Förändrad värld Lupple & Medi

Han skattade lågt. "Det är skuggor vi letar efter." Log han och pekade. "Här har du ryggraden." Förklarade han lugnt. "Men inget syns. Inget fel. Du ser frisk ut." Fortsatte han.

Hon kände huvudet läggas ned mot britsen och det var skönt. Det gjorde allt mindre snurrigt. Hon drog med fingrarna över ena armen och svalde. "Ser det förfärligt ut?" Viskade hon och kände några tårar på kinderna.

Hon såg på honom och sedan på skärmen.
"Men det här då?" Hon pekade mot en prick.
"Inget farligt va?"


Han såg på hennes arm och smekte ärren.
"Det tycker jag inte. Men om du verkligen vill ha kvar dem så stoppar vi dig inte. Jag gav dig ett förslag. Jag tycker dem gör dig speciell." Han torkade bort hennes tårar.
"Du måste ha haft ont i hjärtat länge. " Han lade en hand mot hennes axel.
"Andas bara lugnt."

Han såg den lilla pricken och log mot henne. "Väldigt bra, den är nästan osynlig." Sa han och zoomade in på området och studerade den. Kunde vara en nerv i kläm. "Jag måste rådfråga med en kollega." Sa han lugnt och ringde efter sin närmaste kollega. Trots att han var med den andra varan. Han var expert på sådant här.

Hon försökte andas stadigt, lugnt. Djupa andetag. "Gör mig speciell." Viskade hon snyftande. " Kan någon vilja ha mig ändå?" Mumlade hon och nickade sakta. "Jag antar det, jag tror jag har varit i några hem förut. Men de var...inte snälla." Viskade hon. "Jag minns inte tydligt." Fortsatte hon.

Hon satt kvar och lutade sig tillbaka och såg på skärmen.
"Det är okej..." Hon såg sig sedan om i rummet och masserade sedan ryggen.

Han såg på henne och tog hennes hand.
"Vi säger så här." Han klappade hennes hand och nickade.
"Vi låter personen avgöra det. Det tar bara fem minuter att få bort dem." Han log."Han kanske tycker dem är vackra med?"
Det ringde och han log.
"Jag ska bara svara." Han fiskade upp mobilen och såg på henne.
"Hallå?"

Han log när han fick svar och pressade telefonen mot örat. "Jag är med 52332K, jag röntgade henne eftersom hon har ryggsmärtor. Jag skulle vilja ha din konsultation om bilderna. Vi är i rum 6. Kom så fort du kan tack." Sa han lugnt.

Hon kramade hans hand och nickade sakta. "Vi låter dem vara kvar." Viskade hon med ett mjukt leende. "Kanske, ses dem som om jag är en överlevare." Viskade hon och nickade sakta åt hans ord med att svara i telefonen.

"Jag kommer." Han lade på och han vände sig om.
"Du kommer tas till ditt rum. Jag fick förhinder men det låter som vi är överens. Jag kommer tillbaka när medlet har släppt. Då kan vi undersöka dig mer." Sa han och nickade.

Vakten hjälpte henne och rullade sedan iväg med henne.

"Du kallade?" Han klev in i rummet och lade huvudet på sned.

Hon nickade sakta. "Okej." Viskade hon och tvingade fram ett leende. Ville inte visa att hon blev ledsen över det. Hon ville fortsätta prata med honom. Vad som helst för att bryta en rutin.

Han log lätt. "Ja det gjorde jag." Sa han och nickade mot skärmen. "Titta på det där." Log han och nickade mot vakten. "Ta ut henne från kontrollrummet. Låt henne sitta på britsen." Sa han och såg vakten föra ut 52332K. "Är det en nerv som är i kläm?" Sa han.

Hon fick hjälp upp på britsen och hon såg mot dörren. sedan lade hon sig och såg upp i taket.

"Det ser inte ut som en nerv tycker jag. Ser mer ut som en klump." Han böjde sig fram och tryckte på en knapp och visade.
"Se. jag tog bort ett lager och den syns bättre nu." Han skakare på huvudet.
"Hon har väl haft problem förut?"

Han nickade sakta. "Ja jag ser." Sa han och kollade igenom journalen. "Det har hon. Hon har också blivit undersökt flera gånger. Men ingen har sett något." Sa han och suckade. "Borde vi operera för att se bättre?" Frågade han.

Han såg på honom och skakae på huvudet.
"Jag skulle rekomendera det. Men just idag har varken jag eller du tid. Bröderna kommer om tre timmar och även om vi skulle skynda oss skulle det ändå inte hinna. Hon kommer vara fruktansvärt groggy efter narkosen. Inge bra där." Han suckade.
"Varför anställer vi idioter? 41413K var livrädd för mig. Jag är vampyr ja men hennes minnen är halvsuddiga. Ingen helning av ärren." Han såg på honom.
"Jag har lyckas ta mig fram på ett humant sett."