Av hela mitt hjärta.

Tack!♥
Kapitel 16;
Cilla:

Jag vankade av och an i sällskapsrummet två dagar senare. Det var Lördag och jag borde egentligen plugga och göra mina läxor, men jag kunde inte koncentrera mig. När jag hade gått runt lite till beslutade jag mig för att gå och hälsa på Olivia i sjukhus flygeln för att se om hon hade vaknat än. Jag stoppade händerna i byxfickorna och började gå sakta, sakta upp mot sjukhus flygeln. Korridorerna var nästan tomma sånärsom på några elever som var påväg tioll eller från stora salen. Jag knackade försiktigt på den vita dörren som ledde in till sjukhus flygeln. Efter en stund så hörde jag fotsteg och madam Pommfrey öppnade dörren på glänt.
- Ja! sa hon irriterat.
- Jag skulle vilja se hur det är med Olivia? sa jag och fick det att låta som en fråga.
- Jaja, kom in då! Men bara en liten stund, hon behöver vila.
Jag smög försiktigt in, och hon stängde dörren efter mig. Olivia låg på samma säng som sist och andades tungt. Jag satte mig på sängkanten och bara tittade på henne en stund. Madam Pommfrey skyndade förbi och jag suckade djupt. Jag satt där i vad som kändes som flera timmar tills jag hörde madam Pommfreys arga röst.
- Nu räcker det!
Jag böjde mig fram och viskade så tyst jag kunde:
- Jag kommer tillbaka. Så snart jag kan. Innan jag reste mig upp och gick där ifrån.

Jättebra♥

Ja, jättebra!♥

Tack! ♥
Kapitel 17;
Olivia:

Jag sträckte på mig och öppnade ögonen. Jag stirrade upp i taket och tittade sedan runt omkring mig. Jag kunde för allt i världen inte känna igen mig. Sedan såg jag en liten kvinna koma gående i rask takt mot mig med en vit vattenkanna i ena handen och ett glas i andra.
-Jaså, du har vaknat nu! Sade hon hurtigt.
-Jaa, sa jag tvekande.
Hon skrockade och ställde ner kannan och glaset på ett liten vitt nattduksbord med en liten vit spetsduk.
- Här, varsågod och drick!
Jag tog tacksamt emot glaset med vatten som hon hade hällt upp. Jag drack med djupa klunkar och kände hur det kalla vattnet rann ner i min uttorkade strupe. Först då upptäckte jag hur törstig och hungrig jag var. Även hur darrig och blåslagen jag kände mig. Jag ställde ner glaset och hon hällde i mer vatten. Så höll vi på ett tag tills jag var helt otörstig. Då gick hon iväg med kannan och glaset och kom tillbaka med lite bröd och annan mat. Jag åt med god aptit. Hon gav mig en granskande blick och konstaterade sedan:
Du borde nog behöva en varm dusch! Badrummet ligger där borta. Sa hon och pekade åt höger. Jag satte mig snabbt upp i sängen. Lite för snabbt. Jag var nära att skrika, för hela kroppen kändes helt om. Varenda muskel tycktes vara helt utom funktion. Madam Pommfrey hjälpte mig upp ur sängen och in i badrummet. När hon hade gått krånglade jag av mig kläderna, med en viss svårighet, och ställde mig försiktigt i duschen. Jag vred på så hett vatten jag vågade, det var riktigt skönt för mina ömma muskler och jag stod säkert där i en timme, innan jag förmådde mig att skruva av vattnet och torka mig med ett stort, varmt badlakan. Sedan drog jag på mig kläderna igen och gick sakta tillbaka.
-Får jag gå? Frågade jag ivrigt madam Pommfrey.
Hon gav mig en granskande blick och sa sedan misstänksamt:
-Ja, om du känner att du klarar av det.
-Ja, självklart! Svarade jag. Förresten, vilken dag är det idag?
-Onsdag.
-Tack! Sa jag och började gå mot dörren.
-Men om du känner dig det minsta yr, så kom ner hit till mig igen.
-Jadå! Lovade jag och öppnade försiktigt dörren. Jag sträckte förtjust på mig och började gå mot sällskaps rummet för att hämta mina böcker. Vi hade försvar mot svartkonster med Slytherinarna och jag tänkte absolu inte missa den. Jag skyndade mig så gott jag kunde och konstaterade när jag var utanför klassrummet, att jag var tio minuter sen. Jag knackade försiktigt på dörren och öppnade den. Proffessor Summer log mot mig och jag slog mig ner bredvid Cilla, som inte hade sett mig än.
- Men, Cilla, ska du ite hälsa på mig?
Hennes blick for upp och hon gav till ett glatt tjut och kramade mig hårt.
- Ajajaj1 tjöt jag och hon släppte mig.
- Miss Black, vill du vara så vänlig att låta miss Alpha vara! röt proffessor Summer.
Cilla gav henne ett uräktande leénde. Jag kunde inte låta bli att kasta en blick mot Slytherin tjejerna. De såg inte glada ut. Jag log för mig själv och tänkte att nu skulle allt bli som vanligt igen!

