Sjunde året, det värsta, bästa året

Seamus din äggtorsk!

Superfabulostiskt skrivet !

Ännu ett kapitel, stolt över mig själv för att det inte dröjde lika länge som med det senaste

(+ Tack för era kommentarer, betyder allt ♥ )


Kapitel 40


Ida rodnade fortfarande när hon kom in i Gryffindors uppehållsrum. Hon kände sig förvirrad och utskämd. Allt hade gått så snabbt att hon inte hade hunnit knuffa undan Seamus eller något alls. Hon är inte ens säker på om hon besvarade kyssen eller inte.
Uppehållsrummet var fullpackat med folk som var på väg hem för att fira jul. Ingen lade märke till henne när hon knuffade sig fram bland eleverna som längtade efter julen och deras hem.
Hon rusade uppför trappan och in i den numera tomma sovsalen. De andra var där nere, men de hade inte sett henne när hon kom in i uppehållsrummet.
Skönt. Hon behövde vara ensam, i alla fall för någon minut. Hon tryckte handflatorna hårt mot tinningarna och drog djupa andetag. Fan. Fan. Fan. Tankarna surrade i huvudet på henne och för varje ny tanke eller minne som trängde sig fram pressade hon händerna allt hårdare mot ansiktets sidor. Skulle hon prata med Seamus? Skulle hon berätta för sina vänner? Skulle hon berätta för Draco?
Det sista visste Ida svaret på. Självklart borde hon berätta, hon visste bara inte hur.
Ida kände sig så skyldig, trots att hon visste att hon egentligen inte hade gjort något. Att det inte var hennes fel, men det kunde inte hjälpas. Skammen brände inom henne och fick henne att vilja vrida på sig och försvinna in i tomma intet.
Ida hörde steg komma springande upp för stentrappan. Händerna föll genast från hennes ansikte och hon ruskade av sig den obehagliga känslan, för tillfället åtminstone, och öppnade snabbt sin koffert. Sekunden därpå flög dörren upp och Hermione stod i dörröppningen.
”Ida?” sade hon. ”När kom du och vad gör du egentligen? Vi måste gå snart!”
Ida fyrade genast av ett av sina fejk-leenden och stängde kofferten igen.
”Jag bara såg till så att allt var med.” sade hon och lyfte upp den. ”Ska vi gå?”
”Är det något Ida?” frågade Hermione. Ida stelnade till för en millisekund, det var nästan helt omöjligt att ljuga för Hermione. För hon såg allt som ingen annan tänkte på.
”Jag tar det sen.” sade Ida bara och gick ut ur sovsalen före Hermione.
På bara några minuter hade uppehållsrummet tömts på sånär alla utom Gryffindors sjundeårselever och Ginny.
”Ska vi dra?” frågade Dean när Ida och Hermione kom ner för trappan. Alla hummade något instämmande till svar och de begav sig neråt mot entréhallen.

Ida ryckte till och såg sig förvirrat omkring och såg att hon befann sig i en kupé på Hogwartsexpressen. Hon måste ha somnat.
Hon satt tillsammans Harry, Ron, Ginny och Hermione. De andra hade fått leta reda på en annan kupé eftersom allihopa aldrig hade fått plats i denna. Detsamma gällde Draco, han satt också i en annan kupé längre bort. Men Ida var ganska tacksam för det. Hon hade inte klarat av att sitta i samma kupé som Draco just nu.
”Sovit gott?” frågade Ron och flinade lite med ena armen om Hermiones axlar.
Ida satte sig tillrätta och gnuggade sömnen ur ögonen innan hon log mot dem.
”Tillräckligt tror jag i alla fall.” svarade hon hest och skrattade till. ”Har godisvagnen varit här än?”
”Nej, vi hade antagligen väckt dig då.” sade Harry.
”Bra, för jag är ashungrig!” sade Ida och hennes mage gav ifrån sig ett knorrande ljud som för att konstatera att hon talade sanning.
De började prata om något som höll Idas sinne tillräckligt fokuserat på det ämnet utan att låta tankarna glida iväg åt andra håll. Efter en stund dök också den efterlängtade matvagnen upp. Allt socker de tryckte i sig fick dem att vid vissa tillfällen att vråla av skratt. Men när de väl började närma sig Kings cross började Ida känna sig väldigt mycket som femte hjulet. De menade det inte, båda paren försökte få med henne i konversationerna, men hon kände det fortfarande och började faktiskt längta efter resans slut. Vad det än förde med sig...

