jag inombords fick lust att slå mig själv. Det där var verkligen ett uselt samtalsämne.

Theodore såg långsamt upp från sina pannkakor och gav mig en skeptisk blick. ”Var det verkligen det bästa du kunde komma på?” frågade han och höjde på ett ögonbryn. Blicken han gav mig var utmanande, som om han testade mig. Jag gav honom en sur blick.

”Jag försökte i alla fall”, sa jag surt. ”Till skillnad från dig”

Theodore suckade och la ifrån sig sina bestick. Sedan förvånade han mig genom att sträcka sig över borde och ta tag i mina händer. Blicken han gav mig var mycket mjukare nu.

”Förlåt”, sa han och strök med sina tummar över mina händer. ”Jag vill inte bråka”

Jag tryckte hans händer och försökte hålla mig själv samman. Plötsligt kände jag mig som en riktigt usel människa. Jag svalde ner klumpen jag hade i halsen.

”Förlåt själv”, sa jag, och tänkte på Draco. För mig själv bad jag om ursäkt för det också.

”Du har inget att be om ursäkt för”, sa Theodore mjukt. Plötsligt fick jag lust att erkänna allt. För jag hade massor att be om ursäkt för. Jag motstod dock impulsen. Inte förstöra den här dagen, påminde jag mig själv.

”Jo”, kunde jag dock inte låta bli att säga lågt.

”Okej, vi betedde oss båda dumt”, kompromissade Theodore. ”Allt förlåtet?”

Hah, om du bara visste…, tänkte jag, men nickade och hummade medhållande. Theodore gav mig ett av sina sneda leenden som jag verkligen gillade.

”Men Umbridge är verkligen förskräcklig”, sa han och blinkade åt mig. Jag skrattade till.

”Större hagga får man leta efter”, sa jag med ett flin. Och bara så där var konversationen igång igen. Som om inget hade hänt.

Vi satt kvar länge på Tre kvastar och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Under hela tiden höll Theodore i minst en av mina händer. Det var trevligt, faktiskt. Fram tills att Draco, Blaise, Crabbe och Goyle dök upp.

Det var som om Draco visste vart jag var, för hans blick gick direkt till mig så fort de klev innanför dörren. Jag mötte hans stormgrå ögon och kände hur det högg till i magen på mig. Bara hans blick fick mig att känna mig knäsvag. Theodore vände på sig för att se vad jag stirrade på, och hans ansiktsuttryck mörknade när han såg vilka som kommit in på puben. Hans grepp om mina händer blev hårdare, nästan till den grad att de gjorde ont.

”Theo”, sa jag lågt. ”Släpp”. Han såg förvånat tillbaka till mig, och det fanns något sårat i hans blick. Jag nickade menande ner mot våra händer.

”Oj, förlåt”, sa han och lättade på greppet, även om han inte släppte dem. Jag såg upp och såg hur Draco såg från mitt ansikte, till Theodore, till våra sammanflätade händer. Han såg inte glad ut. Jag fick lust att slita mig loss från Theodore och gå fram och trösta honom, men kunde inte göra mer än att ge honom en ursäktande blick.

”Ska vi röra på oss?”, sa Theodore plötsligt med hög röst och ställde sig upp. ”Jag börjar känna att det är för mycket folk här inne. Låt oss gå någonstans mer privat”

Jag stirrade först bara på honom. Sedan nickade jag långsamt och drog på mig min yllemantel och halsduk. Theodore tog tag i min hand och drog mig med ut, förbi Draco och de andra utan att kasta så mycket som en blick på dem. Men jag mötte Dracos blick, och den var fylld av både smärta och ilska, och han skakade lätt på huvudet åt mig.

När vi kom ut från Tre kvastar fortsatte Theodore framåt med långa kliv så jag nästan fick halvspringa för att hinna med.

”Theo!” utbrast jag när han svängde av huvudgatan. ”Sakta ner, du kommer dra armen av mig”

Han såg inte på mig, men han saktade i alla fall ner så jag kunde gå upp bredvid honom. Hans ögon tycktes märkligt tomma och han stirrade rakt framför sig.

”Hur är det?” frågade jag oroligt. Först var jag osäker på om han hört mig eftersom jag inte fick ett svar direkt, men precis när jag skulle fråga igen öppnade han munnen.

”Draco gillar dig”, sa han kort. Jag blev så paff att jag stannade till, men han gjorde det inte och eftersom han fortfarande höll hårt i min högerhand så hade jag inget val än att fortsätta gå.

”Vad menar du?” var det enda jag fick ur mig tillslut. Hur kunde han veta det? Jag tvivlade på att Draco berättat för honom.

”Han gillar dig. Jag vet det”, sa Theodore, fortfarande utan att se på mig. ”Han förnekar det, men jag vet ändå”

Plötsligt insåg jag att vi var på väg till Spökande stugan. Jag visste inte vad jag skulle säga utan följde bara efter Theodore tills han stannade vid staketet. Det här gick verkligen inte som planerat.

”Jag tror inte han gillar mig på det sättet”, sa jag tillslut, för att försöka rädda situationen. Även om det kanske inte fanns något att rädda, allt var ändå redan förstört.

Till min stora förvåning skrattade Theodore högt. Han såg nästan en smula galen ut. Han fortsatte skrocka lågt när han äntligen såg på mig. Blicken han gav mig gick inte att tolka.

