I dina armar

Jag sparade medvetet det där kapitlet för att läsa på morgonen och vakna till ordentligt av allt fangirlande - och som vanligt motsvarar det alla mina förväntningar och mer till.

I skenet från månens matta ljus avtecknades en lång och välbekant gestalt som just smugit in genom sjukhusflygelns dubbeldörrar. Hans silverblonda håret glänste vitt månskenet och Ida kunde inte hjälpa att hennes hjärta började rusa bara vid blotta åsynen av honom.

Han pressade sina läppar mot hennes igen och hon besvarade den innerligt. Han avbröt den dock för snabbt igen och smekte försiktigt bandaget Ida fått lindat runt huvudet. ”Jag är verkligen så ledsen Crawett, om jag bara hade varit snabbare...”

”Jag ångrar ingenting vi gjort”, förtydligade hon och smekte förstrött hans ena arm som stadigt höll henne på plats mot hans bröst.

”Crawett?” viskade Malfoy plötsligt och hon kikade försiktigt upp på honom. ”Vill du göra det här? Är du redo för att vi blir ett officiellt par?”
”Frågar du om jag vill bli din flickvän Draco Malfoy?” undrade hon med ett leende som återspeglade värmen som fyllde och svämmade över i hennes bröst.


Och favoriten:

Hennes ansikte sprack upp i ett genuint leende när Malfoy avslappnat gick fram mot henne.

”Crawett”, sade han och kysste försiktigt hennes bandagerade panna. Ida stelnade till, fullt medveten om deras lilla publik och av ren reflex drog hon sig undan från honom. Malfoy skakade menande på huvudet och lutade sig än närmare.

”Vänj dig”, mumlade han så nära hennes öra att det gav henne rysningar. ”Vi har ju inget att dölja längre, eller hur? Speciellt inte med tanke på att de har vetat om det ett tag redan.” Hans ena hand strök förstrött över hennes bandagerade huvud. Idas läppar formades till ett leende medan hennes hand sökte sig upp till Malfoys nacke.



Det kan ju inte vara Dramione i den här, men det blir ändå en rolig dynamik mellan de två. Ida sätter verkligen orden på det när hon beskriver deras likheter. Älskar att hon får dem att inse och börja gapskratta. Hermione och Ginny har dessutom varit ett superexempel på riktiga, sanna vänner, och jag förstår Ida av hela mitt hjärta när hon bara vill rusa från sjukhussängen, då hon förstår att Harry och Ron är arga inte bara på henne, utan på tjejerna!

Det är ett litet parti där jag inte hänger med riktigt vad som menas:

”Nu ser du Granger, jag är inte tillsammans med henne för hennes intelligens skull, eller åtminstone inte för hennes förmåga att läsa människor.”
”Nej, jag tror Ida har något där”, lade sig Ginny i. ”Jag kan se det också, men Hermione är inte riktigt lika stolt som Malfoy.”

De fyra börjar få det riktigt trevligt tillsammans och det är mysigt att läsa. Nu hoppas vi bara att Harry och Ron tar sitt förnuft tillfånga. Malfoy räddade trots allt Ida och han har förändrats! Visst fattar jag att de kan vara sura att Ida inte sa något, men... det måste ju ändå gå att komma över det om de får prata ut?

Angående cliffhangern så hoppas jag nästan att det är ... det finns ju en risk att det kan vara Och nu kan det bli riktigt dramatiskt. GAAAH jobbigt! LÄNGTAR TILL NÄSTA!

Kapitel 15 då!

Älskar början på kapitlet, jag känner verkligen hur utmattad hon är genom din gestaltning! Oh visst är det så… Harry är skoningslös som tränare! Dean och Idas relation är gullig men när Seamus the Puppy försöker vara med också så himlar jag bara med ögonen… LÅT HENNE VAAAA.

Sen kommer Draco in och ska spela svartsjuk-men-inte-alls vilket han inte lyckas med. Hahahaha tycker det är så kul att han inte kan hålla sig från sin älsklingsIda.

Asdjhaksd Draco är sååååå anti Seamus. Älskar deeee, ge mig drama.


OOOOOOOOOOOOH WATCH OUT WE GOT A BADASS OVER HERE.

Ida bara lägger ner Draco på marken med sin diss! OUF, hon är för underbar. Jäkla dundertjej!

Älskar Deans ”Det är som att du har ett färdigt manus inskrivet i din hjärna”

Om ändå det vore så väl. (vilket det delvis är eller hur, lol)

UGH Seamus sluta överanalysera allt som du inte behöver lägga energi på. Ja Draco är för smart och för duktig för dig, men du behöver inte ens bry dig om det. Lägg din tid och energi på annat. UGHHHH

HAHAHAH OMG HERMIONE HAR FATTAT! Men det var inte ens oväntat efter den utläggningen om Malfoy, från Idas sida… Sen Dracos leende… HIHIHIHIHI ALLTSÅ JAAA

ÅÅÅH, vilken synd att inte Ida hann erkänna först, men I’m a sucker for drama så det gör ingenting! IIIIH

Och Ginny också!!! GAH

Åh, äntligen, äntligen, äntligen! Och dessutom Ginnys hot.
UNDERBART.

Kapitel 16 here I coooome

Ja, visst bävar vi alla för hur Harry kommer reagera… Antagligen inte så bra, men accepterande till sist! Och JA, självklart vid-behov-rummet!!!!

ÅH! ÄLSKAR ”gyllene kvartett”, såååklart! De gyllene marodörerna
Ginny är en sann vän som lurar upp resten av laget så Ida kan smyga iväg!
Men något säger mig att Harry ändå har full koll på kartan och lyckas pussla ihop ett och ett…

Åååh, jag som trodde Ida skulle sätta på What is Love med Haddaway eller någonting. Så kommer Roy Orbison in i bilden (som jag också förövrigt älskar så HIHI yeeees(!!!))

Var även tvungen att sätta på låten medan jag läser vidare. Stäääämning much!

Åååh, hela alltet härefter, Dracos erkännande, hans förklaring. Så snyggt! Även Idas reaktion på Dracos ord, som ändå måste sägas för att det är en del av själva historian.

Och lite Dramione-feels inemellan också. Hihihi

Men Drida är ändå huvudfokus här, och det är loveeeely. Och han nämner att Ida och han är på samma nivå - vilket är sååå gulligt (även om det läses mellan raderna).

Älskar alla kopplingar mellan hippogriffer och vanliga ordspråk:
”Att sitta på en hög häst”
”Lär gamla hundar att sitta”

HIHI, det är snyggt hur du väver in det i vår magiska värld. C:

Alltså dina gestaltningar av känslor är ju helt gudomliga. Tänk att jag får äran att läsa detta.