Tåget stannade med en ett mjukt ryck och de var framme på perrong 9¾. Vännerna lämnade snabbt kupén och tåget med resterande väskor. De mottogs av Idas föräldrar, Molly Weasley och en väldigt bekant svart hund som inte kunde vara någon annan än Sirius. Det utbyttes kramar och artighetsfraser i sällskapet, men efter det bröt sällskapet ganska snabbt upp för Molly hade bråttom hem och Ida såg Harry, Hermione, Ron och Ginny följa efter Molly och Sirius.
Som på beställning dök Draco upp bredvid Ida med sin koffert och allt. Han hälsade artigt på hennes föräldrar och de började gå mot parkeringsplatsen där deras skjuts väntade. En svart ministeriebil med ett rejält baksäte där det lätt hade fått plats fem personer till. Det var mest Draco och Idas föräldrar som skötte konversationen under färden. Ida stirrade ut genom fönstret på det smutsvita landskapet utanför susa förbi som oskarpa bilder.
De bodde inte långt bort från London, så bilfärden var över efter bara en halvtimme. Familjen Crawetts hus låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid en lite mindre skog. Tvåvånings-huset i sig var medelstort i rött tegel omringad av en härligt vildvuxen trädgård som just nu låg i vinterdvala.
”Välkommen hem till oss.” sade Ida till Draco och tog hans hand. ”Det är ju inte precis någon herrgård…”
Draco tryckte hennes hand lite hårdare och log mot henne.
”Det är fint.” sa han. ”Jag behöver nog se något annat någon gång också.”

Idas rum hade sett likadant ut i 10 år nu, ända sen dagen då de flyttade in i huset. Väggarna ljust röda, ett utnött trägolv, ett äldre skrivbord vid fönstret och en vit bokhylla proppfull med böcker från både hennes yngre år och fram till det här årets gångna sommar. En byrå som verkade som ett sminkbord med en spegel hängandes ovanför och en liten sliten fåtölj i det ena hörnet. Det enda som bytts ut genom de 10 åren var hennes säng som hon efter några år växt ur och blivit ersatt med en lite större träsäng med ett numera rött överkast med guldbroderier och ett antal prydnadskuddar.
När Ida klev in i rummet drog hon genast in den välbekanta doften av hemma och trygghet. En sak som hade ändrat sen sist hon var här var att istället för hennes randiga trasmatta låg där en luftmadrass som tydligen var avsedd för Draco.
”Lyxsviten märker jag.” sade han och flinade.
”Lägg av.” sade hon och försökte hålla sig för skratt när hon släppte ner kofferten på golvet vid sängens fotända.
”Nejnej, jag klarar mig.” sade han och lade sig på luftmadrassen. ”Jag brukar hållas med dunmadrass, men luft? Aldrig, detta är värsta lyxen!”
Ida kastade en av sina kuddar på honom och undslapp sig ett kort skratt. Dock så fångade Draco kudden tack vare sina sökar-reflexer och kastade genast tillbaka den på sängen.
”Ville du något?” frågade han med en spjuveraktig blick och minnena från samma morgon slog emot Ida med en enorm kraft.
”Ja, faktiskt…” började hon lite försiktigt och såg hur hans uppsyn ändrades.
”Vad är det?” frågade han oroligt och reste sig upp för att gå mot henne. Ida drog sig lätt undan utan att titta på honom.
”Ida?”
”Seamus har kysst mig.” sade Ida och hennes blågröna ögon mötte hans grå.

OH my god.
Drama.
Jag dör.
Trodde hon skulle bjuda upp honom i sin säng... >_>


Jättebra kapitel! Jag gillar det starkt av någon anledning. Kan vara alla underbara detaljer som jag verkligen ser framför mig. :p ^^

Längtar efter nästa! I really do!

Helt megaawsome!!!!

åh! längtar efter fortsättningen!
är sjukt nyfiken på hur Draco reagerar... jag hoppas han tar det bra.
stolt öve Ida som berättar, det visar att hon verkligen är kär i Draco!
Bra skrivet som alltid Ida!

Iiiiih! Underbart, sitter och piper som en liten fågel samtidigt som jag biter på underläppen. Helt perfekt, inget att anmärka på!

AlltsåfortfarandeäggtorskpådigSeamus

Nej men söriest DU ÄR SÅ DUKTIG!!

MER? NU TACK
Älskar hela berättelsen... Jag är hungrig på MER

omg äggtorsk :´D

meeer!