Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det var så härligt att bara få ligga där bredvid honom, få njuta av en morgon som inte var tyngd av all den senaste tidens stress, oro och jobbiga känslor. För den senaste tiden hade varit så fylld av det och varit otroligt jobbig, och det kändes som om hon äntligen först nu verkligen hade sin älskade man hos sig igen och kände sig helt lycklig. Hon besvarade glatt hans kyssar, hade saknat dem - de hade ju förstås kysst varandra sen han kommit tillbaka, men det kändes på något vis mer ärligt nu när det inte längre fanns något emellan dem. Hon virade handen om hans nacke för att låta fingrarna leka lite med hans nackhår och kyssa honom igen.
"Då röstar jag på att vi stannar kvar här en bra stund till." viskade hon leendes, ville få njuta av att bara få umgås mer nära med honom.

Edvard kände hennes fingrar och kände sitt leende bli bredare.
Han greppade tag om hennes midja och drog försiktigt upp henne ovanpå sig och fortsatte att utforska hennes läppar med sina.
För även om han kysst henne förut så kändes det ändå som något nytt att upptäcka varje gång.
Hans händer letade sig över hennes kropp och det var helt perfekt.
Det kändes ärligt, nära och bra.
Hans fru, gud vad han hade saknat henne.

Sienna fnittrade förtjust till då han drog henne närmare, hade saknat såna här stunder med honom. Utan några bekymmer eller tankar på annat än varandra.
Hon lät kyssen de delade bli mer intensiv, lite mer passionerad ifrån sitt håll, för hur skulle hon kunna låta bli? Han var bara så fantastiskt perfekt. Hon flyttade båda händerna till hans bröstkorg för att låta fingrarna leka över den, njöt av att få känna hans bara hud under fingertopparna.

Han rös genom hela kroppen av hennes fingrar och besvarade hennes kyss minst lika passionerat.
Det var mer än perfekt.
Han visste precis hur han ville spendera morgonen. Utan minsta tvekan.

Sienna njöt av varje sekund här ihop med honom, hon var på ett sådant humör då hon inte fick nog av honom. Eller inte för att hon nånsin brukade vara på annat humör när det gällde honom. Visserligen hade hon väl haft dagar då hon varit irriterad på honom av en eller annan anledning som i alla äktenskap, men de dagarna var lätträknade.
Händerna lät hon vandra allt längre ner, ville definitivt ägna den här morgonen helt åt honom.

Timmarna gick och det var snart kväll.
Han hade spenderat nästintill hela dagen med sin familj och tänkte tillbaka på morgonen med Sienna med ett brett leende på läpparna.
Det var bara en kort stund när barnen sov lunch som han smet in i kontoret för att skriva ihop en annons.
Barnen skulle snart läggas och han såg på sin fru med varm blick när telefonen ringde och han reste sig upp för att svara.
Det var hans far, som var väldigt upprörd över att han inte kommit i tid till middagen som var innan insamlingen.

Edvard tittade oroligt i sin kalender och svalde, han hade helt glömt bort det.
Det var en insamling för skadade soldater, efter kriget. Han om någon borde vara där.
Han försäkrade sin far om att han genast nu skulle bege sig och slängde på luren och instruerade sin kammarbetjänt att komma upp för att hjälpa honom att byta om.
"Sienna, jag måste sticka. Det är insamlingen, för de skakade från kriget. Jag hade helt glömt det. "Sa han oroligt och såg på henne.

Sienna hade haft en underbar dag, och det mest på grund av att det blivit en stressfri dag ihop med Edvard och barnen. Alla hennes älsklingar vilket var perfekt. Det var ett helt annat slags lugn än vad hon känt den senaste tiden.
Hon hade börjat plocka iordning inför kvällen då Edvard tydligen behövde ge sig iväg, vilket självklart var tråkigt men hon förstod också att han behövde dit. Han borde vara där väl. Hon suckade lätt.
"Gå du. Jag klarar mig." log hon smått, smet fram för att kyssa honom och därefter snart återgå till att fixa iordning och lägga barnen - det var hög tid för åtminstone minstingen att komma i säng.