JKBASDHJBASKJ JAG TROR JAG DÖR VAD FINT SKRIVET. SÅ GULLIGA DE ÄR.
”Klart och tydligt.” ÄR HÄRMED MITT NYA FAVORITCITAT.

Kap 17.

OMFG när de ser bakom Almeric Sawbridges gobeläng så får jag bara en så uppenbart klar bild av dem båda, i Quidditchuniform, i rött och grönt med armarna i kors, Draco lutandes mot väggen och Ida som står lutad mot gobelängens baksida. Och seeeeen en kyss. C:

ÅÅÅÅH Draco lockar ut det bästa ur Ida. Och han lurar henne att bli mer ’confident’ (ja min svenska är typ borta efter all läsning på engelska, live with me pls)

Såklart är Ida asduktig i sin första match! Men sen händer det oundvikliga och jag är så nyfiken på hur allt runtomkring kommer att smälla nu. Malfoy är uppenbarligen orolig liksom alla hennes vänner!!! GAH

Hahaha, fullständig katastrof och döden är ju fridfull. xD Dörr, och det är såklart Draco som fångat henne. DEN LILLE CHARMÖREN!!!!

Ååååh vad underbar Draco var! Men åååh undrar verkligen vad Seamus gormade åt honom?! Kan tänka mig att han säkert trodde att det var en annan formel/förhäxning Draco kastade åt hennes håll när hon föll… Och sen ilskan över att Malfoy är hennes kärlek!!! Sen är jag sarg på alla som ”underdrivet” är arga på henne! VADÅ ARGA!?!? Hon kunde ha dött! Jävla tonåringar!!!

Kapitel 18
VILL JAG LÄSA TYP NU, men min bästa vän kan inte vara tyst längre än sjutton sekunder sååå… Får läsa när jag har tid nästa gång!

Hej ♥

Jobbet äter upp min energi, så trots att jag har några kapitel kvar som är mer eller mindre färdigskrivna så vill jag ju läsa igenom dem ett antal gånger innan jag lägger upp dem Men snart, snart ska jag hem till mina päron och där kanske jag kan få vila och bara få skriva. Men nog om mig, nu blir det lite kommenterarer att svara på:

Avis Fortunae: Hahahah åh tack bästa för plus och kommentar ♥ Vad härligt att du fangirlar över det jag skriver ♥ Och gällande det du inte förstod så tog jag bort den sista delen hahah ("eller åtminstone inte för hennes förmåga att läsa människor" , den var överflödig. För det var där jag tappade dig va? Och vi får väl se om några av dina aningar stämmer



Trezzan: Taaaaack för kommentaren och plus. Skrattade högt åt Seamus the Puppy xD Han är söt, men han rår inte på Och jag blir så glad över dina reaktioner över det jag skriver och gällande att det är Dramione-feels kan jag ju inte låta bli Och jag känner ju nu i efterhand att det hade ju varit så episkt (och skrattretande) om jag valt Haddaway. Det hade varit en mycket roligare dialog att skriva xD Men tacl för att du läser och lämnar så roliga kommentarer för mig att läsa, det värmer hjärtat mitt ♥

