Harrys död

Jag skulle som sagt vara mycket tacksam om ni kunde lämna lite konstruktiv kritik efter er, guys.

Men tack.

Hum... oh förresten jag visste int at det var harry som det hadlade i börgan kan du lägga till det på ng sätt...?

jääättebra! mer när du har tiiid

Meer

jätte bra!!!!!!!!!!!!

Det var meningen att man inte skulle förstå det från första början.

jAHA NICE ops råkade trycka på CAPS lock ^^''

Egentligen tänkte jag inte avslöja att det var Harry allt handlade om förrän i sista meningen, men så blev det inte...

ÅH HERREGUD VAD BRA JAG DÖR DEN ÄR JU HELT UNDERBAR ♥♥♥

HERREGUD - TACK.

DEL 5.
”Varför?” frågade jag skarpt.
”För att han fick en del av Lord Voldemort i sig, mr Potter. Och eftersom du faktiskt har en del av Voldemort i dig du också, behöver vi ditt blod för att stärka honom ännu mer.”
”Ni misstar er. Delen av Voldemort jag hade i mig försvann när han dog”, sade jag trött.
”Nej, mr Potter. Det är du som misstar dig. Den försvann inte. Den bara dog. Nu kan den inte göra dig något, men vi kan faktiskt få den att börja leva inuti den Namnlöse igen. Så hit med armen nu…” Innan jag visste ordet av det hade han gripit tag om min arm och skurit ett litet jack. Det droppade ut mörkrött blod från det och han fångade upp några i en likadan flaska som enhörningsblodet hade skvalpat omkring i. Snart reagerade jag och täckte såret med handen. Ceasar grymtade något men bestämde sig tydligen för att de få bloddroppar han fångat upp fick räcka, eftersom han gick tillbaka till det lilla bordet där ingredienserna väntade.
”Kitteln, Samantha? Om du har glömt den förvandlar jag dig till en tjutande, vidrig och högljudd ful fågel…” Samantha himlade med ögonen och höjde trollspöet. En enorm svart kittel kom farande genom luften ut från skuggorna och dunsade ned framför Ceasar.
”Såja… Aguamenti!” En stråle vatten sköt ut från Ceasars trollstav och fyllde elegant kitteln till hälften. Vincent Goyle var precis på väg att lägga ned några krossade bubotuberplantor när Ceasar slog bort hans hand så att de finmalda växtdelarna flög åt alla håll.
”Jag sa hackade, din idiot!” vrålade Ceasar. Hans ansikte antog en allt rödare färg.
”V-visst, sir. Som du önskar, sir”, stammade Goyle generat och gick därifrån så snabbt hans 60-åriga ben kunde bära honom.

Då och då slumrade jag till i ruinerna från ett gammalt vapenförråd medan Ceasar rörde i kitteln och delade ut order till de andra. De gångerna jag vaknade hörde jag dem prata om alla möjliga saker.
”Det är omöjligt, Texus. Vad Harry Potter gjorde mot Lord Voldemort vet ingen, men hur sjutton skulle hans avkomma kunna göra samma sak? Tror du verkligen att det är genetiskt? Struntprat!” hörde jag Ceasar säga övertygande.
”Men Ceasar, vi måste ta hänsyn till att det faktiskt kan vara så och…”
”Det var droppen! Låt mig vara i fred så kanske jag motstår lusten att ta upp min trollstav och rikta den mot dig så att du…”
Jag hörde inte mer eftersom jag försatte mig själv i en djup sömn (ofrivilligt, förstås). Andra gången vaknade jag av ett ilsket tjut. Det kom från Samantha.