I skuggan ...

hahaha oki!! I ♥ blue too!!

Meeeer!

Precis som med Fransyskan på Hogwarts, helt underbar! *BEVAKAR* Jag kan inte säga något annat än att jag skulle vilja kunna skriva som du, mina berättesler blir helt failade. ÄLSKAR DINA BERÄTTELSER LÄNGTAR EFTER MER!!!

Mer :'D

Jaa, mer!

taack! Made my day! Jag å niji99 ska faktiskt göra en fic tillsammans...

Men nu kommer nästa kapitel!! ( Som jag ska försöka skriva ganska långt! )

Kapitel 4
Sofie skrek åt kvasten att åka upp, men den gjorde det inte, och hon var åkte huvudstupa ner mot granskogen.
Sofie kände hjärtat dunka, och kände paniken växa från ett litet korn, till en explosion.
Just, när hon var på väg att ramla ner bland träden,
försökte hon vända kvasten uppåt igen, men gjorde det så häftigt, att kvasten bröts av.
Hon skrek till av rädsla, och kände vinden piska henne hårdare i ansiktet.
Hon släppte kvastbitarna, som föll ner på marken.
Då, svishade något förbi, och Sofie kände en hand greppa tag om henne, och den drog upp henne.
- Hur är det!? frågade en skräckslagen röst.
Sofie, som hade blivit lite smått förvirrad och tittade på hennes räddare, som var sin bror.
Dem satt på Alexanders fina åskvigg, och Sofie bara kände att hennes hjärta började dunka saktare.
- Din galning! Du kunde dö! Kan inte man få ett tack!? vrålade Alexander mot henne.
- T-tack! snyftade hon.
Sofie lutade sej fram och kramade honom, det var inte jättesmart, för att det gjorde hela kvasten ostadig.
- Såja! Du kommer göra så att vi båda faller! sa Alexander, och föste undan Sofie.
- Min.. kvast.. snyftade hon, och pekade på marken.
- Gick den sönder?? frågade Alexander.
Sofie nickade. Hon såg ut som en liten rödgråten treåring som hade tappat sin klubba.
- Nu sticker vi hem, du komme få en ny kvast, sa han, och vände kvasten hemåt.
Sofie klamrade sej fast på honom på vägen hem.
- Varför var du på väg hem?? frågade Sofie när dem flög på väg hem. - Jag trodde du skulle vara med pappa... Alex svarade:
- Vi bråkade lite, sen vände han sej lite mot Sofie,
- Och om jag inte hade åkt förbi, hade du ju dött!
Sofie muttrade lite, sen undrade hon vad Alexander hade bråkat om med pappa, dem bråkade aldrig ju, men hon orkade inte fråga.
- Tack Alex, för att du räddade mej, sa hon sen.
- Äh, vad gör man inte för sin syster!
När dem kom hem, så var det lite efter lunch.
När dem berättade för deras mamma vad som hade hänt, fick hon lite spatt, som vanligt, och frågade hur båda mådde.
- Men gumman, du måste verkligen titta vad som händer, så det inte händer igen! sa deras mor till Sofia, när dem satt ute i trädgården och åt Diros lammfärsgryta.
- Och Alex! Du är verkligen en liten hjälte! utbrast mamman och puffade lite på honom.
Alex rodnade lite och nickade lite kort.
Resten av dagen var dem hemma.
Sofia hade ingen lust att åka till byn, och hon visste att hon inte fick, av det som hade hänt.
När kvällen kom, kom familjens far hem, och när han fick reda på om Alexanders hjältedåd blev han, som vanligt stolt.
Sofia såg inget tecken på att dem hade bråkat.
Sen, när hennes pappa fick reda på hennes slarv, så erbjöd han henne inte en ny kvast, som han säkert hade gjort till Alexander, utan sa så här:
- Du får flygförbud, om du är så klantig är det bäst att du låter bli att flyga!
- Men Viktor... Det är väl bra med ett förbud.. men om hon är dålig, så är det bättre att hon får öva.. sa deras mor.
Men Viktor bara skakade på huvudet.
Sofia blev förbannad, och sa:
- Mamma har rätt, jag måste få öva!
Hennes far tittade på henne, och sa:
- Snart, om ett tag.
- Ett tag!? fräste Sofie.
- Kan inte du reagera lite på att jag kunde ha dött!
nästan skrek hon.
Sen så sprang hon upp på sitt rum, sur som ett regnmoln.
- Ett tag, vadå ett tag!? Jag kunde dött.. mumlade hon för sej själv, där hon gick runt i sitt rum.
Hon tog Koutti, och strök över den knottriga huden.
Snart föll hennes droppar på paddan.
Hon satte sej ner, och släppte Koutti ur hennes hand.
Hon hörde hennes mamma och pappa argumentera om saker, bland annat om henne.
Alex avbröt inte, fast det brukade han ändå inte göra, han var säkert på sitt rum.. Tänkte Sofia.
Hon satte sej i sin stora vackra säng, och tryckte ansiktet in i kudden, för att slippa höra hennes föräldrars bråk.
Det knackade lite på dörren, Sofia sa ett snörvligt:
- Ja?
Det var Alexander utanför, han sa:
- Sofia, får jag komma in?
Sofia snörvlade och sa ett litet:
- Nej, ja vill vara ifred.
Alexander argumenterade inte, han visste att dörrarna i huset var magiska, och när ägaren till rummet, sa tex:
- Jag vill vara ifred, låstes dörrarna automatiskt.
- S-sov gott... sa Alexander, för han visste att Sofia inte skulle komma ner på ett tag.
Sofia snörvlade lite mer, och forsatte begrava sitt huvud i kudden.
Varför så gjorde hon allt så jobbigt?
Varför brydde hennes pappa knappt om henne?
Sådana frågor kom upp i hennes huvud, och hon låg och tänkte på dem ett långt tag, och till slut så somnade hon.

Slut på detta kapitel!
Meer??

Meeeer! super bra♥

SJUKT bra!

MEEER!!! Wiiihooooie!
Muggliz kryllar ju av bra fanfic, din är defenitivt en av dem!!!
Du sade "...taack! Made my day! Jag å niji99 ska faktiskt göra en fic tillsammans..."

VAD HETER DEN???

Jättebra! Vad heter ff som du och niji99 ska göra? (Elr gör?)