Enjoy ♥

Kapitel 19

”Harry!” andades Ida. Både Hermione och Malfoy vände sig mot sjukhusflygelns dörrar. Malfoy granskade vaksamt Harry, som kyligt mötte hans blick. Hermione tittade envist ned i sin bok igen, men hennes ögon rörde sig misstänksamt lite. Ginny ägnade inte ens en blick åt Harrys håll, utan observerade nonchalant sina egna naglar istället.
Harry vandrade in i sjukhusflygeln som om det fysiskt smärtade honom att gå in där. De gröna ögonen som Ida kände så väl hade ett hårt uttryck och vägrade möte hennes när han stannade framför Idas säng.
”Ginny”, Harrys röst var oväntat klen och bedjande. Ida kände hur hennes hjärta sjönk. Han hade inte kommit för hennes skull. Han ville fortfarande inte prata med henne. ”Någon gång måste du prata med mig igen.”
”Jag pratar med dig igen när du slutar vara en idiot”, sade Ginny och det verkade sätta punkt för den diskussionen, för Harry vände sig mot Hermione istället.
”Mione, Ron vill prata med dig. Vi är båda ledsna för…”
”Kan Vesslan inte komma och säga detta själv?” avbröt Malfoy honom och Ida såg hur Harrys ansikte mörknade. ”Det är väl det minsta han kan göra för Granger?” Hermione och Ginny tittade på Malfoy som om de aldrig sett honom innan. Hade situationen inte varit så förbittrad hade Ida skrattat åt deras förvånade uttryck. Harry däremot såg ut som om han aldrig hade skrattat i hela sitt liv.
”Håll käften Malfoy”, fräste Harry som nu riktade sin uppmärksamhet mot honom istället. ”Du har väl aldrig brytt dig om Hermione förut. Tvärt om faktiskt, eller hur? Så du ska bara hålla käften.”
”Harry…”, började Ida men blev snabbt avbruten av Harry som nu såg ut som en uppretad mantikora.
”Du behöver inte säga något Ida, det har du ju inte gjort innan så varför börja nu?” Hans röst var fortfarande låg, men den darrade ilska när han fortsatte att prata. ”Jag kan inte fatta att det är Malfoy du har träffat bakom våra ryggar. Av alla killar på hela skolan så är det den”, Harry pekade på Malfoy. ”som du väljer att bli tillsammans med. Jag fattar ärligt talat inte hur du har tänkt, om du ens har gjort det. Du vet ju hurdan han är. Vad han har gjort mot oss!”
Malfoy som hade öppnat munnen för att protestera tystades av Idas blick innan hon åter vände sin uppmärksamhet mot Harry.
”Jag kan inte förvänta mig att du ska fatta när jag knappt gör det själv. Däremot så fattar jag att ni är arga på mig, för jag vet att jag borde sagt något och jag är ledsen för det. Men”, Ida drog ett darrigt andetag i ett försök att behålla rösten lugn. ”det är inte rätt att ni låter det gå ut över Ginny och Hermione. Ni har ingen rätt att vara arga på dem, för de har inte gjort något fel!”
Harry hade fortfarande ett mörkt uttryck i ansiktet, men Ida såg att hennes ord gjort intryck då han verkade skruva lite skyldigt på sig när han kikade på Hermione som tog till orda. ”Jag är lika förvånad som alla andra över att säga det här, men jag håller med Malfoy i det här. Vill Ron prata med mig får han komma hit och göra det själv. Eller så får han vänta tills jag lämnar Idas sida, vilket bli när Madam Pomfrey väl kör ut mig härifrån vid middagstid. Ni sårade mig, båda två. Så vi ska prata, men det blir inte förrän han själv pallrat sig ned hit eller när jag lämnar sjukhusflygeln. Och efter det kommer ni behöva prata med Ida.”
”Jag har inget mer jag vill säga henne”, sade Harry kyligt och innan någon annan hann komma med någon invändning hade han vänt på klacken och stegat ut ur sjukhusflygeln. Ida kände hur det brände bakom ögonlocken och att det stockade sig i halsen. Till råga på allt var hon också tvungen att nästintill kasta sig framåt i sängen för att gripa tag i Malfoy som var på väg upp efter Harry. Smärtan från hennes vänstra ben gjorde att hon undslapp sig en smärre flämtning och några envisa tårar trängde fram i hennes ögonvrår. Hennes irriterade handgest för att torka bort dem fick Malfoy att sluta försöka vrida sig ur hennes grepp. Istället vände han sig mot henne och omfamnade henne.
”Han kommer över det Ida”, viskade Ginny som försiktigt klappade Idas friska ben. ”Ge honom tid.” Hermione höll med och log medkännande. Ida nickade in i Malfoys axel, för om hon öppnade munnen visste hon att tårarna skulle strömma nedför hennes kinder på nolltid. Malfoy sa ingenting, utan tryckte henne bara närmare intill sig. Ida hade dock sina misstankar om vilka tankar som rörde sig i hans huvud och hon var tacksam att han inte delade dem med henne. Det hade inte gjort henne lyckligare. Istället andades hon försiktigt in hans varma doft av tvål och exklusiv parfym. Det var både berusande och bedövande på samma gång.
Madam Pomfrey verkade ha gått upp i rök då den stora sjukhusflygeln fylldes av tystnad. Alla satt försjunkna i sina egna tankar. Ida visste att Harry inte skulle vara glad, hon visste innerst inne att han antagligen skulle vara arg. Men att få se det på riktigt, istället för att bara föreställa sig det, var helt annorlunda. Hon trodde att hon hade varit förberedd för att möta honom, tänkt ut allt hon skulle säga. Visserligen hade hon sagt det mesta hon ville till honom, men resultatet hade inte blivit som väntat. Nu kunde hon inte ens föreställa sig hur det skulle vara att möta de andra gryffindorarna, bara att det säkerligen var argare än vad Harry hade varit.
Malfoy mötte hennes blick med ett frågande uttryck. Hon nickade och hans omfamnade armar försvann från henne.
Ida vände sig mot Hermione. ”Vad ska du säga till dem?” Hennes röst lät stabilare än vad hon hade väntat sig.
”Jag får väl se vad de säger till mig först antar jag”, suckade Hermione till svar innan hon vände sig mot Malfoy. ”Du behövde inte svara för mig förut, jag hade kunnat göra det själv.”
”Jag kunde inte behärska mig”, muttrade Malfoy och mötte trotsigt Hermiones blick. ”Om han så gärna vill prata med dig får han väl ha stake nog till att promenera hit själv, istället för att skicka Potter. Lojalitet är tydligen inte Gryffindors starkaste sida.”
”Det handlar inte om det”, bröt Ida in. ”Och hade det handlat om lojalitet hade jag ju brutit mot det redan från början.”
”Men vad handlar det om då?” frågade Malfoy frustrerat. ”Det är väl din ensak? Bara för att de är dina bästa vänner eller var du nu kallar dem måste de väl inte veta varenda aspekt av ditt liv för att vara det?”
”Det handlar om dig Draco.” Att endast använda hans förnamn kändes ovant i Idas mun, men hon gillade ljudet av hennes egna röst när hon gjorde det. ”Om jag förstår Harry rätt är det inte bara hemlighetsmakeriet som gjort dem arga. Det är också att jag valde att bli tillsammans med dig.”
”Men nu kanske Finnigan äntligen lämnar dig ifred”, mumlade Malfoy nöjt.
”Det är inte roligt! Seamus kommer antagligen aldrig mer prata med mig”, sade Ida sorgset.
”Ännu bättre…”
”Tyst Malfoy”, fräste Hermione och vände sig mot Ida. ”Han kommer visst prata med dig. Du måste ge honom tid att vänja sig bara. Seamus kan inte vara så korkad”, Malfoy muttrade något om motsatsen men Hermione struntade i honom och fortsatte. ”att han skulle kasta bort er vänskap bara för det här, du har ju aldrig lovat honom något annat.”
”Du har ju oss åtminstone”, sade Ginny och ryckte på axlarna.
”Och ni är bäst”, sade Ida med ett litet leende och drog in dem båda i en klumpig kram som de bara skrattade åt.

En kort stund senare var Hermione, Ginny och Malfoy tvungna att gå till middagen, då Madam Pomfrey tyckte att Ida haft tillräckligt med sällskap för hela dagen. Hermione och Ginny gick finkänsligt i förväg, med ett lugnande brev till Idas föräldrar som de lovade att skicka samma kväll. Sen ville de antagligen slippa gå ned till Stora Salen tillsammans med Malfoy som de spenderat tillräckligt av sin dag med. Men också för att låta Ida och Malfoy få lite egentid. Madam Pomfrey harklade sig både en och två gånger innan Ida generat puttade bort Malfoy. Han ignorerade blankt sjuksköterskans ogillande blickar när han strosade förbi henne ut ur sjukhusflygeln.
Medan Ida blev undersökt och Madam Pomfrey ordlöst pysslade med henne funderade hon över morgondagen, en måndag. Såvida det inte skedde någon dramatisk förändring i hennes tillstånd skulle hon bli utskriven imorgon. En hård klump av nervositet och oro hade redan formats i magen på henne. Mekaniskt åt hon upp middagen som serverades utan att ens reflektera över vad det var hon tuggade på. Hon var därför djupt tacksam när hon fick en sömndryck av Madam Pomfrey som hjälpte henne in i en mjuk, drömlös sömn.

-

Author's note: Jag ska försöka se till så att nästa del inte dröjer lika länge. Bara sex jobbdagar kvar sen har jag semester/sommarlov ♥ Ha en fortsatt fin helg så får vi se nästa gång hur denna måndagen kommer spelas ut

Kram på er ♥

Åh hoppas en en period av ledighet och skrivande ligger framför dig nu! Älskade som vanligt kapitlet, som jag sett fram emot att läsa och till och med sparat lite på. En av mina teorier stämde, haha Skoningslösa Harry. Jag gillar honom i den ficen och förstår honom till viss del känslomässigt även om jag inte håller med honom i sak.

