Ett Udda Par [SV]

Superbra!! Du skriver som en gud!! :')

6. Tillsammans

"Det här ska göras professionellt, inget struntsak, Malfoy."

"Jag är alltid allvarlig när det gäller skolarbete", sa han stött. Båda visste att det inte var sant. "Men vad är det vi ska göra då? McGongall förklarar så ... geggigt."

"Du hade vetat vad vi skulle göra om du lyssnat på lektionen." Rebecca såg upp på honom med blandad irritation och glädje.

De satt inte på sitt vanliga ställe, vilket hon tyckte var synd, eftersom det var stället hon förknippade med Malfoy och inte pojkarnas badrum på sjätte våningen. Det var visserligen ganska nära, men det var inte rätt plats.

Men Malfoy stod nonchalant lutad mot en av väggarna i ljust kakel, med en vit skjorta och svarta byxor, tillsammans med eleganta svarta, putsade skor. Rebecca hade börjat fundera på om han ägde andra kläder än sådant och skoluniformen, och gjorde han inte det var det nästan synd om honom.

Hon själv hade bara en en vanlig, blå tröja och ett par jeans. Det var vad hennes lyckosamma garderob bestod av, förutom Gryffinforuniformen i olika uppsättningar. Håret hängde löst ner över axlarna, men hon höll ständigt på och snurrade det runt fingret.

Var hon nervös? För vad? Hon borde inte vara nervös. Inte alls. Det var ju bara Malfoy, de hade trots allt spenderat flera kvällar tillsammans med samma uppgift. Läxor. Och ändå tvinnade hon hårlocken runt fingret, kände en liten rodnad sprida sig på kinderna. Kanske var det kyssen. Den magiska kyssen som så abrupt fått ett avslut.

"Kom igen då, vad är det vi ska skriva?" Han drog ena handen genom håret så att det stod åt varje håll, han log ett litet leende mot henne. Rebecca tappade fullkomligt fattningen. Hon hade aldrig sett in i hans ögon när han log. Verkligen tittat. Och när hon väl gjorde det, då dog hon nästan. Så underbara de var, så glada, varma. Hon visste inte att kalla färger kunde vara varma.

"Här", svarade hon och slängde bort några böcker till honom. Rebecca stirrade sedan ner i sina egna papper samtidigt som rodnaden blev ännu större på kinderna. Bruna ögon for snabbt över sidan och vände blad, om och om igen. Och igen. Allt för att undvika att se på honom och göra något som skulle bli väldigt jobbigt att förklara.

Han ögnade igenom böckerna hon hade kastade till honom, men bläddrade egentligen bara tanklöst. Han lät sina grå ögon vila på hennes ytterst behagliga figur - så mycket man såg av den där hon satt med huvudet böjt nedåt med pennan i handen. Hennes lätt guldaktiga hår draperade sig över hennes axlar.

Draco vände blickarna neråt igen och gled ner mot golvet. Han sträckte sig efter en penna och ett papper för att anteckna, men inget viktigt hamnade på pergamentet. Mest små cirklar han gjorde eftersom han var uttråkad, men ett och annat slarvigt hjärta förekom också. Irriterat knycklade han ihop pappret och lade det bredvid sig. Han förstod inte texten, den hoppade bara runt på sidan och var allmänt irriterande. Bokstäverna omformade sig till egna ord, ord som Kyss henne. Ord vars handling aldrig skulle bli av, eftersom hon så kyligt avvisat honom efter deras första kyss.

Han hade väntat på henne. Han hade suttit i korridoren, bara några stenkast från där de satt nu, och väntat på att hon skulle komma tillbaka, så att de kunde fortsätta där de avslutat. Men hon hade aldrig kommit. Draco hade gått därifrån, besluten att prata med henne under nästa dag då de skulle göra nya, tråkiga läxor tillsammans. Hon hade inte kommit. Han hade försökt prata med henne under trista lektioner, men hon hade ignornerat honom.

Så varför ville hon helt plötsligt jobba med honom nu? Draco förstod ínte vad som förändrats, men nog var han glad att något hade gjort det. Han fick sitta i samma rum som henne. Han kunde prata med henne, utan att allting verkade konstigt. Ingen annan var där. De skulle kunna göra vad de ville. Om hon ville.

