God, ond eller både och? [SV]

Kapitel 8 – Striden
Dumbledores död var som ett startskott. Bara några dagar efter begravningen skickade Hogwarts hem alla elever under 17 år, dem andra fick välja om dem skulle stanna eller åka.
För Alicia var det självklart. Hon måste stanna. Hon var tvungen. Varför visste hon inte, men hon kände sig helt enkelt tvungen att stanna. Stanna och slåss.
Det var inte heller någon chock när McGonagall väckte dem mitti natten.
”Alla elever ska till Stora Salen! NU” skrek hon. Alla förstod vad som pågick och Alicia bad en tyst bön, kastade en skyddsförtrollning över sina saker och gick med Ron, Harry och Hermione. Ner mot striden.
När dem stod framför entrén stannade Harry.
”Jag måste hitta Voldemort och den sista horrokruxen” sa han och svalde. Hermione och Ron följde med honom, men Alicia stannade. Det kändes inte rätt. Hon bad ännu en tyst bön, om att dem skulle klara sig. Hon hade aldrig varit särskilt religiös, men nu blev hon plötsligt det.

”Vi ska försvara vår skola till sista man!” McGonagall hade tagit Dumbledores plats. ”Om ni vill fly så är detta sista chansen.”
Alicia mådde illa. Sista chansen. Fly. Hon hade ingenstans att fly, så det var lika bra att stanna kvar. Just nu önskade hon att det inte skulle vara någon strid. Hon skulle hellre sitta och vänta, utan att något hände. Men nu gällde det.
Först hände faktiskt ingenting. McGonagall och dem andra lärarna hade lagt ut en skyddsbarriär över Hogwarts, men Alicia visste att det bara var en tidsfråga innan dem kom igenom. För att förbereda sig gick hon igenom alla formler hon kunde. Lamslå, Petrificus Totalus, Levicorpus. Hon upprepade alla formler i huvudet. Lamslå skulle antagligen användas flitigast, den var enkel och gav ett bra resultat. Hon var rädd, men hon vågade inte erkänna det. Och hon visste att hon skulle vara tvungen att strida mot Draco. Det var det som fick henne må mest illa.
En hög smäll hördes. Dem hade sprängt bron. Hogwarts var under attack. Utan att tveka följde Alicia efter Seamus och Dean, och började skjuta förbannelser åt alla håll.

”Lamslå! Protego! Lamslå!” Hon upprepade samma ord, om och om igen. Ibland använde hon icke-verbal magi och fick dödsätare att dingla i luften. Det kändes som en evighet av strid. Hon hatade det.
Att se sina vänner bli nerslagna. Det var inte på något sätt spännande, bara hemskt. Hon skrek till när hon såg Luna falla för en grönblixt, och sprang fram till henne.
”Luna?” frågade hon. Luna svarade inte, men verkade vara vid liv. Alicia drog in henne i stora salen och la henne på en madrass som hon trollade fram. Sedan sprang hon ut för att fortsätta slåss.
Striden tycktes fortsätta för evigt. Var är Harry? Har han dödat Voldemort än? Hon sköt iväg en dödande förbannelse (hon brydde sig inte om hon bröt mot lagen längre) mot Dolohov som blockerade.

Plötsligt hördes en röst.
”Ni har en timme på er, sedan kommer jag att ansluta mig till striden.” Orden upprepades om och om igen i hennes huvud, och hon satt och tänkte på det tills hon fick syn på Harry.
”Harry! Hur gick det?” Han bara nickade. ”Du får inte överlämna dig själv! Vi vill slåss!” tilla hon sedan.
”Hur mår Ginny?” frågade han istället.
”Jadu. Jag tror hon är ganska nere.” Alicias röst svek henne. ”Fred och Luna är… Ja, du fattar.” Harry nickade och såg förlamad ut. Alicias axlar sjönk och hon kramade honom.
”Jag vill inte att du går, Harry. Men du måste få bestämma.”
Hon såg honom inte under resten av timmen. Tänk om han skulle överlämna sig sälv. Hon vågade knappt tänka på det. Istället tog hon ut sin ilska på dem få Dödätare som redan hade återvänt.
Sedan hände det otänkbara. Voldemort och hans trupper kom gående. Hagrid var bunden, men han bar någonting i sina armar.

