Det minst anade [sv]

jaa!!

jippi!!!!!!!!!!!!!

Lägger upp det nu istället

Kapitel 10: Diagongränden

Har ni någonsin haft en känsla av att någon har förhäxat klockorna så att tiden går dubbelt så snabbt? Så var det för Alice. Nu var det redan eftermiddag och Alice och Michael satt ute i solskenet och åt glass vid Florean Fortescue glassbar. Bredvid stolen, låg tiotal paket staplade på varandra. I handen höll Alice sin ny inköpta trollstav i ett hårt grepp, eftersom Michael absolut ville se den ("Men kom ihåg Alice, att man inte får använda magi utanför skolan innan man blir myndig, för då hamnar man i Askaban bland alla dementorer", varnade Michael till Alice stora förskräckelse).
Michael höll sin egna trollstav i handen och Alice satt tyst och funderade på allt som har hänt under dagen.


Efter hon hade köpt sin trollstav gick dom tvärs nedför gatan till Flourish och Blotts bokhandel. Inne i affären var böcker staplade i olika högar, in pressade i stora hyllor och liggandes på bord. Böckerna såg också väldigt olika ut, en del var stora som frimärken, en del i underliga former och stora som soffbord. Det här var nog den mest spännande butiken av alla dom har varit i, tyckte Alice. Efter att ha köpt alla böcker hon och Michael behövde, gick dom till Kittelbutiken, där dom säljer alla modeller och storlekar av kittlar, som koppar, mässing, tenn, silver, självblandande, hopfällbara och i solitt guld. Alice tittade fascinerat på en kittel som var stor nog att rymma en vuxen man, men fick nöja sig med en kittel i ten, standard storlek 2.
Apoterkarboden hade en obehaglig stank av en sorts blandning av ägg och ruttet kål. Men för övrigt var det en mycket spännande affär att vara i. Här fanns bland annat burkar med slemmiga saker i uppstaplade till taket, torkade örter, klor och gift tänder hängande från taket, enhörnings horn och tunnor med torkade skalbagge ögon. Där köpte hon en mässingsvåg och en uppsättning glas flaskor (kristall var tio silversiklar dyrare).
På det Magiska Menageriet köpte Alice en stjärnkikare. Hon hade gärna velat stanna längre i butiken och kolla på alla silver instrument, men Michael ville absolut gå till Godisbaronen Trollkarlskonfektyr.