Haha, det är så härligt när Draco lägger sig i och säger att 'Vesslan' borde komma dit själv! Vänskaps-Dramione på hög nivå! Samt att jag förstår när Harry blir arg och säger att Draco har väl inte brytt sig om Hermione tidigare. Superbra dialog!

Harry däremot såg ut som om han aldrig hade skrattat i hela sitt liv.

Alltså, dina uttryck, hur kommer du på det?

Suck, vad Harry är envis. Men precis som de säger är det nog tid som behövs. Malfoy får ju också dra sitt strå till stacken och visa vad det är Ida ser hos honom, och sådant kommer inte över en natt. Gillar att han stannar hos Ida när hon sträcker sig efter honom ♥

Ida visste att Harry inte skulle vara glad, hon visste innerst inne att han antagligen skulle vara arg. Men att få se det på riktigt, istället för att bara föreställa sig det, var helt annorlunda.

Det här är så sant och överensstämmande med verkligheten. Precis så är det och det är bland annat det som gör ditt skrivande så levande!

Ginny och Hermione, kan man annat än älska dem? Kan man ha bättre vänner? ♥♥♥ Tjejerna känns så mycket mognare i sitt agerande än killarna just nu. Men jag älskar att du behåller Dracos karaktär:

Madam Pomfrey harklade sig både en och två gånger innan Ida generat puttade bort Malfoy. Han ignorerade blankt sjuksköterskans ogillande blickar när han strosade förbi henne ut ur sjukhusflygeln.



(favorit i repris)

Så, nästa kapitel kanske kommer snart? Hooooooooooooppas! Hur blir det när Ida möter resten av gänget?

Hej ♥

Och hur fina är inte ni? Ska bara svara er snabbt så ska ni få lässa sen ♥

Avis Fortunae - Det är okej, man måste inte hålla med Harry om allt. Jag älskar honom, men han är en tjockskalle ibland haha! Och det är ju vanligvis så att tjejer är mognare än killar, så det är inte konstigt att de är det Och omg, den gifen är ju något utöver det vanliga hahahah. Tack för din kommentar och plus och för att du läser ♥

Elzyii - Hahahah vad bra att det jag publicerar gör dig lycklig ♥ Tonårsboys är egentligen the worst, men ändå har man en svag punkt för dem (eller har haft iaf). Och tack för alla fina ord, speciellt om Harry och hur jag låter Draco vara Draco. Just med Draco har jag jobbat mycket med, för i mitt original tappar han allt som man förknippar med Draco Malfoy. Tack för att du läser och kommenterar, det värmer ♥

Trezzan - Tack för ditt plus ♥ Jag vet att du läser när du får ork/tid och då finns det ju helt enkelt mer för dig att läsa!

Men nuuuu, nu blir det mer!

