Sjunde året på Hogwarts

Jag såg chockat på Cara.
- Lugna ner dig, vad är det med dig?, sa jag till henne.
- De är varelser de med, med kännslor, sa jag bestämt.

jag såg på Laura
"Jag orkar väll inte åka hit bara för att ni ska få pengar, det fanns en anledning till att jag gav dig nyckeln" sa jag och satte mig i vagnen som brjade åka och stannade utan för mitt valv och jag såg på Laura
"Ja ta vad du behöver" sa jag uttråkat

James vaknade upp i ett mörkt rum, det påminde väldigt mycket om det han vaknat upp i för några dagar sedan. Denna gången stod tre okända män framför honom med irriterade ansiktsuttryck.
"Att vi aldrig lyckas få alla samtidigt..." suckade han "Sök igenom rummet efter stenar, töm det totalt. Vi vill inte att han ska fly igen."
Med denna gången var James beredd, samtidigt som han städat undan i kontoret hade han utvecklat en ny trollformel som skapade en bärbar svart dimma som ledde till en matchande, om man sträckte sig igenom den ena kom ens hand ut igenom den andra. När kidnapparna hade gått sträckte han in handen i sin innerficka, hela hans hand blev iskall, han kände bordet i hans kontor, sökte det efter sin gamla trollstav, hittade den, greppade tag om den och drog ut den. Han gömde den i sin skjortärm och väntade på att personerna skulle komma ner igen.

- Det var inte så jag menade, jag kan också tycka det var onödigt av dem, men du kan ändå behandla dem som människor.
Eller ja, som om de vore människor, sa jag och tog det vi kunde behöva och satte mig vid henne igen.
- Vad är det Cara?, varför är du så sr?, sa jag undrande till henne.

James satt i skräddarställning i mitten av rummet och väntade. Till slut öppnades dörren och James såg upp mot mannen som stod där.
"Dags för mat." sade han uttråkat, snabbt reste sig James, drog sin stav och ropade
"Sectumsempra!"

jag såg på Laura
"Jag vet inte, jag är väll bara lite grinig" sa jag och log halvhjärtat "dels på att de här korkade alferna aldrig gör som man vill och sen på att pappa tänker invadera ett nytt land, först tänkte han ta Island men jag stoppade honom så nu ska han köra på Frankrike" sa jag och suckade lite

Jag såg på henne och rynkade pannan.
- Ja, vi visste ju att det skulle hända, att han tänkte fortsätta med ett nytt, han tänker väll ta över hela världen, sa jag sorgset till henne.
- Men det var ju bra att du stoppade honom från att ta Island, även om han kommer att ta över det tillsist med, sa jag och suckade.

Jag såg på Laura och suckade "ja men nu måste ju jag vara med och planera" sa jag trött och klev ur vagnen och log svagt "ja jag tänker inte låta honom ta över Island än" sa jag bestämt och såg på diagongränden "vad ska vi göra med världen?"

- Ja, det lät ju ytterst tråkigt, kan de inte göra nått själv?, sa jag och och nickade.
- Bra, Island kan vara Island ett tag till, sa jag och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, jag tycker att det vore bra om det liksom var en blandning utav båda världarna, men det lär ju inte hända, sa jag och suckade.

"ja Island måste få vara Island och nej de vill alltid veta vad jag ska tycka" suckade jag och skrattade sedan "nej världen kan aldrig bli en blandning, den världen är förbi" sa jag lätt och såg på Laura "nå ska vi handla möbler?"