Alicias perspektiv, jag-form

”Harry!” Jag hörde Ginnys rop av förtvivlan. Jag tror dem allra flesta drog efter andan, var chockade.
”Det är dags att ansluta er till mig nu” Voldemorts kalla, grymma röst ekade över slottsruinerna. Den första eleven att stiga fram var Malfoy.
Min Draco Malfoy.
”Draco” jag tog hans hand och stoppade honom. ”Draco, du måste inte... Vi kan fortfarande vinna... Vi kan..” min röst dog ut. Han grät. Jag hatade när han grät. Hatade, hatade, hatade! Jag hatade honom för att han gjorde så att jag älskade honom.
Jag såg honom torka tårarna, frigöra sin hand och gå mot Voldemort.
Jag hade förlorat honom.

S L U T

ååå, den va jätte bra! <'33

Slut?! Nejnej! Inte slut..

Aja, den är ändå bra! ;3

Prolog – 19 år senare
Alicias synvinkel, Jag-form
”Det kommer gå jättebra på Hogwarts, älskling”. Jag klappade min dotter på huvudet.
”Du hamnar säkert i Ravenclaw, så klyftig som du är. Jag ville alltid hamna i Ravenclaw” sa Ernie. Jag gifte mig med Ernie MacMillan sex år efter kriget. Visst var vi kära, men vi var inte som Harry och Ginny eller Hermione och Ron; vi var inte egjorda för varandra. Vi bråkade ofta, och mest om småsaker. Jag visste att jag borde ha sökt upp Draco efter kriget, men jag iddes inte. Jag förlät honom aldrig, det var för smärtsamt att gå igenom det. Nu önskade jag att jag hade gjort det.
Jag kunde ju inte lämna mina två underbara barn, inte för nån som Draco. Dessutom var han och gift. Och jag älskade mina barn mer. Iallafall intalade jag mig det. Det jag hade känt, eller fortfarande kände, för Draco var stort och speciellt.
Jag riktade återigen min uppmärksamhet mot min dotter, Sally Nymphadora MacMillan, som skulle börja sitt första år på Hogwarts. Vi döpte henne efter Tonks, som dog i kriget. Jag kände henne inte särskilt bra, men Ernie var släkt med henne, om än på långt håll, och namnet kändes passande.
Jag hade velat döpa våran son, som var två år gammal nu, till Ernie i andranmn, men det ville inte Ernie (vi behöver inte ge ungen ett så fult namn) och vi gav honom namnet John Edward MacMillan istället. John var efter min pappa.
Neville Longbottom och Hannah Longbottom (Abbott) var gudföräldrar till John, och George Weasley och Angelina Weasley (Johnson) var gudföräldrar åt Sally.
Jag vaknade ur mina tankar. Klockan var fem i elva.
”Var inte orolig” sa jag igen. ”Du kommer trivas på Hogwarts.” Sally nickade blygt och gick på tåget. Då fick jag syn på honom. Draco. Han var lik sig, men hade skägg. Jag mötte hans blick, och han såg ut att vilja be om ursäkt och döda Ernie. Jag vände bort blicken. Han var inte värd någonting. Han förrådde mig, inte tvärtom. Jag tog ett djupt andetag, och vinkade av Sally medan tåget rullade bort från stationen.

ohhh! bra den är ^^

oh :o slut :'( stackars Alicia, olyckligt kär i Draco forever.... men jag tycker hon gör rätt.... logiskt sätt alltså... men jag hade ändå önskat på ett lyckligare slut (a) x)

BRA skrivet! Den var fantastisk så länge den varade!

Tack Jag är egentligen rätt trött på alla klyschiga lyckliga slut, sa bestämde mig för nått olycklligt istället.
läs gärna min berättelse Not Too Obvious [ENG] om marodörerna