Enjoy ♥


Kapitel 20

Efter en rejäl frukost skrevs Ida ut från sjukhusflygeln dagen därpå. Madam Pomfrey hade undersökt henne lite väl noggrant innan skolsystern slutligen låtit henne gå. Ida hade inget emot den långa undersökningen. Innerst inne hoppades hon faktiskt på att sjuksköterskan skulle hittat ett dolt fel på henne och kräva att få hålla kvar henne i sjukhusflygeln lite längre. Men Madam Pomfrey gav henne bara order om att absolut inte överanstränga sig, eftersom Idas skelett fortfarande var skört efter frakturerna, och att bandaget om hennes huvud först fick tas av kvällen därpå. Efter det var Ida fri att gå.
Lyckligtvis stod Malfoy utanför och väntade med en kommentar om att han inte ville reta Madam Pomfrey mer än han redan gjort. Med sammanflätade händer tog de följe ned till fängelsehålorna där de skulle ha trolldryckskonst. Aldrig tidigare hade Ida varit så tacksam över att ha Malfoy i sin närhet när hon upptäckte i vilken utsträckning sanningen om deras förhållande sträckt sig. Varenda annan elev de mötte på vägen ned till klassrummet stirrade på dem, som om de aldrig hade sett något liknande. Många stirrade till och med hatiskt på henne, som om hon hade svikit dem med. Ida försökte hålla huvudet högt när viskande glåpord kastades efter henne. Men ju närmare fängelsehålorna de kom, desto hårdare blev Idas grepp om Malfoys hand. Det var som om hans hand var det enda som höll henne uppe och räddade henne från att gå under.
Han kunde å andra sidan inte tolerera folks beteende mot henne, utan fräste snabbt tillbaka så fort någon lågmäld förolämpning nådde hans öron. Hon bad honom viskande att låta det vara, men han ignorerade hennes vädjanden varje gång. Så när de slutligen kom fram till klassrummet var Malfoy på krigsstigen och Ida var i upplösningstillstånd. Sorlet i det dunkla klassrummet dog ut så fort de klev in. Med blicken fäst på sina egna fötter lät hon honom manövrera dem mot en bänk längst fram i klassrummet. Hon kände vad som måste vara hela klassens brännande blickar i sin nacke.
Hur ska jag någonsin kunna klara av detta? tänkte hon frustrerat och höll envist tillbaka tårarna.
Snigelhorn vaggade plötsligt fram till katedern från skuggorna och klappade i händerna för att få elevernas uppmärksamhet. ”God morgon kära sjundeårselever!” Professorn skrockade som om det var det skojigaste han någonsin sagt och verkade helt oberörd av den tryckta stämningen i sitt klassrum. ”Dagen till ära skall ni tillreda samma brygd som den förra uppsatsen ni skrev för mig handlade om, alltså ett stormhattselixir, och på tal om det…” Med en lätt svängning med sin trollstav landade 20 pergamentrullar i en prydlig hög framme på katedern. ”Seså, seså! Jag förväntar mig inga underverk, det är en verkligt komplicerad trolldryck att tillreda, men med ett gott försök brukar man komma långt. Varsågoda att börja!”
”Behöver du något från skåpet?” viskade Malfoy i hennes öra. ”Jag kan hämta det åt dig.”
”Du får gärna hämta valeriska rötter och sengångarhjärna”, svarade hon och log svagt mot honom. Deras händer var fortfarande sammanflätade och hon släppte honom motvilligt ifrån sig.
Den kommande timmen jobbade Ida koncentrerat med sin trolldryck och i slutet av lektionen gav Snigelhorn henne översvallande beröm som fick henne att börja rodna. När lektionen väl var avslutad skyndade både Malfoy och Ida ut ur klassrummet innan någon annan ens hunnit börja packa ned sina tillhörigheter i väskorna.
”Detta kommer bli en lång dag”, stönade Ida när de skyndade fram genom slottet mot växthusen. Hon tog sig plötsligt för ansiktet och ännu en suck undslapp henne när det plötsligt slog henne. ”Jag måste äta lunch utan dig.”
”Du kan väl sitta med Granger och Weasley-tjejen?” föreslog Malfoy. ”Eller så går vi ned till köket? Jag är inte direkt superhet bland min bekantskapskrets heller.”
Ida stannade abrupt upp och tittade frågandes på honom. ”Vad menar du?”
Han vände sig mot henne med en suck. ”Alla är inte glada för min skull heller. Men för hälften av dem var jag kanske lite av en hjälte från början. Jag hade ju trots allt lyckats få Ida Crawett, Potters bästa vän och en av medlemmarna i den gyllene kvartetten, på rygg…”
”Ursäkta?” avbröt Ida ilsket och drog sin hand ur Malfoys. ”Skulle det vara prestigefyllt? Vi har ju för Merlins läderkalsonger inte ens legat med varandra?! Var det verkligen det första folk antog? Fy fan vilka…”
”Merlins läderkalsonger?” flinade Malfoy och hejdade henne precis från att yttra ett väldigt fult ord. ”Kan jag få fortsätta berätta om hur jag stod upp för dig och mig?”
”Fortsätt du, jag är spänd på att få höra upplösningen!” sade Ida och log tillgjort.
”Jag ignorerar den drypande sarkasmen och fortsätter.” De började gå igen, något långsammare än vad de gjort innan. Malfoy smög försiktigt in sin varma hand i hennes igen och hon klämde mjukt åt den. ”När de väl förstod att jag inte bara hade lite roligt med dig, utan att jag faktiskt var seriös i mina intentioner, vände sig även de snabbt emot mig. Pansy är förstås rosenrasande, liksom resten av Slytherintjejerna. Nästan alla killar anser att jag är… illojal mot mitt elevhem, nu när jag prompt ska dejta en Gryffindorare.”
”I all den här röran har jag inte ens övervägt hur det har påverkat dig”, sade hon bedrövat och skammen sköljde över henne. ”Hur självupptagen får man bli? Förlåt mig.”
”Det är lugnt Crawett”, sade Malfoy och ryckte på axlarna. ”Folk är inte ens hälften så hemska mot mig som de är mot dig. Eller så är jag så van vid att folk ständigt ser snett på mig… Jag skämtade! Sluta ge mig inte de där ledsna ögonen. På riktigt! Både Theo och Blaise är okej med det och det är allt jag behöver.”
”Inte Crabbe och Goyle?” frågade hon förvånat. ”De hänger ju jämt efter dig.”
”De två följer alltid strömmen och hänger efter de som besitter någon typ av makt. Att hänga efter mig skulle vara att gå emot strömmen”, sade han med en lätt ryckning på axlarna.
”Jag är uppriktigt ledsen över att jag inte frågat dig om detta innan”, sade Ida igen och Malfoy himlade med ögonen.
”Det är lugnt sade jag ju.”
De hade kommit fram till växthus 6 och just när Ida skulle svara Malfoy fick hon syn på Seamus, Dean och Neville. Hon stängde kvickt munnen. Seamus blick mörknade när han såg Idas och Malfoy komma gåendes mot honom. Ida släppte taget om sin pojkväns hand som om hon bränt sig på den. Malfoy himlade med ögonen men han sa tacksamt nog ingenting.
En laddad tystnad lade sig utanför växthusen. Neville pillade med en lös knapp på sin klädnad och såg sig om överallt utom på just Ida och Malfoy. Dean hälsade likgiltigt på dem och verkade försöka ignorera den tryckta stämningen. Seamus blängde anklagande på Malfoy som lojt tittade tillbaka, medan Ida hade återgått till att envist stirra ned på sina fötter. Allt för att inte provocera fram en konfrontation. Hon bad en tyst bön till Merlin att ingen av dem skulle börja tala till varandra. Till hennes stora besvikelse blev hon inte bönhörd, för bara någon sekund senare öppnade tyvärr Malfoy munnen. ”Har du något du vill delge mig Finnigan eller är jag helt enkelt så attraktiv att du inte kan slita blicken från mig?”
När Ida försiktigt kikade upp på honom var Seamus högröd i ansiktet.
”Nej, jag har inget att säga dig.” Ida hade aldrig hört hans röst på det viset. Den dröp av rent och isande hat. ”Jag försöker bara lista ut vad du kan ha sagt till henne.”
”Vadå sagt till henne?” frågade Malfoy med ett hånfullt skratt. ”Tror du jag lurat Crawett till att bli tillsammans med mig? Tror du verkligen att hon är lika korkad som du just nu ger sken av att vara?”
”Malfoy”, väste Ida varnande och tog honom hårt i armen. ”Lägg av.” Alla andra elever som också väntade på att bli insläppta hade slutat tala med varandra, utan tittade istället med öppet intresse på scenen som utspelades framför dem.
Seamus påminde nu väldigt mycket om en uppretad, frustande tjur. Dean hade för längesedan slutat låtsas som om det regnade och verkade nu göra allt i sin makt för att lugna ned Seamus med assistans från Neville. Eller åtminstone försökte de hindra honom från att flyga på Malfoy. Ida kände paniken växa när hon såg Harry, Ron och Hermione, som nu tydligen hade återförenats med varandra, närma sig. När trion upptäckte tumultet skyndade de sig fram. Ida tittade bedjande på Hermione som hjälplöst såg tillbaka på henne.
”Vad händer Dean?” frågade Harry som inte ägnade varken Ida eller Malfoy ens ett ögonkast.
”Inget speciellt”, flämtade Dean så oberört han kunde. ”Försöker bara hindra en onödig tuppfäktning.”
”Han förtjänar det!” spottade Seamus, vars ansikte nu nästan antagit en lila nyans. Professor Sprout kom i samma ögonblick ut från växthus 6, men stannade abrupt upp när hon tog in scenen som utspelades framför henne.
”Vad försiggår här?” krävde hon barskt att få veta.
”Ingenting professorn”, svarade Dean som försiktigt släppte taget om Seamus. ”Det är löst nu.” Ingen runtomkring Dean ville nog egentligen hålla med om att det var löst och Professor Sprout såg tveksam ut. Men hon släppte ändå in dem i växthuset. När Ida passerade henne kunde hon svära på att professorn hade mumlat något om ungdomar.