Michael stoppade trollstaven tryckt i fickan, och kastade en snabb blick på klockan ovanför dörren in till glassbaren.
"Du Alice, Madam Malkins klädnader för alla tillfällen stänger om fem minuter... om du vill kan vi gå dit och till Eeylops Ugglemarknad imorgon?"
"Okej... kan du komma och möta mig på Den läckande kitteln imorgon, då?", undrade Alice. Hon packade prydligt in sin trollstav i asken igen.
"Öh... jag tänkte att du kunde sova över hos mig... det blir enklare så, med tanke på tåget och allt", sade Michael generat.
"Får jag verkligen det?"
"Bara om du vill förstås!", skyndade han att till lägga.
"Jo, det skulle vara jätte bra!", sade Alice och log blygt mot mot hennes nya vän.
Michael reste sig upp ur stolen, och lyfte upp sina ny inköpta grejer i famnen.
"Är du klar?", frågade han.
Alice reste sig upp och stoppade ner alla paket med hennes inköpta saker för skolåret, i en tyg påse som hon hade fått av Mr Fortescue, när han såg vad många saker hon måste bära på.
"Nu måste vi hämta kofferten från den Läckade Kitteln... den ligger ditåt", sade Michael och knyckte med huvudet ned mot gatan.
Dom gick under tystnad. Inte en usch-vad-pinsamt tystnad, utan en behaglig och mysig. Den Läckande Kitteln låg längst ner på gatan. Dörren var sliten, och genom ett dammigt litet fönster till höger om dörren kunde man ana några små tjabbiga bord och stolar. Ovanför dörren, hände det en skylt där det stod, Den Läckande Kitteln, och under texten fanns det en liten bild på en kittel. Michael tog diskret Alice hand i sin, medan han sköt upp dörren med den andra.
Alice möttes av en instängd lukt, men det störde henne inte. Dom stod i ett relativt litet rum, med lågt tak och trä golv. Rummet var över möblerat med omaka stolar och bord, en disk stod på vänstra sidan av rummet, från Alice synvinkel. Vid ingången fanns en sned trappa upp till övervåningen, och ännu en dörr, som skymdes halvt bakom den.
Alice och Michaels ankomst, gjorde ingen stor utmärkelse, även fast nästan alla bord var upptagna av trötta häxor och trollkarlar, som vilade upp sig från dagens inköps tur. Michael gick med långa självsäkra kliv fram till disken med Alice i hälarna. Det kändes tryckt att ha Michaels hand där, och hon ignorerade dom blossande röda kinderna.
"God dag Tom"
En skallig, puckelryggig man, stod bakom diken och torkade några kant stötta glas. Han tittade upp och brast ut i ett stort leende när han såg vem som hade tilltalat honom:
"Men god dag på dig själv, Michael, något att dricka... pumpa saft, kanske?"
"Nej tack, jag är här för att min vän Alice ska hämta sin koffert som finns här"
"Jaha.. jag förstår", sade han en aning besviket. "Men ni kan väll ta ett glas ändå, medan jag hämtar kofferten åt er?"
"Ja, det skulle vara gott"
Alice grävde i fickan, och tog fram nycken hon hade fått av Mrs Shirley.
"Här är nycken, sir", sade Alice blygt och försökte diskret gömma sig bakom Michaels rygg.
Manen, som kallades Tom, verkade bli mycket förvånad av hennes ordval och stirrade på henne i några sekunder, innan han sade vänligt:
"Kalla mig Tom, det gör alla här... jag kan knappt minnas senaste gången någon kallade mig sir..."
Tom log ett tandlöst leende mot Alice, och hennes kinder blev något rödare än förut.
Tom tog emot nycken, och gjorde snabbt i ordning två stora glas med kall pumpa saft.
"Var så god", sade han, innan ha försvann upp för trappan.
Alice och Michael skålade och tog en varsin stor klunk kall, söt pumpa saft. Huvudvärken började bulta i protest av den kalla drycken, i kombination med glassen som de ät för ett tag sen. Alice tömde glaset med fyra stora klunkar till.
"Det syns att du var törstig!", retades Michael. Båda Alice och Michael började skratta, och olyckligt vis hade Michael just tagit en stor klunk saft, som han, av misstag, sprutade ut över en virrig gammal dam vid närmaste bordet. Då började dom skratta ännu högre, och några kastade irriterade blickar mot deras håll. Den gamla damen hade, som tur var, inte märkt något än.
Den gamle Tom, kom flåsandes med den stora kofferten efter sig, vilket Alice tyckte var lite konstigt, för kofferten var inte så tung. Hon tyckte lite synd om den gamla manen, men valde att inte nämna det.
Alice tackade honom för hjälpen, och Tom log, och mumlade någonting i stil, "Det var mitt nöje", innan han återgick till att torka glas.
Michael lade några silversiklar på disken.
"Nej behåll dom du, Michael...", protesterade Tom och blinkade mot Alice.
Michael skyfflade ner pengarna i fickan igen, och sade:
"Ni är för snäll, Tom" Han log uppriktigt och vänligt.
"Det är alltid trevligt med sällskap, min gosse", sade Tom och log ett sorgset leende.
Michael log tillbaka och tog upp kofferten. Han och Alice vinkade glatt till dom sura häxorna och trollkarlarna, innan dom gick ut på gatan. Alice försökte få sån liten öppning som möjligt på kofferten, när hon stoppade ner hennes nyinköpta saker, hon ville ogärna att Michael skulle se röran med kläder. Hon smällde snabbt igen locket och knäppte låsen på varje sida om handtaget.
Även den här gången gick Alice och Michael under tystnad. Det ända som hördes var avlägsna mummel från från Den Läckande Kitteln och avlägsna hoo-anden från några enstaka ugglor.
Efter någon minut var dom framme vid dörren intill spisen. Michael höll upp dörren, böjde sig i en djup bugning, och sade elegant:
"Damerna först" Han gjorde en gest med handen in i rummet, och Alice gav honom en road blick och fnittrade.
Rummet var lika mörkt och smutsigt som vanligt, Alice antog att ingen ansträngde sig särskilt mycket med att städa här. Hon gick fram till spisen, och såg att någonting fattades.
"Men det finns ju inget flampulver!", utbrast hon. Skulle hon få spendera natten på värdshuset trotts allt?
Michael flinade, och tog fram en likadan tygpåse som Mrs Shirley hade, ur innefickan.
"Ta det lugnt Alice, grips inte av panik"
Alice fnös, det var ju så uppenbart att han retades.
Michael gick fram och ställde sig bredvid Alice. Han öppnade påsen och kastade en näve i elden.
"Du föst jag kommer efter med kofferten... säga 'Äppelgränden 14' högt och tydligt"
"Äppel... vadå?", fnittrade Alice. Vilket underligt namn på en gata.
Michael himlade med ögonen.
"Ä-p-p-e-l-g-r-ä-n-d-e-n 1-4", sade han tydligt och betonade varje bokstav.
"Jaja..."
Alice klev in i elden, och i den här spisen kunde man faktiskt stå rak lång i, och ropade:
"Äppelgränden 14!"
Och några sekunder senare, hamnade Alice i samma rum som hon hade träffat Michael i första gången.