Hon rullade över till rygg och höll boken över ansiktet. Draco kupade sitt ansikte i händerna och tittade på henne. Han skulle kunna sitta så en evighet, det visste han, och bara se på henne. Rebecca tippade huvudet bakåt och mötte hans blick. Han förstod att han inte borde stirra, men kunde inte låta bli att hålla fast vid hennes bruna ögon.

"Alltid allvarlig, huh?" Hon log svagt mot honom och vände sig mot boken igen.

"Kanske inte skolarbete ... men andra saker." Han hade rest sig upp och gått fram till henne. Han sträckte ut sin bleka hand för att dra upp henne. Rebecca tog den tveksamt, och hon hamnade på fötter. Hon stod lika nära honom som förra gången, gången då allt varit så bra och gången då det hela hade slutat så katastrofalt.

Men nu skulle inget gå snett. Ingen hade följt efter henne, för hon hade slängt några förhäxningar i korridoren efter sig. Det var troligtvis bara Hermione som skulle kunna få bort dem, och Rebecca litade mer på sin vän efter att ha öppnat sig mer än någon gång tidigare. Och nu skulle hon kanske öppna sitt hjärta ännu en gång.

I samma sekund lutade de sig fram mot varandra, och deras läppar omslöts. Det var allt hon mindes från den första gången, och det var mycket mer. Eld brann återigen, spred sig ännu varmare och intensivare än första gången, en löpeld for genom hennes kropp. Hon ville aldrig släppa honom.

Alla bord var borttrollade, överallt var det öppen yta och sjundeårs eleverna tog inte ens upp hälften av salen, fast de stod utspridda. Avståndet mellan eleverna från Slytherin och Gryffindor gjorde inte att Rebecca mådde bättre efter att ha kysst Draco Malfoy på pojkarnas toalett i veckan. Hon hade skuldkänslor och mådde inte alls bra, framför allt inte när hon såg hans iskalla blick betrakta Hermione, Harry och Ron. Hon försökte inbilla sig att det var en charad, men när allt kom omkring så var det kanske inte ens så.

Anledningen till att alla var samlade var att de skulle ha en danslektion innan lovet, och en danslektion efter lovet. De flesta av dem hade inte dansat igen efter julbalen fjärde året, och då var det enligt lärarna förståerligt att man behövde gå igenom alltihop igen. Det var rektor Dumbledore och professor McGonagall som skulle assistera denna lektion, som tillsammans skulle göra eleverna till utmärkta dansare.

"Kom närmre, kom närmre!" ropade McGonagall och fick skaran att trycka ihop sig lite, men inte mycket. "Ni är här för att lära er dansa", började hon, och avbröts av stönanden. Rebecca hörde ett väldigt högt sådant från den rödhåriga varelse hon stod bredvid. "Jag vet att ni gjorde det här ert fjärde år, men hur många av er kommer ihåg det? Jag trodde väl det", tillade McGonagall då ett fåtal sträckt upp sina händer.

"Välj en partner att dansa med, helst av det andra könet", tillade Dumbledore och såg ytterst nöjd ut med att få betrakta dansen i förväg. Hans ljusblå ögon gnistrade bakom glasögonen, något litet leende fanns det nog bakom det silvriga skägget.

Om Rebecca tittat på honom, hade hon mött hans ögon och då hade hon kanske givit honom ett leende tillbaka. Hon såg inte på honom, och gav honom därför inget leende, för hon såg på någon annan. Denna annan såg inte på henne, utan frågade Pansy Parkinson om hon ville dansa med honom. Det stack till i Rebeccas bröst. De var inte ihop. Men de hade hånglat, och det borde väl räknas?

Hon vände sig om och såg på Harry. Hermione och Ron stod redan hand i hand, redo att börja dansa. Ron såg lite nervös ut - han var ingen talangfull dansare, och det var redan bevisat.

"Ska vi?" undrade Harry, och det lät på honom som om han lika lite som hon ville dansa med någon annan. Hon nickade sakta och lät sig sedan föras av honom över dansgolvet.