-

Author's note: Ett litet smakprov bara på hur samtliga hanterar detta drama Vissa tar det ju uppenbarligen bättre än andra... Denna dagen (inte bokstavligt denna dagen, utan dagen i fanficen) är inte slut än och det kommer hinna hända annat… Hoppas ni gillade det och det dröjer förhoppningsvis inte lika länge till nästa kapitel ♥

Vilket helt otroligt bra kapitel! Nu måste Ida och Malfoy möta den vardagliga verkligheten utanför sjukhusflygeln! Satt verkligen och höll andan när de gick hand i hand ner till fängelsehålorna. Nu blir det så tydligt vilken fientlighet som finns mellan elevhemmen; ja jag kan faktiskt inte beskriva det på något annat sätt.

SMÅTIPS:


Älskar hur du skriver och får in så mycket i bara en enda mening, till exempel:

Snigelhorn vaggade plötsligt fram till katedern från skuggorna och klappade i händerna för att få elevernas uppmärksamhet.

Och vardagskomiken blandad med romantik!

”Du får gärna hämta valeriska rötter och sengångarhjärna”, svarade hon och log svagt mot honom. Deras händer var fortfarande sammanflätade och hon släppte honom motvilligt ifrån sig.

NEJ JAG AVLIDER AV SKRATT... DET HÄR VAR DET BÄSTA! "vid Merlins läderkalsonger" *torkar skrattårar ur ansiktet* JAG ÄLSKAR IDA!!!

Förvånar mig inte ett dugg att både Theo och Blaise är okej med Ida och Malfoy. Detta baserat på hur jag känner dem från Draco Memoraid och Skam (här har de ju inte varit med så mycket än). Oj! Crabbe och Goyle sviker Malfoy! Men inte helt oväntat, utifrån hur det förklaras.

Åh herregud såklart kan inte Malfoy hålla munnen utan måste käfta mot Seamus. Gud vad bra du fångar deras personligheter när de står där vid växthusen. Och vilka repliker!!!

Ja, det blir drama, och mitt i allt är trion återförenade - en liten lättnad!

Åh, du skriver fantastiskt bra helt enkelt och jag längtar SÅ mycket till nästa kapitel... hoppas det kommer snart!

ÄNTLIGEN!!! Det här har jag verkligen sett fram emot!

Älskar Idas osäkerhet, och hur beskyddande Draco är. Så fint! Varför är han aldrig sån mot mig?!

”Ursäkta?” avbröt Ida ilsket och drog sin hand ur Malfoys. ”Skulle det vara prestigefyllt? Vi har ju för Merlins läderkalsonger inte ens legat med varandra?! Var det verkligen det första folk antog? Fy fan vilka…”
”Merlins läderkalsonger?” flinade Malfoy och hejdade henne precis från att yttra ett väldigt fult ord. ”Kan jag få fortsätta berätta om hur jag stod upp för dig och mig?”
”Fortsätt du, jag är spänd på att få höra upplösningen!” sade Ida och log tillgjort.

haha älskar verkligen detta!! Det känns som något jag själv skulle kunna skriva, vi har verkligen samma härliga humor! MER SÅNT TACK!!

Älskar hur du får lektionerna att bli så spännande! Vill bara ha mer och mer, jag tycker det är helt underbart bra!!! Jag vill inte pressa dig (bara lite, för det här är så jäkla bra), men ett litet kapitel till min ära vore inte fel snart igen, eller hur :*?

DU ÄR SÅ BRA!!! Hoppas du inser det själv!

Det här kapitlet var verkligen jättebra! Bland dem bästa!

Jag tycker du utvecklas hela tiden, och det är så himla roligt att se!

Hej ♥

Gud, jag har pillat och kämpat med detta kapitlet utan något egentligt resultat. Jag har skrivit om det så många gånger så bli inte förvånade om någon mening är off eller att det verkar vara något ord för mycket/lite.

Avis Fortunae - TACK för plus, kommentar och tips ♥ värmer alltid lika fint! Hahah jag älskar att du älskar Ida och hennes sägningar om läderkalsonger Du får väl se hur det utvecklar sig i detta kapitlet…

Elzyii - Tack för plus och din kommentar ♥ Jag vet inte varför Draco inte är beskyddande mot dig? Du får fråga honom helt enkelt och hahaha, vad bra att vi har samma humor så att mina skämt går hem hos någon Och jag blir lite rörd och mållös över att du tycker jag är så bra :') Vet inte riktigt vad jag ska säga annat än tack ♥

Nej nu ska ni få läsa, kram på er ♥

Enjoy ♥


Kapitel 21

Ida och Malfoy var ännu en gång först ut efter lektionen. När den varma och fuktiga doften av jord byttes ut mot kall och frisk luft, hann hon just undslippa sig en lättnads suck när Hermione plötsligt sprang ikapp dem.
”Vad handlade allt det där med Seamus om?” krävde hon att få veta.
Ida vände sig mot henne med ett urskuldande leende. ”Han antydde att Malfoy lurat mig till att bli tillsammans med honom.”
”Och på samma gång påstod han indirekt att du var korkad”, inflikade Malfoy som beskyddande snirklade sin ena arm runt Idas midja. Hon hade en vag aning om att Seamus och de andra Gryffindorkillarna gick bakom dem och att Malfoy var fullt medveten om det.
”Seamus kan vara klumpig i sina ordval”, sade Ida automatiskt, fortfarande van att ta dem i försvar. Innan Malfoy hann invända spände hon sina gråblå ögon i hans och fortsatte: ”Men du skulle inte ha retat upp honom genom att säga att han var korkad!”
”Han var ju det!” utbrast Malfoy frustrerat. ”Jag försvarade dig och din intelligens som du själv brukar värna så mycket om.”
”Jag behöver ingen försvarare!” fräste hon irriterat. ”Jag kan ta hand om mig själv, tack så mycket!”
”Jag är medveten om det.” Malfoy försökte låta saklig, men misslyckades fatalt då han lät mer uppretad än något annat. ”Men…”
”Så du är sams med Ron och Harry igen?” frågade Ida Hermione och tystade den nu märkbart kokande Malfoy vid sin sida.
”Ja, än så länge”, sade Hermione och log menande. ”Men de har faktiskt bett om ursäkt.”
”Så storsint av dem…”, spottade Malfoy ur sig och Hermione gav oväntat ifrån sig ett litet skratt. Han tittade förvånat på Hermione, som om han aldrig hört något liknande. Ilskan som prytt hela hans väsen hade snabbt runnit av honom.
”De två är mycket, men de är inte storsinta.” Hermione skakade på huvudet innan hon gav Ida en forskande blick. ”Kommer du äta lunch i stora salen?”
”Om du äter med mig”, blev Idas omedelbara svar.
”Det vet du att jag gör.”