-----------------------
tack så mycket för era kommentarer, dom värmer

meer!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Kapitel 11: Äppelgränden 14

Alice vände sig om, och han precis se hennes koffert flyga ut ur spisen. Hon kastade sig åt sidan, och med ett brak slog kofferten i golvet. En sekund senare ramlade Michael ur spisen. Han reste sig upp och borstade elegant av sotet från kläderna.
"Gick allting bra?", frågade Michael. Utan att vänta på svar gick han fram till kofferten och lyft upp den. "Kom Alice, vi tar kofferten till gästrummet", fortsatte han.
"Okej, ni har det väldigt fint här"
"Det här är bara... jag vet inte vad jag ska kalla rummet, men i alla fall... då har du inte sett resten", Han log retsamt och öppnade dörren.
Alice följde efter honom ut till ännu ett ståtligt rum med sammetsgardiner, kristall kronor och gamla fina möbler. I bortersta änden fanns en trappa upp och två dörrar på vardera sida. Det här rummet var något större.
"Det här är vardagsrummet, därborta ligger köket..." Han pekade på dörren mot höger. "... och där ligger matsalen" Dörren till vänster. "... och upp för trappan finns två badrum och några sovrum, bland annat gäst rummet"
Han vände sig om och såg på Alice.
"Vad tycks?", Han log brett.
"Det är jättefint... det ser ju nästan ut som ett slott...", svarade Alice förundrat. Hon öppnade munnen, som om hon tänkte säga någonting, men stängde den kvickt.
"Vad då?", frågade Michael bekymrat.
"Nee.. det var ingeting...", mumlade Alice och rodnade.
"Jo, det är bara att säga"
"Jo, det jag tänkte fråga var... " Hon suckade uppgivet. "...Visst är ni väldigt rika?"
Han tänkte efter i några sekunder innan han svarade:
"Egentligen inte..."
"Inte?"
"Min mamma och pappa vill att vi ska se rika ut... så dom jobbar dygnet runt så att dom kan köpa massor av... ja, inte vet jag... spetsgardiner!", sade Michael frustrerat. Han satte händerna i fickorna och tittade ner i golvet.
"Du ser dom inte då ofta... eller hur?", frågade Alice försiktigt.
Michael skakade på huvudet och började gå med långa kliv mot trappan med kofferten släpandes efter sig. Alice förstod att ämnet var slut diskuterat och följde kvickt efter.
Övervåningen bestod av en lång korridor, med massor av dörrar på båda sidorna. På alla dörrar var en liten silver ram runt en skylt fast spikat. På fösta dörren till höger stod det Michael.
"Ja... det där är mitt rum...", sade han när han upptäckte att Alice tittade på skylten.
Michael ställde ner kofferten och sina saker och sköt upp dörren och gick in. Alice följde efter. Michaels rum var ungefär lika stort som rummet med spisen. Han hade en ståtlig träsäng i ena hörnet, ett skrivbord mer massor av trolldoms böcker på, några stolar och en stor mysig fåtölj. Väggarna var fullproppa med affischer på häxor och trollkarlar som åkte runt på kvastar.
"Vad är det där?", fnittrade Alice och pekade på affischerna.
"Det där?", undrade Michael förvirrat. "Vadå...." Han såg vad Alice tittade på. "Jaha... det är ju quidditch, så klart! Mitt favorit lag, The Bolts" Alice såg ännu mer förvirrade ut, så han tillade. "Världens populäraste häx- och trollkarls sport... jag hoppas faktiskt att jag kommer bli uttagen till Ravenclaws lag..."
"Jaha... kul", sade Alice förvirrat. Hon var, bokstavligen, trollbunden av bilderna, för dom rörde sig. Häxorna och trollkarlarna flög ut och in genom bilderna, så ibland blev det vara en tom bakgrund. En häxa vinkade mot Alice med sådan entusiasm att hon nästan ramlade av kvasten. Alice skrattade till och vikande tillbaka.
"Visst är dom fina...", sade Michael plötsligt och tittade ömt på figuren i affischerna. "Jag brukar prata med dom ibland... eller ja... rätt så ofta faktiskt... vad ska jag annars göra på dagarna?"
Alice visste inte vad hon skulle säga, så istället frågade hon:
"Hur känner du Tom, egentligen?... jag menar... han kallade ju dig 'min gosse' och att 'det alltid var kul med sällskap'.. och sånt...", frågade Alice sakta.
Michael satte sig på sin säng, och klappade med handen bredvid sig. Alice satte sig bredvid honom, och han sade:
"Är inte det självklart..." Han lät sorgsen. "Han är som en till far för mig, jag brukar vara där på hos honom på dagarna..." Han skrattade till och sade: "När jag inte pratar med quidditch spelarna förstås!" Sen blev han med ens sorgsen igen. "Mamma gillar inte Tom, men pappa tycker att han är okej... men inget bra sällskap för mig... jag känner faktiskt Tom bättre än mina egna föräldrar" Michaels underläpp darrade, och det såg ut som om han kämpade mot tårar. Alice klappade honom tafatt på armen, och två stora tårar rann ner för hans kinder. Alice tittade bort från honom, hon visste inte vad hon skulle göra och hon kände sig fruktansvärt obekväm. Han torkade snabbt bort tårarna och vände sig mot Alice.
"Förlåt", sade han skakigt.
"Du behöver inte be om ursäkt...", viskade Alice. Innan hon han tänka sig för kramade hon honom.
Även fast Alice träffade Michael för första gången för några timmar sen, kändes det för som om dom alltid varit vänner.

JÖTTEBRA!! älskar!
Ps.
Läs gärna min FF James potters första år på hogwartshttp://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=5833#forum.php?topic=5833

har läst den nu, välskriven och bra story, jättebra! bevakar

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer