Jasmine och den gyllne kvartetten [SV]

Jag läser också... Fast det visste du ju redan, men ändå, ville bara påpeka det...

Okej vill ni ha mer?

Kapitel 5
//Jasmine
Jag låg på Sirius mage, jag kysste honom mjukt. Jag rullar ner i gräset brevid honom och tittar upp på den ljusblå himlen. Bara två små moln. Jag reser mig upp och drar honom med mig, vi springer hand i hand bort till en liten vit paviljong med bänkar längs kanterna inuti. Han sätter sig ner med mig i knäet och kysser mig igen. Då hör jag ett rop, "Jasmine? Jasmine!? JASMINE!??" Och plötsligt sitter jag upp i min säng uppe i Ravenclaws sovsal för flickor. Selma sitter vid fotändan på sängen och ena sidenskynket är undandraget. Det är morgon och alltihop var bara en dröm. Pojken i drömmen är samma pojke som jag mötte på tåget. Sirius, namnet är väl känt över hela skolan. Vi gick ner och åt frukost. Första lektionen var trolldomshistoria med professor Binns. Selma satt med boken uppslagen och huvudet på bänken. Hon sov och Jasmine ville inte väcka henne så hon dagdrömde om Sirius istället (att lyssna var inte ens ett alternativ).
[I en helt annan del av slottet]

//Sirius
"Tralalalalalalalalalaaaaaa!" satt James och höll på mitt i örat på mig! Sjukt irriterande alltså!
-Men är du seriös eller? sa jag och himlade med ögonen åt hans håll.
-Du sitter och tänker på henne eller hur? retades han.
-Nej men vafan asså ja har bara sett henne en gång och dessutom är hon ju i Ravenclaw eller hur? muttrade jag. Men han hade inte fel, hon var det enda som upptog mina tankar och när James gick bort mot tjejernas hörn i uppehållsrummet så smög jag ut genom porträtthålet och bara strövade runt i det gigantiska slottet en stund. Jag tog upp vår karta ur fickan och upptäckte att jag stog precis utanför dörren där hon var: professor Binns klassrum. Och hon var på väg ut! Herregud, jag skulle aldrig hinna härifrån, hon stog precis innanför dörren. Jag ställde mig nochalant lutat mot väggen och lät håret falla ner över ögonen samtidigt som jag viskade "Färdig med fuffens" och pekade på kartan med min trollstav...

Direkt fortsättning snart!

Braa! Meer!

jätte bra!

Aww tack made my day! Inte så kul ida, har typ bråkat me alla o medlat mellan bråkande kompisar så det här var verkligen ett plus ♥

stackare! finns om du vill prata ♥

Stackars dig men jättebra skrivet!!!

när blev dem så nära!! :O men mandis! mer!

Det är ju grejen Mirre, det är dom inte. Dom känner knappt varandra och det där var bara en dröm! har varit sjuk idag så nt kunnat skriva och jag orkar inte skriva nu på Ipoden men mer kommer imorgon. Promise! ♥


Direkt fortsättning på kap 5!

Dörren öppnades långsamt och ljudet av skratt sipprade ut. Mitt hjärta slog som en hammare även om jag inte kunde komma på varför. Jag såg en ganska lång flicka med långt svart hår komma ut genom dörren med två tjejkompisar, den ena blond och den andra brunett. Mitt hjärta dunkade hårdare än någonsin men när flickan vände sig om och sa 'Hej' så kände jag igen henne. Det var Jing-Juan Chang. (Nästa utmaning, vem är hon mamma till?)
Jag väntade och väntade tills alla andra elever gått ut ur klassrummet. Och då kom hon, Jasmine. Hon gick tillsammans med den där andra, blondinen som jag tror hette Selma. När hon vände sig om och så mig stå där sa hon till sin kompis "Gå i förväg du...jag kommer strax" och kompisen bara log och gick därifrån utan ett ord.
-Hej, sa hon
-Hej
-Jasmine, sa hon och räckte fram handen.
-Sirius Black, svarade jag och tog hennes hand. Den var len och varm.
-Jag vet, sa hon och log, du är känd över hela skolan! Hon log bredare.
Jag log tillbaka mot henne och nu undrade jag om inte mina hjärtslag hördes ända bort till nordpolen. Jag misstänkte att hon kände likadant. Hon släppte plötsligt min hand.
-Ska vi gå till lunchen tillsammans? frågade hon och rodnade. Hon var det vackraste jag sett och jag tog hennes hand och började gå mot stora salen.

//Jasmine
Allt gick så fort. Vi kände knappt varandra och hjärnan fungerade inte. Plötsligt slank det bara ur mig. Det där om lunchen. Jag kände att kinderna hettade. Nu skulle han säkert tycka att jag var jättekonstig. Men han bara log och tog min hand. Vi strövade långsamt genom korridorerna mot Stora Salen. Till min besvikelse släppte han taget varje gång det kom någon gående i korridoren men efter ett tag började jag också tycka det var bra. Vi var ju inte precis ett par...väl? Eller? Så många tankar som surrade i min lilla hjärna just nu.
När vi kom in i stora salen, gick vi brevid varandra bort till hans kompisar vid Gryffindorbordet, han viskade något i mitt öra och satte sig ner. Jag vände mig om och satte mig rygg mot rygg med honom. Selma kom och satte sig brevid mig med ett mystiskt leende på läpparna.
-Vad flinar du åt? skrattade jag.
-Dig, och honom sa hon och pekade diskret över ryggen.
Jag fnissade. Efter lunch hade vi håltimme och jag gick upp mot sällskapsrummet. Selma och jag hoppade upp i varsin fotölj och jag tittade på klockan. 11.46, 11.47, 11.48, 11.49, 11.50 osv, när klockan var 11.59 sa jag till Selma att jag tänkte ta en tur i slottet på egen hand. Jag öppnade den stora vita dörren och ut i slottet. Så fort jag hunnit runt hörnet började jag springa. Jag sprang så fort jag bara kunde och så rundade jag ett hörn och stannade tvärt. Där var han...

Bra!