Så fort Ida, Malfoy och Hermione kom in i Stora Salen lade sig det högljudda sorlet. Ljudet av slamrande bestick och höga skratt ersattes med stora ögon och odiskreta viskningar.
”Jag ska ge dem något värt att viska om”, muttrade Malfoy och innan Ida hunnit reagera så hade han kysst henne inför i princip hela skolan. Ett fåtal spridda busvisslingar hördes i salen men annars blev det helt knäpptyst. Ida kände hur det hettade i ansiktet och puttade snabbt bort honom från henne.
”Vill du ge oss båda straffkommendering?” viskade hon, blossande röd i ansiktet. Om det var av förlägenhet eller ilska var svårt att avgöra. Malfoy svarade med en blinkning innan han vände på klacken och svassade bort mot Slytherinbordet.
Sorlet började sakta men säkert stiga när Ida och Hermione slog sig ned för sig själva och började ta för sig av köttgrytan som var dagens lunch. Gryffindorkillarna vandrade in i Stora Salen några minuter senare. De satte sig en bit ifrån dem, men Ida märkte att de alla titt som tätt kikade åt deras håll.
”Kan de inte snälla sluta stirra på oss”, sade Ida med munnen full av köttgryta.
”Och du borde kanske lära dig att låta maten tysta mun”, föreslog Hermione med en äcklad grimas.
Ida svalde lydigt innan hon fortsatte. ”Dom gör mig tokig snart. Jag kan inte avgöra om de är arga eller ledsna.”
”Kanske lite av båda”, föreslog Hermione som betraktade pojkarna fundersamt, innan hon åter vände sig mot Ida. ”Får jag fråga dig en sak? Varför säger du nästan aldrig Draco till Malfoy?”
”Jag vet faktiskt inte”, sade Ida och tog för sig ytterligare av potatisen. ”Vi har ju alltid sagt Malfoy och det är väl svårt att bryta gamla mönster. Han säger ju Crawett till mig.”
”Jag måste medge”, började Hermione och kikade bort mot Slytherinbordet. ”att jag ibland förstår vad du ser i honom. Ibland. Han är fortfarande en arrogant praktidiot, men han är inte genomrutten.”
Ida kikade försiktigt över axeln på den silverblonda killen som var försjunken i ett samtal med Zabini. Hon vände sig tillbaka mot Hermione och log ett snett leende. ”Nej, han är inte helt genomrutten.”
Från ingenstans dök plötsligt Lavender och Parvati upp och slog sig glatt ned bredvid dem.
”Hej!” sade Lavender lite väl entusiastiskt. Ida försökte styra sitt ansikte så gott hon kunde för att inte se allt för förvånad ut.
”Hej”, svarade Ida försiktigt. Parvati verkade höra vaksamheten i Idas röst och log ett strålande leende mot henne som antagligen skulle vara betryggande.
”Vi är inte arga på dig!” Parvati placerade en varm, fast hand på Idas arm samtidigt som hon pratade. ”Ärligt talat förstår varken jag eller Lav varför alla är så arga?”
”Speciellt inte med tanke på att du nästan dog!” utropade Lavender chockerat. ”Draco räddade dig ju, man kan ju faktiskt vara glad för det.”
Att höra Lavender ta Malfoys förnamn i sin mun lät malplacerat och Ida höll nästan på att kommentera det men lyckades hålla tungan i styr. Hon sneglade på Hermione som menande mötte hennes blick.
”Jag tror att de är arga för att jag inte sagt något”, sade Ida med den minsta antydning av ett leende på läpparna, innan hon snabbt slevade i sig det sista från sin tallrik. Hon var väldigt angelägen att få komma ifrån Lavender och Parvati. Hon misstänkte inom kort skulle börja ställa mer privata frågor om Malfoy, som vilken typ av kalsonger han använde eller vem vilket Quidditchlag han hejade på. Hon ursäktade sig med att hon behövde ta tag i ett uppdiktat läxberg för att snabbt komma därifrån. Men medan Ida närmast sprang mot biblioteket kunde hon inte förneka för sig själv att det var ganska skönt att inte varenda Gryffindorare hatade henne.