Han besvarade hennes kyss och studerade sig sedan i spegeln när han var påklädd.
Gav varje barn en puss på pannan innan han vände om och gick ut från huset och satte sig i vagnen som var framkörd åt honom och de började väldigt snart röra sig iväg från huset, mot insamlingen.

Det var förstås tråkigt att bli lämnad själv så snart efter att de blivit mer sams, men trots allt var det bara för en kväll och han skulle säkert vara tillbaka igen. Hon smet strax iväg för att lägga den yngsta dottern, lät dock de andra två vara uppe något längre medans hon själv började försöka få ihop en annons om någon som skulle hjälpa henne med barnen. Hon hade snart fått även de andra två barnen i säng, återgick för en stund till annonsen men stelnade till då hon hörde ljud nerifrån. Allra först trodde hon att Edvard redan var tillbaka, men det var nåt som inte stämde ändå med hur det lät. Vilket hon snart hörde var flera män, ingen av dem Edvards röst. Hon kom snabbt upp på fötter och bort mot fönstret för att kika ut, fick till sin förskräckelse se några män som uppenbarligen verkade försöka ta sig in - hon kom till fönstret just som dem slog in ett fönster på undervåningen. Sienna förstod ingenting av vad som var på gång eller varför dem tog sig in, men vad det än handlade om kunde hon först bara tänka på barnen. Hon skyndade bort till dem för att få upp dem, ansträngde sig för att hålla sig lite lugn och inte oroa dem medans hon fick med dem till sin garderob - det var ett mindre rum i anslutning till deras sovrum, med en dörr som i princip tycktes smälta ihop med väggen. Det var det säkraste stället hon kunde komma på för tillfället. Hon förstod inte alls vad som hände, men hon måste gömma dem och försöka hålla dem säkra - och då hon fått med sig dem dit och försökt lova tvillingarna att det var en lek där de måste sitta helt tysta gav hon sig ut i rummet igen. Hon ville inte alls lämna barnen ur synhåll, men telefonen var ju nära och i paniken hon genast kände visste hon inte vad annat hon skulle göra.

Edvard befann sig på insamlingen och den var långdragen och extremt tråkig. Men tankar på sin familj fick honom i alla fall att vara positiv.
Vilket var tur eftersom de hade samlat in otroligt mycket pengar.
Han övervägde om han snart kunde bege sig hemåt men hans far verkade ha andra planer och drog med honom från bord till bord, sällskap till sällskap för att prata om rätt meningslösa saker men det gav dem viljan att ge ännu mer.
Och han fick en chans att knyta ännu fler kontakter, även om han egentligen inte riktigt behövde det.
Han kände ju ändå de flesta där.

Fönstret sprack och en av männen slog till den andra.
"Idiot, det låter. "Fräste han argt men klättrade trots det in i huset och de andra följde efter.
Nog fanns det otroligt mycket värdefulla saker här och han började genast plocka ned sakerna i en väska han hade med sig och de andra gjorde likadant. Men de alla stelnade till när de hörde någon röra sig på övervåningen.
"Frun." Väste någon lågt och han lät väskan falla till marken för att sedan smidigt röra sig upp mot övervåningen och nog befann sig frun där, målet.
Och hon var precis lika vacker som det sades. Han var snart framme vid henne och de andra också och han hade enkelt knuffat ned henne i sängen.

Men trots allt lyckades Edvard ta sig därifrån genom att skylla på familjen och de alla hälsade adjö väldigt förstående och han satt snart i vagnen tillbaka mot huset.
Väl framme så var det första han såg ett krossat fönster. Paniken grep honom och han kastade sig ut från vagnen och tog sig in i huset och hörde tumult uppifrån och han tog trappstegen tre i taget och befann sig snart i sovrummet. Synen han såg var fasansfull.
Men han snurrade runt och fick upp ett kassaskåp och riktade en pistol mot dem samtidigt som han skrek åt dem att lämna huset.
Att polisen var på väg.