Sjunde året, det värsta, bästa året

Vi håller ut! ♥

Don't worry people, ff:en är inte inaktiv för jag har börjat skissa lite nu på nästa kapitel!

Hang in there!

Okej, vad skönt att höra från dig!

Awesome! ♥

JIPPI!

Here ya go mina underbara läsare som jag inte förtjänar tack vare min extrema inaktivitet!

Men jag kan ju faktiskt skryta med att jag börjat på nästa kapitel så att jag har någonstans att utgå från! Och så behöver ni kanske inte vänta lika länge på nästa kapitel som ni har fått göra med det här…
Och jag hoppas att ni gillar kapitlet(även om det inte är det bästa jag skrivit) och kan förlåta mig lite grann i alla fall!

Kapitel 39


Ida hade fortfarande ögonen stängda när ett par starka armar drog henne närmare en annan kropp som låg i samma säng som henne.
Hon spärrade upp ögonen och slet sig loss från de främmande armarna. Hon vände sig inte om förrän hon var två meter från sängen och upptäckte att det bara varit Draco, som nu stirrade konstigt på henne. Och hon upptäckte att hon inte var i sin egna sovsal, utan att hon var i Vid-Behov-Rummet.
”Förlåt.” sade hon och skrattade hest. ”Du skrämde mig bara.”
”Jo, jag märkte det.”sade han och gäspade stort.
Ida kände plötsligt att hon saknade någon som helst klädesliknande på hennes kropp och drog genast till sig närmaste filt för att dölja hennes kropp när hon märkte hur Draco tittade på henne. Hon kände hur kinderna hettade och tittade generat runt i rummet.
”Du hade inte behövt göra det där, vet du.” sade han oskyldigt, men Ida såg ändå det retsamma leendet som han försökte gömma.
”Äckel.” sade hon och skrattade. Draco gjorde en ansats till att rusa ut ur sängen.
”Nej!” skrek hon. ”Du tar på dig något åtminstone på underkroppen först!”
”Inte om jag vägrar.” svarade han med ett flin.
Ida suckade högt och Draco skrattade.
”Inte visste jag att du var så pryd.” sade han och drog på sig ett par pyjamasbyxor som dök upp från ingenstans.
”Nu finns det inget som hindrar mig däremot.” sade han och rusade mot henne. Ida skrek till och sprang åt motsatta hållet. Rummet var ju nu litet och Ida kom bara närmare väggen, plus att det var väldigt jobbigt att springa invirad i en filt. Hon kände hur Dracos armar omfamnade henne bakifrån och de föll skrattandes ner på golvet. Draco smekte försiktigt hennes fortfarande lockiga hår som om det var ömtåligt. Deras blickar möttes.
”Jag älskar dig så mycket.” sade han allvarligt. Även fast han sagt det förut fick orden fortfarande hennes kinder att hetta av lycka.
”Varför skulle du inte göra det?” sade hon och skrattade lite. ”Alla älskar ju mig.”
”Jag är faktiskt väldigt seriös här.”sade han och flyttade handen från hennes hår till hennes kind.
”Jag älskar dig med.” viskade hon och såg att han fortfarande var allvarlig. ”Vad är det Draco?”
”Det är inget…”
”Jag ser ju att det är något.”trugade hon på. ”Vad är det du inte berättar?”
”Jag vill bara inte åka ifrån dig.” säger han och förflyttar hans hand ner mot Idas kind. ”Vi skulle ha stannat på Hogwarts nu under julen, du och jag. Då skulle vi inte behöva vara ifrån varandra.” Han förde med båda sina händer hennes ansikte och deras läppar möttes.
Ida kände på sig att det var något annat också, något han dolde för henne. Men hon drev inte vidare på det utan tog emot och besvarade hans kyss.
”Du skulle ju kunna följa med mig hem några dagar och kanske stanna över julen.” föreslog Ida när de avslutat kyssen.
”Men jag kan väl inte bara komma hem till dig utan att ge dina föräldrar någon förvarning.” sade han nästan bestört och Ida skrattade.
”Ärligt talat tror jag inte att de skulle ha något emot det.” sade hon. ”De vill träffa dig. Det är kanske dina föräldrar i så fall…”
”De är det inga problem med.” sade Draco. ”Tror du jag skulle kunna åka hem till dig direkt?”
Ida sa att det nog inte skulle vara några problem, men hon blev än mer misstänksam mot varför han inte ville åka hem. Vantrivdes han så mycket hemma att han hellre åkte hem till henne på en gång utan att ens möta sina föräldrar öga mot öga innan?