Professor McGonagall höll kvar Ida en stund efter lektionen i förvandlingskonst för att förhöra sig om hon var helt återställd efter hennes fall och när hon kunde börja träna igen.
”Du vet mycket väl hur fint quidditchpokalen pryder mitt kontor och hur förtjust jag är i den?” sade McGonagall och gav Ida ett litet, sällsynt leende.
”Jag är medveten om det, professorn”, log hon till svar. ”Jag ska inte göra er besviken.”
”Det gör ni sällan miss Crawett.” En lätt rodnad spred sig över Idas kinder medan McGonagall började städa undan lektionens rekvisita. ”Skynda dig ned till middagen nu.”
Ida sa adjö till sin elevhemsföreståndare och begav sig ned mot Stora Salen. Hermione väntade på henne utanför klassrummet. Deras röster studsade mellan stenväggarna när de promenerade fram genom det ovanligt ödsliga slottet. De skrattade åt Deans dråpliga försök att förvandla en pall till en fåtölj under förvandlingskonsten. Pallen hade ständigt antagit något som påminde om en gungstol, men den saknade både ryggstöd och sittyta. Deras skratt ekade så högt att de först inte hörde tumultet som skedde längre ned i slottet. Det var först när de nådde den sista trappavsatsen som Seamus vrålande röst trängde sig in i deras medvetande och fick efterklangen av deras skratt att dö bort. Istället kastade Ida nedför trappan och uppfattade som hastigast Hermiones flämtning när hon såg scenen som spelades upp framför dem.
I den sista korridoren mot Stora Salen stod Seamus och Malfoy i duellposition med trollstavarna riktade mot varandra, omringade av en drös med åskådare. När Ida närmade sig upptäckte hon även att Ron, Harry och Zabini hade sina trollstavar höjda.
”Vad är det du vill Finnigan?” frågade Malfoy ilsket och Ida såg hur det sprutade gnistor från Seamus trollstav.
”Det var inte såhär det skulle bli!” vrålade Seamus till svar. Han lyfte sin trollstav och Ida trängde sig instinktivt genom åskådarringen. I samma ögonblick som Seamus avfyrade en lamslagnings-förhäxning mot Malfoy, kastade Ida en skyddsförtrollning mellan dem båda. Allas blicka fästes på henne.
”Vad är det här?” krävde hon att få veta. Darrandes av adrenalin lät hon blicken flacka mellan duelldeltagarna. Seamus och Ron tittade upprört tillbaka på henne medan Malfoy och Zabini var mer nonchalanta.
”Harry?” Ida gav sin vän en forskande blick, men han vägrade att möta den.
”Lägg dig inte i det här Ida”, fräste Seamus och hon vände snabbt sin uppmärksamhet mot honom istället. Det var som om någon tänt en stubintråd, för sekunden efter exploderade hon av raseri. Ett samlat ursinne hon inte visste att hon hade haft forsade genom henne och brann hetare än helvetets eldar.
”VARFÖR SKA JAG INTE GÖRA DET?” Seamus hoppade till av volymen i hennes röst. ”Ge mig ett svar Seamus Devon Finnigan!”
”Det har ju uppenbarligen med dig att göra Crawett”, sade Zabini lika obrytt som om han kommenterade vädret. ”Han är väl upprörd över ditt val av pojkvän skulle jag gissa.”
”Det är klart som fan att jag är förbannad över det!” utropade Seamus frustrerat och gav Ida en desperat blick. ”Varför han? Av alla killar så varför han? Han förtjänar dig inte.” När han sade det sista bröt sig hans röst och hennes hjärta likaså. Ilskan hon känt för en sekund sedan gick upp i rök och istället började det att sticka bakom hennes ögonlock. Hon ville få Seamus att förstå. Lindra hans uppenbara hjärtesorg och få hans känslor för henne att försvinna. Döva hans smärta.
”Han utnyttjar dig Ida”, sade Ron förtroligt, som tog Idas gråtmildhet som att hon blev mer mottaglig för deras resonemang. ”Som han gör med alla andra tjejer som kommer inom hans sfär.”
Just när Ida skulle svara flög en förhäxning förbi henne och missade Ron med en hårsmån. Malfoy hade i vredesmod avlossat den.
”Ni ska vara hennes vänner”, fräste han med blicken hatiskt fäst på Ron. ”Du verkar inte känna Ida Crawett alls, Vesslan. Det finns inte en chans i Azkaban att man skulle kunna utnyttja eller lura henne. Så varför kan ni inte bara acceptera att hon valt mig?”
”För det går inte ihop! HON HATAR DIG!” Seamus röst ekade fortfarande i taket ovanför dem när ännu en förhäxning flög från hans trollstav. Därefter var det som om någon lekte med tiden och dess hastighet. För innan Ida hunnit blinka hade Malfoy träffats av förhäxningen. Den slungade honom in i den närmsta stenväggen bakom honom med ett brak. Andlöst uppfattade Ida att han långsamt sjönk ned på golvet likt en trasdocka. Allt inom henne stillades. Hon uppfattade inte att Zabini snabbt skickade iväg två förhäxningar mot både Seamus och Ron. Hon uppfattade inte att Ron precis hann att ducka undan men att Seamus inte var lika snabb, utan blev träffad av en Petrificus totalus som fick honom att stelt dunsa ned på golvet. Att Zabini inte var tillräckligt snabb för Harry som snabbt kastade iväg en Expelliarmus som ögonblickligen gjorde Zabini trollstavslös var inte heller något hon uppfattade.
”SLUTA!” Hermiones skrik var det som fick Ida att inse att svarta fläckar dansade framför hennes ögon. Med en enorm ansträngning lyckades hon till slut dra ett djupt andetag, innan hon stapplande rusade fram till Malfoy och knäböjde vid hans sida. Hon kände med obehag hur varmt och klibbigt hans bakhuvud var när hon försiktigt placerade hans huvud i sitt knä. En kväljande känsla infann sig när hon skymtade rött på sina fingrar. Hon andades stötvis samtidigt som hon förtvivlat försökte stoppa blodflödet med sin klädnad.
”Kan någon hämta hjälp?!” skrek hon panikslaget och hon såg till sin lättnad att Hermione redan skyndade sig därifrån.
Hon vände sig åter mot Ron, Seamus och Harry. Seamus stod upp igen efter att någon brutit förhäxningen. Han hade slagit upp ett sår strax ovanför sitt vänstra ögonbryn som det blödde ymnigt från.
”Nu är det nog”, sade Ida och försökte spänna blicken i dem allihopa. ”Det är mitt alldeles egna beslut att vara tillsammans med Malfoy. Han utnyttjar mig inte, han lurar mig inte och han tvingar mig inte att vara tillsammans med honom. Jag är fortfarande jag, men jag är tillsammans med honom. Av egen fri vilja. Och jag är uppriktigt ledsen över att jag inte sagt något. Så snälla, förlåt mig för det. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag är tillsammans med Malfoy.”
Hon hade inte ens märkt att tårar börjat rinna nedför hennes kinder när hon pratat. Vad som kändes som en evighetslång tystnad följde. Harry skruvade på sig under Idas bönfallande blick, medan Ron och Seamus fortfarande stod på helspänn. Harry såg ut att vara på väg att säga något ett par gånger men något verkade hindra honom. Hon skulle just fråga honom när istället Ron blev den första att yttra sig.
”Du är rubbad.”
Idas hals stockade sig, men även om hon hade haft svar på tal skulle hon inte hunnit uttrycka det. En rosenrasande Professor McGonagall kom nämligen störtande nedför trappan med Hermione hack i häl. Efter att McGonagall stoppat Malfoys blödning och snabbt sytt igen Seamus sår, gav hon Ron, Harry, Seamus och Zabini en av de mest ursinniga utskällningar Ida någonsin hört. Ord som oansvariga, tanklösa och idiotiska återkom flera gånger. Hon gav samtliga pojkar straffkommendering och 20 poängs avdrag från var och en av dem.
”Jag förväntar mig mer av er som sjundeårs-elever”, var det sista hon sa till dem innan hon tog med sig den fortfarande avsvimmade Malfoy upp till sjukhusflygeln, tätt följd av Ida.

-

Author's note: Antagligen har jag pillat så mycket för att det är på ett sätt likt originalet, men att originalet inte passar här. Men jaja, hoppas ni gillade det ändå, trots hur det slutade...

Utomordentligt välskrivet som vanligt. Det märks verkligen hur du jobbar med dina kapitel; kan tänka mig att du skriver om och formulerar på olika sätt för att få det här fina resultatet. Dialogen är som alltid något alldeles extra, med en hel del vänskaps-Dramione mellan raderna. Lavender och Parvati är lite rara på något sätt även om de nog är lite förtjusta i skvaller (men vem är inte det)? Och slutet...Seamus 'Det var inte såhär det skulle bli'...hur Ida står upp för deras förhållande...och hur ska det nu gå med Draco? Men vi litar på att McGonagall lyckades lappa ihop honom! Hon är så bra! ♥