Harry var inte världsbäst på att dansa, kom hon underfund med, men han var väl lika rostig som hon själv. Det var ju trots allt några år sedan de dansade vals senast, och det skulle kunna förklara varför de flesta var så klumpiga. Harry däremot var bara lite klumpig men trampade henne på tårna minst lika många gånger som hon lyckades trampa på hans. De bad ständigt om ursäkt och log mot varandra. Rebecca tog inte illa upp, det var ett misstag som alla andra misstag här i världen och det kunde förlåtas.

Draco snurrade elegant förbi med den mindre eleganta Pansy. Hans bleka läppar var sammanpressade, han verkade inte njuta av sin dans. Något litet inom Rebecca blev glad av det. Svartsjuka skulle det kunna kallas, men hon var inte säker på vad hon och Draco hade tillsammans och om hennes känslor var svartsjuka på riktigt.

"Och byt partners!" ropade Dumbledore med iver i rösten och eleverna bytte tveksamt partners med dem närmast. Draco släppte Pansy snabbare än någon annan valde att släppa sin partner och tog några få steg fram till Rebecca och knackade försiktigt henne på axeln.

"Får jag lov?"

"Trevligt att du frågar", svarade hon och såg på Pansy över hans axel. Hon hade blivit överlämnad till Blaise Zabini, och kunde inte annat än vara lycklig för att ha hamnat i en renblodigs famn, tänkte hon föraktfullt. Rebecca hade ingen aning om vart Harry tagit vägen, och för att vara ärlig så brydde hon sig inte särskilt mycket heller. Hon lade sin hand i Dracos utrsträckta och lät honom föra henne på dansgolvet.

"Vart kommer du att vara över julen?" Dracos röst hade ingen av den värme den haft den senaste gånger de varit tillsammans, och även om de gjorde ont förstod hon varför.

"Här."

"Det måste vara fruktansvärt tråkigt att fira jul på skolan. Aldrig lämna den, menar jag."

"Jag blev bjuden hem till Ron, men jag sa nej."

Hans bleka ögonbryn höjdes förvånat, men han komenterade inte det. Draco - till skillnad från Harry - var mer än en hyfsad dansare, men ändå inte fantastisk. Han undgick att trampa på hennes fötter och hon försökte styra undan sina från hans, och lyckades förvånandsvärt bra.

"Så varför vill du fira jul här?"

"Det är mitt hem. Man firar jul hemma." Orden var så enkla, flöt fram så naturligt. Och hade det varit en lögn hade det inte låtit så enkelt, det skulle varit invecklat och komplicerat. Men Rebecca ljög inte. Alla hennes vänner pratade om att man firade jul hemma med familjen, så varför skulle hon inte fira här? Hogwarts var hennes hem, och hennes familj var personalen.

Draco nickade sakta och förde henne runt på golvet. Lika naturligt som hon pratat dansade de fram, med mer elegans än något annat par. Det var inte många som lade märke till deras lätthet, eftersom de var upptagna med att hålla koll på sina fötter och räkna stegen, men både McGonagall och Dumbledore såg dem glida genom rummet.

Rebecca lät sin blick vandra över rummet och fick syn på de båda som betraktade henne och Draco. Hon kunde inte avgöra vad de tyckte, och hon var inte heller säker på att hon ville veta vad McGonagall tyckte. Dumbledore var i och för sig glad att alla dansade och att elevhemmen mixades, men han kunde ju ändå ha motsträviga känslor. För det var inte omöjligt.

De fortsatte att dansa under lättare samtalsämnen, som läxor, lektioner, allt möjligt, till och med det kyliga vädret. Och när den timmeslånga danslektionen var slut tackade hon för dansen och försvann sedan upp till sitt sovrum, i sin ensamhet.

super ,,meer!

Du skriver super bra!

Så himmla Goodie Goodie!

super ^^ skriv mer x)

SUPER DUPER JU :o :'D

Ja, megasuperduperbra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

asså shittttt va bra du skriver !! herejöses....
*bevakar helt klart*
______________________________________________
ATL ♥