Ida klev in i flickornas sovsal och såg att Parvati och Lavender var i full färd med att stresspacka som Ida så fint kallade det. Ingen av Gryffindors sjundeårselever skulle stanna på Hogwarts under julen.
Både Parvati och Lavender stannade tvärt upp med att packa när Ida kom in i rummet.
”Hej Ida.” sade de i munnen på varandra och höjde menande ögonbrynen mot henne.
”Hej.” svarade hon så bekymmerslöst hon kunde samtidigt som hon gick mot sin säng och färdigpackade koffert. Hermione syntes inte till.
”Vart är Hermione?” fortsatte hon oskyldigt och undvek att titta på de båda flickorna.
”Hon är i biblioteket för att lämna tillbaka böcker.” sade Parvati avfärdande, men fortsatte desto ivrigare. ”Vad hände igår?”
”Inget.” svarade Ida.
”Hade ‘inget’ hänt skulle du ha kommit tillbaka och inte haft på dig din balklänning nu.” sade Lavender. Ida vände sig mot dem och deras menande flin.
”Berätta för oss!” bad de. ”Vi behöver inte detaljer, bara en bekräftelse.”
Ida svarade inte utan började byta om till sina favoritjeans och en enkel, stickad tröja.
”Då drar vi väl själva ett par slutsatser om vad som hände igår kväll när du aldrig kom tillbaka.” sade Parvati med eftertryck som om det skulle få Ida att berätta allt för dem. Men hon ville inte dela med sig av något med det som hade hänt med Draco. Inte med någon, det var mellan de två. Privat. Så hon förblev tyst och packade prydligt ner klänningen i kofferten.
Till slut återgick Lavender och Parvati till sitt stresspackande och Hermione kom till slut tillbaka, utan några närgångna frågor till Ida.
Ida krafsade ner ett snabbt meddelande till sina föräldrar att Draco skulle följa med henne hem och stanna över julen. Sen sprang hon snabbt till Uggletornet för att skicka det med Dazzle. Hon strök mjukt sin uggla under näbben och gav henne lite ugglegodis innan Dazzle lyfte sina vingar och flög därifrån. Ida såg efter henne tills hon rundade ett av bergen i fjärran och försvann. Himlen var fylld av grå moln och den kyliga vinden fick hennes blonda hår att flyga lätt i vinden. Men det snöade inte i alla fall.
Ett plötsligt kras av att någon trampade på ett av alla gamla djurskelett fick henne att vrida på huvudet och mötte ett par välbekanta ögon.
”Hej Seamus.” sade hon och log lite.
”Hej du.” svarade han och kallade på sin grå uggla med ett klickande ljud. ”Har du skickat brev?”
”Ja, till mina föräldrar.” svarade hon. Deras konversation var stel och Ida vred besvärat på sig.
”Hur tyckte du balen var då?” frågade hon i ett försök till att lätta upp konversationen.
”Det var roligt.” sade han samtidigt som han fäste brevet vid ugglans ben och han började gå mot henne för att släppa iväg ugglan.”Du då?”
”Jo, jag hade väldigt roligt.” svarade hon och log. Konversationen var fortfarande stel.
Seamus uggla lämnade hans arm och flög iväg likt Dazzle bort mot de upptornade bergen. Ida tittade efter ugglan och precis när hon vände sig mot Seamus för att försöka lätta upp samtalet ännu en gång, tog Seamus henne plötsligt henne i sin famn och kysste henne. Hon blev så chockad att hon inte ens hann reagera förrän han sig snabbt drog tillbaka.
”Förlåt, men jag var bara tvungen att göra det.” sade han och hon såg att det verkligen fanns ånger i hans blåa ögon, men ändå en glimt av triumf. ”Det ska inte hända igen.”
Han vände sig om och började gå mot trappan som ledde ner, men stannade upp vid det första trappsteget.
”God jul Ida.”
Sen var han borta och Ida var ensam i Uggletornet.

Åh Gud! Det här var så värt väntan!
Man kan inte annat än att älska Draco och Idas förhållande, sjukt gulligt!
Seamus, din dumma get! Vad håller du på med? :@
Ser fram emot fortsättningen, du skriver som en gud Ida!

I agree with her!
Jag blev skitarg på Seamus. Hur kan han göra så? ._.
Kan bara tänka mig allt som går igenom Idas huvud liksom.
& hmm, undrar vad de gjorde i det speciella rummet. c:
*nasty thoughts.*
Hihihih.
Sjukt bra kapitel woho! Längtar efter nästa.

Helt Awsome!

johhana: what would I do without you? ♥ Thank you so much!

Trezzan: Tack gulliga du! Och haha, det kan man ju undra, men om jag fick gissa så är du inte långt ifrån eller så har du det rätta svaret

Ariana Potter: Aww, tack så mycket! ♥