Gud vad jag ler åt det här kapitlet. Superbra.
Det är så starkt av Cilla som är Slytherin elev och ändå vara vän med en mugglarfödd. ♥

Herregud asså! Ni får mig nästan att gråta, så glad blir jag! *snyft*
Kapitel 18;
Cilla:

Jag kunde knappt koncentrera mig på hela lektionen, så lycklig var jag. Jag och Olivia satt och viskade hela lektionen, professor Summer fick säga till oss på sparken flera gånger. Jag var så glad att Olivia var frisk, att det värkte i hela hjärtat. När det äntligen ringde ut skuttade jag upp från stolen och sa åt Olivia att skynda sig. Jag var tvungen att lägga band på mig själv för att inte skrika, skratta eller pipa, eller göra allt ihop på en gång. Jag skuttade runt och det kändes som om jag hade vingar. Jag var så lycklig att jag inte ens orkade bry mig om Emma, Lilian och Anns sura och irriterade blickar när de passerade oss. Inte ens när Ann gjorde en elak efterapning av mig när jag skuttade som värst, blev jag ett dugg arg, jag räckte bara ut tungan åt henne, och hon såg ytterst förnärmad ut. När Olivia äntligen var klar, gick vi ut tillsammans i det kyliga vädret. Vi pratade och skrattade som aldrig förr. Tillslut frågade jag Olivia med allvarlig röst:
-Vad var det som hände egentligen?
Hennes leénde slocknade och hon tittade ner i marken.
-Jag… Det…Efter försvar mot svartkonster lektionen, dagen du var sjuk… De drog med mig tiil den där korridoren där du hittade mig och, ja, den där Emma, slog till mig, sedan minns jag inget mer…
Jag drog efter andan.
-Jag visste väl att de inte var att lita på.
-Fega små stackare, det är allt vad de är.
Jag såg förvånat på Olivia, som såg så bestämd och allvarlig ut att jag måste skratta. Jag skrattade som aldrig förr, jag skrattade så att jag fick ont i magen. När jag såg Olivias förvånade och förnärmade ansikte skrattade jag så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner på marken för att fortsätta orka skratta. Då kunde Olivia heller inte hålla sig för skratt. Vi skrattade så mycket att alla andra där ute gav oss irriterade och nyfikna blickar. Och då skrattade vi förstås ännu mer.

Så himla bra.. Alltså jag är mållös.. Jag finner inga ord för hur bra du är på att skriva.. ♥

Tack! ♥♥♥♥♥ Ni är så uppmuntrande! Jag vill bara skriva mer och mer, bara för att få läsa era kommentarer...♥
Blev ett lite kort kapitel nu, men...
Kapitel 19;
Olivia:

Bara några dagar senare, på lördagen faktiskt, hade all värk gått över. När jag vaknade kände jag mig så lycklig man bara kunde bli. Jag och Cilla hade bestämt oss för att plugga tillsammans efter frukosten, vi hade nämligen fått ett berg av läxor av varje lärare. Väl nere i stora salen åt jag med en ohygglig fart, som vanligt, och jag mötte upp Cilla utanför porten. Vi gick i en bekväm tystnad upp till biblioteket på femte våningen. Både jag och Cilla släpade på både pergament, bläck, fjäderpennor och några få böcker, så när vi kom fram värkte armarna efter ansträngningen. Vi kämpade oss fram bland raderna av bokhyllor, tills vi hamnade på trolldrycks avdelningen. Vi sjönk ner bredvid varandra och slog upp varsin bok. Vi satt där nästan hela dagen, om man borträknar från måltiderna. Klockan nio på kvällen hade vi gjort klart det mesta och blev bortschasade av en riktigt ilsken madam Pince. Vi hittade en ledig bänk i korridoren och satte oss där. Vi satt där, tysta, ett bra tag innan Cilla sa:
-Vet du Olivia?
-Vadå? Frågade jag.
-Jag är glad att du är min vän.
Jag log.
-Jag är glad att du är min vän, du med.
Cilla log.
Vi satt bara där och njöt av varandras sällskap. Jag visste, trots att jag aldrig känt den här känslan förut, att vi hade en ovanligt stark vänskap, en vänskap, som troligtvis skulle räcka i all evighet. Den tanken stärkte mig, och vi satt bara där och begrundade allt vi gått igenom, allt vi skulle behöva gå igenom, och hoppades, att alla, till sist, skulle förstå att det krävdes så mycket mer än blodstatus och elevhem, från att skilja sann vänskap åt.