”Du kan ju fortsätta försöka inbilla dig det, men ingen av oss tror på det egentligen”, sa han, och det fanns nästan något elakt i hans röst. ”Säg mig, Artemis, min sköna, min fantastiska och underbara, vad tycker du om Draco?”

Plötsligt kändes det som om någon kastat en kroppslåsningsförhäxning över mig. Jag frös till och stirrade på min pojkvän i några sekunder innan jag kom på att jag var tvungen att svara. Tankarna rusade runt i huvudet på mig, och av någon anledning så var det tanken på Dracos kyssar som hela tiden återkom. Vilket var helt fel sak att tänka på just då.

”Jag gillar honom”, sa jag långsamt. ”Som en vän bara, såklart”. Jag hoppades att lögnen inte skulle vara allt för uppenbar. Theodore gav mig en granskande blick.

”Är du säker på det?” frågade han tyst.

Först visste jag inte vad jag skulle svara, sedan skakade jag långsamt på huvudet. Jag insåg att jag inte kunde ljuga längre. Det gick inte. Jag kände hur tårarna steg i mina ögon. Jag bara fortsatte att skaka på huvudet. Jag kunde inte göra något annat. Det kändes som om mitt hjärta knölats ihop till en öm klump i bröstet på mig.

”Jag visste det”, sa Theodore lågt och släppte min hand. Han vände ryggen mot mig. ”Jag visste det”

”Förlåt”, fick jag fram, och nu rann tårarna längst med mina kinder. Min första impuls var att söka tröst hos honom, men det gick inte. Han skulle aldrig mer vilja veta av mig. En snyftning undslapp mina sammanpressade läppar.

”Förlåt”, snyftade jag fram igen. Jag gjorde inget för att förhindra tårarna som rann ner för mina kinder, utan pressade istället armarna mot min bröstkorg. Det kändes som om jag höll på att gå sönder inifrån.

Då vände sig Theodore om och såg på mig. En ensam tår rann ner för hans kind också, men han torkade bort den med en ilsken rörelse. Blicken han gav mig fick en till snyftning att bryta sig loss från mina läppar.

”Varför…?”, började han men avbröt sig själv, ”Hur länge… jag… varför?”. Han verkade inte veta vad han skulle säga, och han gav mig istället bara en sårad och frågande blick. Det fick mig att bryta ihop totalt.

”Förlåt”, snyftade jag. ”Förlåt, förlåt, förlåt… det var inte meningen att det skulle bli så här…”

”Hur skulle det bli då?” frågade han, plötsligt argt. ”Hur, Artemis?”

Jag bara skakade på huvudet och fortsatte att snyfta fram ”förlåt”. Jag klarade inte av att se på honom längre, och jag ville helst bara krypa ihop till en boll och gömma mig för hans blick. Jag hade sårat honom. Fan, fan, fan. Jag hade sårat honom… Jag var en fruktansvärd människa.

”Jag vet inte om förlåt räcker!” sa han argt. Sedan hörde jag hur han snyftade till. Jag såg förskräckt upp på honom.

”Varför, Artemis?” frågade han och mötte min blick.

”Jag vet inte”, mumlade jag och skakade på huvudet.

Plötsligt var han framme hos mig och höll om mig hårt. Jag la armarna runt honom och snyftade hejdlös mot hans axel.
”Förlåt”, fortsatte jag att mumla fram. Theodore bara skakade på huvudet och höll mig hårdare. Jag kände hur även han skakade av gråt. Och så stod vi, tills tårarna var slut. Då lossade han greppet om min kropp och tog ett steg bakåt.

”Jag antar att det här är slutet för oss då…”, sa han lågt och såg på mig. Smärtan i hans ögon kändes som en dolk rakt igenom mitt hjärta. Jag nickade långsamt. Han såg på mig i några sekunder innan han tog ett steg framåt och tryckte sina läppar mot mina. De smakade salt av tårar.

”Tack för den här tiden, Arts…”, sa han när han släppte mig.

Han vände sig om och började långsamt gå därifrån. Jag kunde inte göra annat än att se efter honom. Vad hade jag gjort? Jag trodde det var omöjligt att känna sådan smärta, men när Theodore försvann ville jag bara skrika. Jag sjönk ner på marken och bröt ihop totalt. Jag som hade trott att jag inte hade några tårar kvar, men de bara fortsatte att rinna och rinna.

Förlåt…

---

Please don't hate me! Men det här var nödvändigt. Dock vet jag inte än vem hon ska sluta upp med i slutet, så ni som vill ha Theo, sluta inte läsa! (Vill ju inte förlora hälften av mina läsare, haha)

Det här kapitlet var som sagt ganska jobbigt för mig att skriva, då jag skrev det delvis utifrån mina egna minnen. Minnen som jag helst inte vill återuppleva. Men eftersom jag redan har gått in på det här spåret, så måste jag fortsätta (och det blir en ganska bra berättelse, eller hur? ). Hoppas ni gillade det iaf ♥

Ska försöka skynda mig med nästa del, om ni fortsätter att peppa mig med era kommentarer! Kram på er ♥

NEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!

Du skrier för bra!!!!!! Jag började gråta när jag läste det här kapitlet.

Oroa dig inte för att jag ska sluta läsa, för det tänker jag inte göra!

Nej! Stackars theo och arts